(och hur)
och hur skall
jag kunna älska mig själv
när dessa ögon
bränner
hål
upprepande
upprepande
på dessa försök
försöker se
ögonen
viska
du är älskad
barnet vårt
ögonen flyter
liksom bort in i vrån
genom att så
sker förpassas jag in i den vrån;
kanske där i
vrån hör jag ögonen viska
och där i vrån
sitter jag så placerad
för kanske jag
där i vrån
om jag följde
deras blick
kanske barnet
kvinnan skulle
höra
ögonen viska
i vrån blev jag
kvar
bojad
slutligen av mig
själv
alltid detta,
denna brännande upplevelse
detta skri
vilket tystades
älska mig
låt mig
uppleva
detta
så illa har jag
gjort mig själv därigenom möten
hur skall jag
kunna skrubba bort älska mig
nej
jag kan inte
ångra
mina vandrade
stigar
de är lagda
huden är
ökensandens
pergamentsblad
djupblå
tatueringar vända inåt
stundtals i
hennafärgade toner utåt
det är det där
med alla brända segel
de brutna
masterna
alla mina
vrakdelar jag ser
*
(sandklättring)
sanden klättrar
lägger mjuka
dyningar
spåren
beduinerna
skänkt
är
pergamentsblad
ökenrosor
änglarosor
så
lindrade de
öknarnas
brinnande längtan
beduiner
vattnade
öknen
med
sina hjärttårar
sältan steg in i
nektarpärlor
brunnar steg
fram
vattensmycken
o a s e r
sanden bjuder
mjuka dynor
se
stjärnan tändas
i öster
släckt var den
ej
hon följer
dessas vandring
*
(så sade hon)
den man vilken
älskar
verkligen älskar
uppvaktar
utan rädsla för
att bli avvisad
uppvaktar
varsamlyssnande
icke påträngande
stannar i av
visad till dig
inväntar
bejakelseträdets andning
och detta
uppvaktar är en väktargärning
hon avvisar ej
meningsbörden
den kvinna
vilken älskar
svarar ur
rosentemplets
stämma
*
(just detta)
älskade
just detta
att ej viska
älskade
är det svåraste
så många
årsringar lagda
den delen är ej
den vackra tomheten
giv mig styrka
se
helheten
*
(skrubbar)
jag skrubbar mig
med glödande
sand
mitt hopp är
att bli
av glas
tydlig
*
(vilarstilla)
hon vilar stilla
gången i
skogslä
inväntar regnens
kommande
närhet
fötterna är
svedda
är bara
händerna är
brända
är bara
valven är broar
siarbroar mellan
där här när
händerna är
räcken
stödjandegester
öppnade är de
slutna drömmarna
rädslan är en
brusten knopp
skalen seglar
vida
i bäckens åder
tjärnen
omfamnar
hängiven
andas hon
meningens källa
stigen ur
bergsgrunds oblatsblad
*
(”)
det lästa är
inte alltid det lästa
det talade är
inte alltid det talade
(”)
allt har en ton
så är allt den
vackraste av symfonier
samstämd
*
(”)
den flämtande
lågan stiger
i upplevandet av
hjärttonens rena stämma
*
(”)
det enda behov
som finns av hemligheter
är givandet av
glädjegåvor
*
(”)
tankekorn är
frön
vänta tills
skalet spricker
*
(”)
den vilken
älskar
uppvaktar utan
rädsla för avvisande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar