(nykomna)
de nykomna
vindarna
strömmar
dyker
in i lufthav
virvlar
landar
i strandens händer
de nykomna
vindarna bygger luftslott
somnar leende i kronhav
*
(smältandeglas)
glasansiktet sprack
i de hårda kasten
blyinfattningen
var alltför hårt dragen
prismor
splitter
glasfjärilar
flyger
faller
smälter in i ökensandens
kornbörd
elden
i hennes vakarhänder
smeker smärtregnen stilla
*
(bergskvinnor)
bergskvinnorna
mödrarna
är samlade
i sjön vilken förenar
bergsrötterna
de släpper ut
sina långa flätor
kaskader ur
regnbågsfingrar
kastar sig ut
dalen hälsar
mödrarnas vittnesbörd
hjordarna betar lugn
i spirande vårglöd
det är sant
du fattas mig
så trött
jag är så trött
på alla
dessa
ensamhetens dagar
i en värld så myllrandefylld
av liv
*
(landade)
jag ser
vid stenens fot
är de landade
stjärnor ur
vitas
hav
i vinden ännu slutna
vila
de
i lä
vitsippor
vid stenens fot
kisar i solstrimma
väcker
koltrastens ton
*
(trädfall)
de har fällt så många träd i
skogen
jag hör rötterna
tala
kronor ligger utspridda
plockepinn
jag ser eldar
i natten
stenarna sträcker
ansikten in i sol
in i måne
jag hör rötterna tala
ur källa
kärret är klarnat
jag ser
skräddaren
med silvernål
laga alla hål
jag hör vildblomstren huttra
i traktorspårens djupa ärr
(så trött)
det är sant
du fattas mig
så trött
jag är så trött
på alla
dessa
ensamhetens dagar
i en värld så myllrandefylld
av liv
*
(rinner ut)
livet
rinner ur mina ögon
fingrarna är lagda stilla nu
pennorna är givna till
fåglarna
bläcket är hällt
i nattens midnattsblå
i havets sepiaskymning
penslarna är givna
till skogsfolkens mening
ur mina ögon rinner livet
jag förmådde icke
mottaga gåvan i
meningsbörden
*
(”)
svaret
är icke ett ja
är icke ett nej
svaret är det vilket stiger
upp
ur
tystnadens öppnade
frågans spegelglas
*
(”)
pendeln är satt i mitten
för att du skall höra havets gång
kuggarna greppar i varandra
medsols
*
(”)
för att du ej skall skrämmas
av det du ej är mogen att se
stiger de in i hjälparhänder
detta är ej en genväg
ej en gengångare
lärasesteg är detta
*
(”)
de har lyssnat till klangerna
vildblomstren
därför upplevandevet de
konsten att slutas samt öppnas
det har släppt sitt väsen fritt
ur sig
*
(”)
nöten viker ut sitt skal
näri ögat ser gryningsstrimman
så växer träden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar