frostleende

Älskade

Det är länge sedan jag skrev till dig

Ibland känner jag din närhet
Undflyende vind

In i natten viskar jag
Var mig nära

Genom svart ruta
Ler frost

Älskade

Kom
lägg dig nära

Låt mig smeka din panna
Lyfta det mörka vattnet ur
Smek mina ögon ljusa

lägg dig nära
Kom

Stjärnljus

Vind

Stanna

Älskade

Snö
Virvlar

Änglarna
Är kvar

Väntar på våra svar

ovanför ljuslågan möttes våra ögon

Ovanför ljuslågan möttes våra ögon
Under ljuslågan kupades våra händer om

Mina ögon brann upp
Dina strålar

I natten

Åter tillsammans
I stjärna
Evig
*
Kärlek,
Skönhetens gåva
Är ljuslågan –
Jag- förblir odjuret.


I denna världen har jag en favoritplats,
Om någon skulle fråga mig; vilka är dina bästa vänner,
skulle jag känna livet runt mig, träden, stenarna växterna, markerna, skogarna, bergen.
Fågeln, vargen, de älskade djuren,
Ser fjärilen flyga är med den,
Skalbaggen oändligt vacker,
Skönhet överallt.
Människans närhet gör mig ofta inom citationstecken rädd.
Den är en längtan inom samtidigt obegriplig.

Vet vad vattnets, havets strömmar är, så många gånger förs jag dit, möter klipporna, grunden, vilar stilla i grottorna i havsrikena. Följer strömmarna, känner lever, befriad,
Klyver vattnets yta och dansar i dropparnas ljuskaskader,
Dansar med dropparna det är en obeskrivlig upplevelse,
Den är ofarlig,
förs upp till stranden.

Eldarna brinner,
Värmer nig och berättar, för mig långt in i värmen,
Vandrar in i eldängarnas värmeskönhet,
Ser purpurrodnade skyar, zinnobermantlars rörelse, ser det klara gula, den där rent blå färgen, ser det röda och blå omfamna varandra och det violetta ljusets skönhet öppna vårens famn.
Jag dansar med eldandarna känner livets värme,
Den är ofarlig,
Förs in i ängen.

Blommorna doftar, gräsets hav vaggar, fjärilar dansar,
Molnen seglar fågelns vingar rör mjukt lyfter mig in i vindarnas famn,
Förs in i bergens världar, under bergen möter stenfolken, upplever gnistrande kristaller, spelar kristallsånger, dansar kristalljus,
Känner livets oändliga rikedom,
Den är ofarlig.

Jag klättrade upp i trädets krona,
Gör det inte fysiskt påtagbart är ju en gammal kvinna, har aldrig klättrat i träd, de sade alltid att jag var klumpig.
Satte mig hellre ned och såg, det de inte visste var att jag klättrade i träd, dansade med vindarna och var fåglarna, alla vingars rörelse.
Det de inte visste var att jag seglade med molnen, var i deras famn och log till dem alla, de visste inte att jag var där och det vet de fortfarande inte.
Såg allting på avstånd.

Jag klättrade upp i trädets krona,
Drömde om närhet, handen runt min, såg oss vandra,
Såg och kände påtagbart – var så oändligt lycklig.
Var denna gåva sann,
Tillåten.
Ja, det var en saga,
Ovanför ljuslågan möttes våra ögon
Under ljuslågan kupades våra händer om
Stannar kvar i trädets krona,
Mellan grenarna – i grenverket finns underbara fönster,
Kan se allt på avstånd,
Se de älskande vandra,
Se hur kärleken gör dem vackra.
Se hur kärlekens skönhet gör alltet vackert,
Därigenom fylls hjärtat med värme.
Den – närheten når mig inte,
Kan se allt på avstånd,
Avståndet skrämmer mig inte.
Närheten skrämmer.
Jag älskar
Kärlekens
Liv,
Ovanför ljuslågan möts ögon
Under ljuslågan kupas händer om
I natten
tillsammans
I stjärna
Evig
Kärlek,
Skönhetens gåva
Är ljuslågan.
I natten
*
*
*
Åter
Tillsammans

I stjärna
Evig
Kärlek

Skönhetens gåva
Är ljuslågan –
*
Jag- förblir odjuret.

Det finns så mycket vackert

Det finns så mycket vackert jag skulle vilja säga, men orden tystnar du tar inte emot dem, fylls inte av leende hjärtglädje.
Det finns så mycket vackert jag skulle vilja säga, vilja ge dig, men du tar inte emot det, fylls inte av leende hjärtglädje.

Allt det vackra jag skulle vilja säga ge dig vrids om,
Blir till en kniv,
Skär sönder mitt hjärta,
Skuggvingen,
Kärlekens halva vinge sveper om,

Det finns så mycket vackert jag skulle vilja säga,
Till vem,
Till –

Jag andas dem in i vinden
Vinden
Ler
Känner
När ögon möts strålar en pärla emellan dem
Två ögon blir en pärlstjärna
Vindens ögon ser
Vindhjärtsånger
Berör
Inre
Djup

Det finns så mycket vackert jag skulle vilja berätta, orden möter tomhet, tom tomhet,
Din tystnad är förfärande
förtärande
Inte för ärande av det du sa var skönhet,
Passion
Jag älskar dig
Farväl
Är ett vackert ord
Far väl
Min älskade
Jag går nu
Borde du ha sagt
Jag sade aldrig farväl
För mig är det inte farväl
Det finns så mycket vackert jag skulle vilja berätta,
Vara tysta med varandra,
Vandra med varandra
Känna handen omsluta min
Två händer i en

Talar med väggarna
Säger
Jag älskar dig
Väggarna
Svarar
inte
det finns så mycket vackert jag skulle vilja säga,
jag vet att vindarnas hjärta talar
Såg vindarna stiga ur bergets händer
såg dem smeka
beröra
markerna ängarna gräsen skogarna haven träden
Hörde porlande
Skrattströmmar
I dem skulle jag vilja bada med dig

När ögon möts
Andedräkten
Möts
Strålar

Ljus

Värme

Vår
Kärlek

i väntans tomma kala rum ekar...

Över dimmorna öppnades solplatån, i dagens ljus stod stenarna i väntan, tomma, vid sjöns klara ytspänning
Hon lämnade stenarna bakom sig
Sprang med vindarna in i luften
Ljuset
Strömmar
Genom
Hjärtat
Till
Marken
Ändå grät hon,
Hon var inte längre hel, inte halv, hon var längtan till,
Sedan du lämnade vårt hjärta är väggarna i huset kala,
Blickar ut, ser ihåliga ekon av ord utan mening,
inte mina ord
dina ord
utan
mening.

Kom aldrig mer innanför,
Över min tröskel,
Torka
inte dina fötters steg
på dörrmattan

Förrän,

Innan dina händers steg är förenade med hjärtats sång,
tillhör hjärtats sång,
Sök aldrig mer min närhet
Innan dina händers steg är förenade med hjärtats sång,
tillhör hjärtats sång, då du slutat halta.
Jag flyr inte den haltande,
Överger aldrig den haltandes steg,
Min kärlek är evig din,
Jag vill inget annat än att vara vid din sida då du haltar,
Då du har det svårt,
Det är min högsta önskan,
Trots att jag inte vågar önska mer

Hur skall jag önska då hoppet är en vissnad planta
Då taggarna skär upp sårens oläkta kanter
Jag lever inte mer
Vill inte mer
Jag vill inget annat än att vara vid din sida då du haltar,
Då du har det svårt,
Det är min högsta önskan,
Det är min stora glädje att se dina ögon stråla åter i gryningens skira slöjors ljus.
Jag vet att vi inte kommer att ha det svårt,
då vi bejakar vår kärleks band
ty vi är vid varandras sida
I varandras kärleks hand,
där haltar inte stegen, de lever i hjärthandens ljusvärme.

Knacka inte på min dörr, den brast då du i tystnad lämnade, smög ut,
Dörren är nödtorftigt lagad,
Den tillåts inte att vara
Död
Den är vingar vilka bär mig till dig i nattens drömmar
Där smeker jag din panna ljus
Var natt lägger jag rosen på din huvudgärd
Kanske – doften öppnar upp
Knacka inte på mitt fönster,
dess hinna är skör,
är skapad av
mina tårar,
En hinna av tunt glas
Skapad av min kärleks värme.
Tårglas,
Tårars glas,
Opalers guld,
Hjärtguld,
drick min älskade
drick min värmes ljus,

Tvinga mig inte att brista helt,
även om jag vill det, mitt liv är inget utan dig.
Tvinga mig inte att brista även om jag vill det – För dig.
Älskade du tvingar ingen,
men du gör det genom att komma innan du är redo
redo att bära den andra vingens fjädrar
min kärlek till dig är för stark,
Låt oss flyga med luften
Stråla vår kärleks ljus i värmande kretsar
Runt den frysande jordens barm
min kärlek till dig är för stark
Den lever evig
Om så i vilsenhet
Kom mig inte nära
förrän du känner ditt hjärtas sång
Förrän
du vet
Vad
vår
kärlek
Är

En gång
Fann du tröst hos mig
Vet inte varför,
i din ensamhet,
Du tröstades av den ensamma kvinnan,
Av hennes svar,
Du gavs tillåtelse att vara mig nära,
mitt hjärtas vingar öppnades och omslöt dig,
Nu är det så att hos mig kan du inte längre finna tröst,
Inte finna något av det du räds att ge till den du kallade din själs älskade,
Hon blev i glädjens ljus din själs älskade
Hennes kärlek är evig
Är din för evigt
Även
om du
räds dessa ord

Nu är det så att hos mig kan du inte längre finna tröst,
Inte finna något av det du räds att ge till den du kallade din själs älskades liv.
Över dimmorna öppnades solplatån, i dagens ljus stod stenarna i väntan, tomma, vid sjöns klara ytspänning
Hon lämnade stenarna bakom sig
Sprang med vindarna in i luften
Ljuset
Strömmar
Genom
Hjärtat
Till
Marken
Ändå grät hon,
Hon var inte längre hel, inte halv, hon var längtan till,
I evig väntan
Varje stund andas hennes hjärta
Jag är här
Alltid
För
dig

upptrampade stegen

Följer de upptrampade stegen
Kastar upp orden jag älskar dig
Följer deras väg
Möter dig
älskade
barn

Hon lämnade de paradisiska ängarna bakom, hennes fötter bar smärta,
varje steg hon lyfte över marken, gav smärta var gång hon åter förde steget till marken.
Hon böjde ryggen mer och mer sökte vara ett valv en bro en vinge försökte att rulla ihop sin längtans händer Ännu kände hon doften av blommornas skimrande ljus, ännu hörde hon de silverne och gyllene bladens sånger, sakta slöt hon ögonen för sitt eget liv, hennes enda önskan var att ge ljus och värme.
Hennes enda önskan var att le kärlek i världen,
Hennes kärleks hjärta,
Givet till den älskade grät
blodtårar,
Hennes enda önskan blev att le kärlek i världen,
Hon försökte att inte sluta ögonen, minnet av hans älskade ögon brann sår inom hennes ögon, hon såg deras sanna dröms ljus, såg de svarta vingarna kraxande kloriva sönder ljuset, i förtvivlan sökte hon upphöra att vara jordkvinna,
I mörkret log hon stilla mindes spegelns svar mindes upplevelsen av att vara vacker i hans ögons ljus, så skars bilden åter sönder av hans tystnad, hans försök att genom sin tystnad få henne att suddas bort, hon suddades bort ur livet.
Hon lade höstens slängkappa runt sig och inväntade vinterns steg,
De yttre stegen kände hennes hjärta igen,
Frysande isande väntan på förlösning,
De smärtsamma stegen bar henne in i skogens famn
Mossan träden skogens folk lade händerna runt henne.
Var natt öppnade de händerna
Stjärnljusen smekte hennes ögons brunnar
Hennes Moder
Var vid henne
Moder
Moder var natt sjunger du silverne klanger
Smeker mitt döda hår
Lyfter mitt hjärta in i månfloden
Lyfter min döda kropp in i månsjöns klara vatten
Natt efter natt skrudar du huden med silverne slöjors ljus
Natt efter natt
Dag till dag sjunger du kärlekens sånger in i mig
Moder
Varför gör ni mig detta
Gryningen slöt sina händer runt skogens folk
Fyllde hennes ögon med daggens droppar
I dagen syntes hon vandra givandes leende ljus in i sorgsna ögon hon lade värme runt dem
I skymningens milda ljus återvände hon in i skogsfolkets värnad

Skogsfolken stod runt henne
De skrudade henne i silverne klädnad
given av Månmoderns händers kärlek
Från öster väster norr och söder
nalkades
Nattvandrarna
Nattfolkens
Indigoljus
Nu trädde de in i cirkeln
Slöt händerna runt hennes liv
Öppnade stjärnornas väg
I hennes händer lades glödande kol
I dagar och nätter
Kupade hon händerna runt
På den tolfte dagens morgon
Andades hon varsamt därpå
En skimrande låga
Bar hon i händernas skålar
Nattfolken visade henne de upptrampade stegens väg
Skogsfolken log ljus runt hennes väg
Lade indigoljusets slängkappa över hennes skira klädnad
Bar hennes steg

Hon stod i vinterängens famn
Där de en gång legat bredvid varandra hand i hand
Sett det blåskimrande himlaspelet
De vita molnsvanarna segla
Blivit smekta av Fader Sols Ljus
Hon kände sommarens äng leva inom själens vingar
Kände andekvinnans värme runt sitt liv
Hörde Månmoderns silverstämma
Dotter
Öppna dig för liv
Följ de upptrampade stegen
Kasta upp orden jag älskar dig
Följ deras väg
Möt dig
älskade
barn

Älskade

Nu skimrar himlen gyllene blå

Sollende droppar sjunger i träden

Fågelns vingar sveper runtbär dropparnas ljus
Droppen lade sig runt henne
Hon steg in i livet
Med skimrande regnbågsfärgers
Stjärnljus

himlen skimrar drömmens gyllene blå

Solleende droppar sjunger i träden

Dimmans slöjor omfamnar varandra,
Droppen skimrar
Solens händer
Släpper ut
Hennes
Hår

Älskade

Ibland är min längtan så stor, jag ställer mig mitt i ängens famn, sträcker mig högt på tå söker nå molnen, jag vet att vår dröm är där för evigt buren,
Ibland är min längtan så stor, jag ställer mig mitt i ängens famn, sträcker ut mina armar och ropar; lyft mig in i vår dröm,
Jag sluter ögonen
känner din älskade famn runt mig,
känner dig smeka mina ögon ljusa,
Känner dina händers sånger väcka mitt hjärtas sångljus,
Känner fötterna lyftas upp ur jorden,
Känner vindarnas slöjor
Vi svävar
Dansar
Kärlekens
Sånger
Öppnar aldrig mer mina ögon
Drömmer
Våra händers närhet
Drömmer

Spinn spinn spinn slända spinn trådar av guld av silver
Väv väv väv skyttel väv slöjor av guld av silver
Dimmans slöjor böljar sveper
Sveper om
Omfamnar varandra

Slöjblad
Bladslöja
Knopp

Skimrande pärla
Skimrande droppe
Skapad av regnets sånger

Fågelns vingar sveper runtbär dropparnas ljus

Älskade

Jag samlade den vackraste av alla mina tårar bad den att omfamna mig,
den slöt vingarna runt mig, jag var i droppens famn
I droppen hörs hennes längtans sång
Solen öppnar droppen pärlan bladslöjorna slöjbladen
Hon stiger in i dagen skrudad i silverne klädnad med gyllene band i sitt hår
Droppen lade sig runt henne
Hon steg in i livet
Med skimrande regnbågsfärgers
Stjärnljus
Hon svävar böljar dansar
Från strå till strå bärs hennes klanger
Hon är tindrande ljus sjunger ler
Smeker blommorna bladen stenarna träden marken allt hon möter med strålande ljus
Hon ler värme in i dagen

Älskade

Ibland är min längtan så stor, jag ställer mig mitt i ängens famn, sträcker mig högt på tå och söker nå molnen, jag vet att vår dröm är där för evigt buren,
Ibland är min längtan så stor, jag ställer mig mitt i ängens famn, sträcker ut mina armar och ropar; lyft mig in i vår dröm,
Jag sluter ögonen
känner din älskade famn runt mig,
känner dig smeka mina ögon ljusa,
Känner dina händers sånger väcka mitt hjärtas sångljus,
Känner fötterna lyftas upp ur jorden,
Känner vindarnas slöjor
Vi svävar
Dansar
Kärlekens
Sånger
Öppnar aldrig mer mina ögon
Drömmer

Älskade


Jag strödde stjärnors ljus
Över allt
Jag började frysa
såg mig omkring
Rimfrosten tindrade strålade över allt
Älskade det är inte för att du skall frysa
Det är min önskan att du skall känna ditt inre ljus stråla
genom min värmande hand runt ditt hjärta
Jag älskar dig

dina ord

Dina ord faller ned över mig
Dina händer känner min hud
Dina fingrar faller ned över mig
Regnet faller mjukt ned över mig

Sluter mina ögon sträcker ut min hand så van att möta luften känner din hand omsluta min hand känner din hand runt mitt hjärta du hör mitt hjärtas röst vi vandrar över rosenängen känner gräset smeka fötternas linjer stiger in i havets vågor strömmande liv vi vandrar stigen uppför runt klippan till kärlekens högsta punkt den väntar oss du vänder mitt ansikte till dig smeker dess linjer mjukt stilla dina fingrar följer mig mina ögon öppnas vi ser in i varandra exploderar i tusen stjärnors ljus är i varandra strålar klart vårt hjärta sjunger

Regnet faller mjukt ned över mig
Dina fingrar faller ned över mig
Dina händer känner min hud
Dina ord faller ned över mig
Jag vissnar
Sakta
Älskade
Lyft rosen till ditt hjärta
Känn dess kärlek ge dig sitt liv
Låt mig sluta ögonen
Stilla
I ljus
till
dig

Älskade, jag väntar alltid på dina steg

Älskade
Sedan du lämnade vårt hjärta fryser jag alltid
Vill inte längre se
Vill inte längre känna
Vandrar med den ena handen vänd till dig
Med den andra värjer jag mig för liv.

Älskade
Vindarna viner runt mig, de piskar sönder mig vid minnet av dina händers berörande ljus,
Jag ser marken avklädas, ser tårarnas solguld skimra,
vet meningens liv,
Känner inte slutet vara.

Vänder mig om, du känns hela tiden nära,
ett vindsus,
en solkatt,
En rörelse i ögonvrån.

Natt efter natt vandrar jag in i drömmarnas världar,
där dansar vi evighetens rörelse, våra kroppar är en,
Vårt hjärta finner åter rytmen.

Strålarna strålar i drömmarnas guldväv
klangernas ringar sprids vidare, vidare, vi lyfts in i evighetens händer.
Skrudas i vita skira molnslöjors vävar, doftande blommor strös in i vårt liv.

Vi badar i månsilvrets sjöar, lyfts in i månjungfrurnas salar,
Vigs samman av deras händer i evighetens ljus.
Vår själ uppfylls av sfärernas sånger,

Vi förs högre in i solens solriken, purpur och zinnober vävs runt vårt liv,
Vi badar i solguldets sjöar
Vigs samman av solens händer i evighetens värme,

ljuset och värmen strålar, skimrar runt oss,

Vi förs högre in i kärlekens famn, vår hud skimrar och glöder
i månsilver och aftonens guld, vi är i varandra
vår andning är ett, ingen och inget kan skilja oss åt.

Älskade
Utan dig är jag inget,
Livet är död,
Jag vaknar,
Fryser,
Ser marken avklädas
känner hennes frysande hud,

Ser Purpurmolnen
känner hjärtats gråt

Ser skimrande blå drömmar
brista in i karminens röda blod

Violetta slöjor
Öppnar indigoljusets händer

Det vävs
runt
vårt hjärtas brustna skål

Jag vandrar med bara fötter
Jag håller alltid fram min hand till dig
Jag värjer mig mot livet

Väntar
Alltid
På dina steg

När jag hör dina steg
Är våra blommande händer
till vår kärleks liv
I Livets stora väv.

han lämnade henne

Han lämnade henne
Sågs gå in i berget

Han var en man i nuet, han hade skolat sig under många år till att leva i nuet.
Det han förbisåg var själens nejrädsla.
Rädslan till att säga nej.
Han var likt vinden for hit och dit i nuupplevande ögonblick.
Han brann för sin gärning, han sökte hela tiden frihet och passion.
Under en av vindfärderna mötte han henne, den vilken blev hans hjärtas helhet.
Hans själs älskade,
Han var lycklig och fri, hon var lycklig och hel, de var lyckliga i varandra.
Hon levde alltid i nuet, hade så alltid gjort. Hon bar förmågan att vara i.
Många gånger hade det ställt till problem för henne,
att leva så starkt i nuet var att liksom hela tiden bli droppen, blomman, vindarna.
Det var, det är att inlevande leva i nuet.
Problemen eller svårigheterna hade alltid varit att inte ta över det andra livets smärta eller sorg.
Nu var hon så gammal att hon klarade av att gå in i utan att ätas upp.

De dansade tillsammans i vinterns tid,
Vandrade över isarna, drack isljuset.
Solens vinterstrålar vilka lekte med isens bubblor.
De vandrade i förenad rytm, deras händer fanns alltid om varandra,
Deras kroppar, deras liv lärde känna varandra, upptäckte varje skrymsle och vrå.
Deras liv njöt av att vara i dem, de strålade ljus och värme till varats famn.
Deras ögon fanns alltid om varandra.
Deras hudar var en hud så också deras pulsars flöden.
De var och är alltid förenade.
De dansade med snöstjärnorna, de badade i snön.
De låg i snön och gjorde snöänglar,
Såg molnen fara och visste att de är ett.

De hade svårt att inte vara vid varandras sida, om varandra.
Tiden kom för dem att leva samman, det var inte så att hon tvingade honom, han var fri.
Hon ville inte ställa honom inför val hon kände att han inte var mogen till,
Det var hans hjärta vilket tillsade honom att tiden är.
Hon visste deras kärleks bud, kände hans tvekan.
Nu flydde han,
Överallt såg han händer sträckas upp,
Vidgade ögon i skräck,
Alla skrek och drog i honom,
Han kunde inte säga nej, vågade inte välja bland alla nun,
i rädsla för att såra i rädsla för att göra illa.
Hon kände hans rädsla, förstod,
Hon teg stilla, tyst i väntan till hans sannhets svar.
Smärtan rev och slet i henne. Hon visste att hon inget kunde göra.
Hon ville inte påverka bara viska jag älskar dig, jag är här och jag väntar dig för evigt.
Han valde att stiga in i tystnaden,
Han stannade i det som var och dansade skuggans nudans,
Hans hjärta var utanför honom och i honom,
Hon vissnade sakta bort med leende kärlek i ögonen.
Hon glömde aldrig deras kärleks hjärta,
Hon visste att hon måste stå gå vara för att han inte skulle dö.
Djupt i det inre visste hon att de är för evigt förenade av icke mänskliga händers vilja.
Den källan gav henne kraften att le i kärlek.

Han steg ut ur berget
Med befriade steg

Vingarna bar honom
till hennes famn

Deras händer är om varandra
Deras ögon är om varandra

De är i kärlek
Om varandra

det blå omsluter

Det blå omsluter ljuset däri tryggt inom.
Det du dag och natt ser är hur marken/jorden reser sig upp.
Det är bilden av blombladen i den utslagna kronan,
Bladen sluter sig runt ljuset,
Ljuset är däri,
Det är bilden av vingarna,
Marken är nu vingarna,
Vingarna är hennes händer,
Hon bär en strålande stjärna i sina händer,
Pärlan har öppnats,
Hon bär er kärlek till er,
Ni är i denna stjärna
Er kärlek strålar klart.

Molntårar

Droppen faller ned i bladet
Händerna kupas varsamt runt bladet
Droppen känner ljuset
Droppen tar emot ljuset
Vet Ljuset
Droppen strålar ljus i världen

Regnets händer öppnas
Molnens tårar är tömda
Ljuset strålar
Befriat
I
A
*

Meirs Dröm

Natten stillhet omger mig, ser fönstrens blanka indigorutors väntan.
Stjärnljusen tänds ett efter ett, Moder Måne vandrar fram.
Hon ler mot mig över ängens famn, hon sträcker fram händerna och smeker min kind.
Länge står jag stilla musiken sveper genom rummet in i mig, fångar mig, bär mig bort.
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla, alla kända ljud är där.

Meir kände hans frysande skugga.
En gnista far genom luften;
Den lilla stod där framför henne, silverljus var hon med dansande lockar, leende ögon och stjärnbeströdd hud. Hon lyssnade till hennes längtan, hon öppnade vägen.

I natten öppnade Meir fönstret, mot ängen i söder där de för så länge sedan vandrat hand i hand.
I ring på golvet stod små lerskålar, hon steg varsamt in i ringens mitt, hon bar salviakvistar i händerna.
Hon tände eldarna i lerskålarna,
såg dem vakna,
såg dem fladdra i vinddraget,
Såg dem finna lugnet.
Hon strödde salvia i skålarna, andades in doften,
Röken ringlade,
Svävade lugnt och stilla ut genom fönstret.
Ur skålarna steg klanger in i henne, uppfyllde henne med sång. Långt bort ser hon de sju sitta runt elden. Hon känner jordhuden vibrera. Händerna smeker trummorna, lyfter jordens hud, hon hör hjärtrytmens flöde i sig. Meir rör kroppen smidigt smeksamt hon nynnar melodiskt in i natten
Meir kände hans frysande skugga irra vilsen och övergiven i livet, hörde hans gråtande hjärta. Kände hans händer famla i blindo. Penningskramlorna ekade tomma. Han hade brett ut sin skugga över land och riken, nu rann skuggkraften ur hans händer, hjärtat talade högre och högre. Den främmande klädnaden föll sakta av honom i trasor.
Meir önskade vara vid hans sida för att öppna skuggans ljus.
Hon viskade hans namn in i natten.

Månslöjor svepte in genom fönstret.
Hon flög över ängar över trädens kronor.
Stjärnorna visade vägen.
Meir kände hans frysande skugga.
Såg honom ligga drömlös i bädden.
Meir viskade hans namn till drömmen.
Smekte pannan ljus,
Lyfte tyngden av hans axlar,
Öppnade skuldrornas flöden,
Meir såg honom ligga drömfylld i bädden.
Månslöjorna svepte om dem bar dem in i stjärnsalarna.
Där är de varandra evigt nära.
Där omsluter de varandras hjärtan
I väntan på de skrivna tecknens fullföljande.

En gnista far genom luften;
Sitter i skogen på en mjuk mossbädd, det doftar så gott och stilla,
Alla kända ljud är där.
Musiken har tystnat, stjärnorna tindrar,
Moder Måne ler mot mig i väster över havets yta.
Hon sträcker fram händerna, smeker min kind, jag somnar stilla i hennes famn.

i nattens fyllda tystnad

Natt efter natt kallade han henne till sig.
Natt efter natt log stjärnorna in genom hennes stängda fönster, hon vände sig om ville inte längre se. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker. Det enda hon önskade var nattens tysta mörker ändå var det i natten orden strömmade. Då dagen tystnat och hon stängt fönstren var allt vitt och tystnaden blev fylld med liv.
Ibland satte hon sig på golvet och slöt armarna runt sig för att inte brista, hon försökte att inte andas. Försökte att andas men kunde inte se varför. Hon slutade att äta och dricka, slutade att vårda sin boning.
Natt efter natt vaknade hon av hans doft, av hudens närhet, av händernas beröring, hon hörde hans stämma och vaknade av händernas tomhet. Av hudens skri hon kände blodet sakta frysa till is inom ådrornas väggar.
Han hade lämnat henne ensam och frysande i den värld hon hade så svårt att förstå.
Han hade förts till henne av solarnas, av vindarnas av månens moder.Modern hade sett hans inre och lagt dotterns hand i hans.
Människomannen hade glömt sitt bud, lyssnade till sitt andra hjärta.
Det var inte bara kvinnan han hade lämnat, han hade lämnat sin följeslagare utanför sitt själv.

Denne var det vilken ylade i natten efter det sanna hjärtats kärlek.
Denne var det som natt efter natt kallade henne till sig.
Vargen kände kvinnans hemlighet kände vargmoderns hjärta i henne.

En natt öppnade hon fönstret och flög över den mörka skogen.
Lyssnade till skogens röst, skogen berättade för henne om människomannens haltande gång. Berättade om de vingar han trodde sig bära.
För varje ord de målade föll en tår från hennes ögon in i moderns händer.
Modern gav människomannen hennes tårar att dricka för att ge honom kraft för att väcka hans flyende steg.
Djupt i det inre vaknade sakta hans längtan in i hennes famn.

Hon svävade över skogen, upp över klippans väggar, hennes vingar smekte klippans djup.
Med susande vingar landade hon på klippans högsta avsats, där väntade vargen på hennes kärleks värme och ljus.
Kvinnan satte sig ned, hennes ögon smekte hans liv, han lade sig ned vid hennes sida, hon kröp tätt intill.
De somnade i varandras värme, nu sover de i varandras närhet i väntan på hans steg.
Skogen för budet till dem;
Han är nu på väg.

nål och tråd

Hennes
långa gyllene hår

Färgades av purpurvinden

Skymningen
Klädde av henne
Den yttre fägringen

Hon vandrade in i solnedgången
Hans hjärta omslöt henne

Gömde dem för världens stygn
Nattens ljus repade upp kastsömmen

De broderade tillsammans

Vackra

Lugna

Mönster

Han

är nålen

Hon

är ögat

Tråden

är livet

gnistorna låg i blommande ring

Natt efter natt vaknade hon, träden riste sina kronor,
Löven lyftes in i vindhänderna,
Stjärnljusen föll ned över marken.
De höga furorna doftade vindsånger.
Natt efter natt sjöng gnistregnet i eldhärden,
Röken syntes darra då den sökte sig ut genom rökhålet.
I yster glädje förenades den med vinden.
De ringlade sig runt klippans kropp.

Den natten lämnade hon hyddan, vände blicken mot klippan, till sin längtan.
Hon lyssnade till nattens älskade ljud.
Nu hörde hon honom tydligt,
Han ylade inte längre sorg,
Hon såg det skimrande ljuset.
Stegen bar henne till klippans fötter,
Hon tog av sig de mjuka mockasinerna,
Klippan visade henne den ringlande vägen.
Så nådde hon toppen och mötte hans glimmande ögon,

Ögonen bjöd henne att sitta ned, han lade sig runt henne,
Hon smekte hans skimrande päls, lade sig ned runt honom,
Moder Måne smekte deras kärleks ljus,

I gryningen vaknade hon,
Elden hade slocknat,
Hennes ögons ljus var släckta,
Gnistorna låg i blommande ring,
Hennes vilsna hjärta grät blodets tårar,
I hennes händer levde värmen av hans närhet för evigt kvar.
Natt efter natt vaknade hon, han är alltid vid hennes sida de är ett.

han såg

Himlen andades
Turkos
Molnvingarna öppnades
Han sågs vandra med endast ett vitt skynke runt sina höfter
Huden skimrade brons
Runt överarmarna slöt sig två gyllene ringar
Ornamenten talade hans väg
Stegen var smygande
Smekande gång
Det långa korpsvarta håret
Spelade med vindens strängar
Hans händer
Kupades runt eldsflammans liv
Han såg henne vänta på den andra stranden
Vingarna bar honom över
Han öppnade händerna
Såg henne djupt i ögonens brunnar
Sträckte fram händerna till henne
Hon tog emot lågan
Himlen andades
Purpurblommor

i triangelns cirkel

Hon vandrade in i triangelns cirkel
Lågorna flammade
Heta
Runt henne
Utan att bränna
Utan att förtära
Hon
Slöt ögonen
Kände
Den gamla
Lyftas i slingornas töcken
Kände
Den nya kroppen
Omhöljas med slingornas renhet
Hon steg
Upp
I kärlek
Till
Liv

idag lurade jag

Med slutna ögon stod hon helt stilla, under henne rämnade den fasta grunden.
En mjuk spricka syntes,
jorden öppnades eller delades, hon låg i en varm och god bädd.
Eldar brann runt henne,
inte flammande och vredgade nej, milda och värmande.
Hon kände de frysande stela lederna tina upp åter strömmade blodet liv.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Tiden hade så länge varit mörk.

Hon hörde klingande klanger, metallklanger,
Såg gnistorna dansa.
Kände
Klangerna inom sig.
Källsånger
porlade strömmade,
hon hörde klingande klanger, vattenklanger,
Såg dropparna dansa.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Jorden öppnades eller delades och var nu vingar.
Hon lyftes upp in i kärlekens hamn.
Där väntade du mig med höstens glöd i dina vackra händer.

Idag lurade jag ensamhetens skugga, ställde mig i ängens famn och slöt ögonen.
Kände vindarnas mjuka rörelse kände höstvärmen .
Inom såg jag den blåskimrande himlen, såg trädens löv rinna in i det varmt gula.
Såg det varmt gula bli tunna slöjor, nej mera tunt glas, svavelgult glas, kunde svagt ana de gröna nervtrådarna.
Kände vinden lyfta dem av trädens grenar, kände deras virvlande rörelse inom.
Inom inom är utom inom,
Öppnade ögonen och såg gräset begjutet med silverljus.
Andades in skönheten,
Den gäckande skuggan flydde in i solfamnen,
En samhet vaknade i ögonens drömskålar.
Kände armarna omsluta mig, värmen från ditt hjärta, våra hjärtan var ett.
Vi vandrade in i skymningsljuset
Såg purpurslöjorna lindas runt blått skimmer.
Beundrade helt stilla det gula lövet i min hand, gav det fritt att flyga.
Såg och fylldes av lövets virvelglädje.
Såg den glödande Solen,
Vandrade doftande skogsstigar,
Jag såg Moder Måne vakna
Hon bar mina steg hem
Hem till en samhet
I ensamhet.
Hon uppfylldes av den där aningen att något vackert väntade,
Tiden hade så länge varit mörk.
Nu strålade stjärnornas ljus och Månmodern vaggade henne till ro.

hjärtat bubblade över

Hade så många sånger att lyssna till idag, hjärtat bubblade över.
Visst är det så att det är höstens tid, ändå var våren runt mig, kände islossningen och vattnets fyllda lekfullhet. Kände hjärtbladen veckla ut sig, hjärtat log vingljus.
Det kändes som att jag blivit väckt ur en lång djup dvala.
När jag vaknade denna morgon såg jag livet i ett nytt ljus, regnbågsljuset dansade runt mig från prisman i fönstret, fåglarnas sånger sjöng in i mig.

Kurade ihop mig i täckets famn och såg ut genom fönstrets ram, log helt stilla och kände ramens begränsande verkan, så jag trollade bort den.
Sträckte på mig och flög helt enkelt ut.
Tog ett djupt andetag och fylldes av doftande jord, såg ett rådjur trippa i ängens famn, såg en grävling rumla, en boll i rullande brådska undan traktorns mullrande hjul.
Haren skuttade med lätta steg och räven smekte ängens linjer.
En av mina vänner flög bredvid mig en stund vi lekte luftvirvlar med varandra.

Träden öppnade sin famn och bjöd mig att stiga ned,
Dagen skimrade grå siden denna dag, spindelmor hade vävt dagens trådar, av silverne pärlbestrött ljus.
Nu skrudades jag i en helt ny klädnad, en fågel kammade mitt hår med vingarnas ljus, en fjäder med en blå pärla fästes däri, så stod du där framför mig, mina ögon strålade solljus, dina ögon strålade solljus, även du bar silverne klädnad, runt halsen rann blå pärlors band.
Du tog min hand och vi vandrade in i solen

Lyftes upp i molnens famn in i hjärtats oas.
Där doftade glödande jaspis och kaprifolers ljus,
Våra händer fann varandra i fjärilsljus.
Huden öppnades i skimrande närhet, vi omslöts av varandra,
våra hjärtans strömmar förenades i blommande passion,
ögonen brast i varandra, lyckans tårars pärlor steg in i molnens händer.
Skingrades i luftens andning sjöng stjärnljus, pärlorna skrudade ängens famn, då jag leende återvände hem med det doftande minnet av din närhet.

Hade så många sånger att lyssna till idag, hjärtat bubblade över.
Visst är det så att det är höstens tid, ändå var våren runt mig, kände islossningen och vattnets fyllda lekfullhet. Kände hjärtbladen veckla ut sig, hjärtat log vingljus.
Det kändes som att jag blivit väckt ur en lång djup dvala.

Samtal med Älskade

Se Marken,

Moderns ansikte
blickar ut
Hon
bär en slöja
Vävd av skogarna, ängarna, bergen och dalarna

Hennes ögons skålar
fyller själen
Hennes ögons penslar
målar livets ädla stenar

Smycket
bär ni i ert inre
Ädla stenar
innefattade i hjärtats hamn

Hennes läppars röda rosenblad
berör era läppar
Hennes öron,
undersköna snäckor hör ert ljus hör er sorg

Hennes hårs vågor
vaggar er till vila

Hennes hud
andas helande örters liv

Hennes andning
doftar nektar honung och mjölk

Varje morgon varje afton
lyfter hon sina händer
Häller
hjärtats strålande ljus
i skapelsens sköte

I natten
sjunger hon skapande drömljus

I dagen
sjunger gärningens drömsvar

Varje andetag

Omfamnar
er
Med
kärlek
*
I tystnaden talar vinden
Fågelns pennor skriver
Stenen flyger

*
Kärleken

Borde vara ett mjukt regn

Av Solguld och Månsilver
*
Purpurfjädrarna målar himlen denna afton,


Hon satte sig ned i stillhet

Gräset viskade
Träden sjöng

Vinden lade filten över hennes axlar

Hon
slöt ögonen
Öppnade händernas skålar

Hon
lämnade kroppen

Vingarna
bar henne över sjöar skogar och ängar

Hon såg de ringlande människovägarna
Såren i moderns jord
Hennes stämma ljöd
Vemod
Hon smekte vägarna
Hela

Hon såg honom drömma
Sänkte sig ned
Lämnade en fjäder vid hans huvudgärd
Smekte hans panna ljus
Viskade helt stilla
Jag är dig nära

Vingarna
bar henne åter
Till kroppen
Hon slöt händernas skålar
Öppnade ögonen
Lyfte filten av axlarna
Träden var stilla
Gräset viskade
Henne in i sömnens
dröm
.*
Hon satte sig ned i stillhet

Gräset viskade
Träden sjöng

Vinden lade filten över hennes axlar

Hon
slöt ögonen
Öppnade händernas skålar

Stjärnan föll ned i hennes händer
Varsamt fyllde hon dess ljus med sånger
Lade den i Vindens famn
I Natten Sjunger den
God natt Älskade
Dröm Ljus

Älskade

Låt oss
lämna hamnen

Stiga
in i havet

Föras
med strömmarna

bli snäckan

Omslutas

Lyssna

Vagga

Andas sången

Stiga
In
I
Ljuset
*

Älskade

Låt vår hud
Skimra

Bäras
in i elden

Uppstiga
Dansa
Virvla

Pulserande
Gnistregn

Förenas
I Solens Händer

Röda Rosenblad faller
In i jorden
*

Älskade

jag väntar dig
under mossans täcke

drömmer i nymånens skära
ser stjärnornas strålar

lägg dig här bredvid mig
var mig nära

Låt oss
vandra in i jordens sköte

Värmas
Fyllas
Tömmas

Lyfta blommorna upp i ljus
*
Älskade

Nu
Är vi rena
Låta oss
vandra uppför Regnbågsbron

Skrudas
I Vita Skira Molnslöjor

Uppfylla
Bära
Känna

Ljusblommornas sånger

Läggas
runt pannans välvda båge

Se kronan lyftas
Högre

Låt oss
Hoppas
Drömma oss

In i
Regnbågsdrömmen
*

Älskade

Idag var jag ute och vandrade över markerna,
Stegen andades lövens dansande gula glädje,
De röda astrarnas stjärnor log med mig. Ja, mitt ansikte var ett leende.
Älskade,
Överallt fanns det droppar, de tindrade silverljus och jag fylldes över deras skira lätthet, vinden log med mig, vi dansade och sjöng; vem kan känna tyngd i detta ljus.
Jag stannade och kände ett stråk av ensamhet.
Älskade
Plötsligt kände jag din arm runt mig, dina ögon log värme, kände din hand i min.
Du sade kom, kom älskade låt oss vandra in i solnedgången.
Våra steg fann varandras rytm, ja vi skapade sångsteg och träden runtom oss log med oss.
Ovanför hördes luften andas, vingars sus svävade, den stora fågeln kände vår vördnad.
Fågeln omslöt oss med våra vingar, för en stund var vi vingarna.
Älskade
Din hand var så varm och god, du bar mig åter ned till marken, nu dansade vi i det sista gräsets ännuliv, du smekte mig ned i ängens famn.
Älskade
Vi räknade rönnens röda bär, jag visste aspens skönhet, vi förundrades över de två kungsljusen, såg vita blommor växa runt oss.
Älskade du tände elden, den värmde oss båda, vi talade i varandra.
Du lyfte handen och smekte bort hårslingan från min panna, smekte mina läppar och lade varsamt handen mot min kind. Dina ögon viskade tro mig, mitt hjärta andades tillit.
Du lade mig varsamt ned vi drunknade i vår andning i våra ögons ljus, såg kärlekens ljus stiga upp.
Älskade,
Vi såg solnedgången och sov i nattens famn, med stjärnorna med oss.
Älskade
Nu säger jag god natt och tackar dig för denna dröm,
Att jag för en stund var i en
Samhet.


Älskade

Du behöver inte vara stark inför mig
Tillåt oss
att vara starka tillsammans

Tillåt oss
att vara svaga tillsammans

Du behöver inte bära mig
tillåt oss att bära varandra

Berätta om livet med livet
För och genom varandras oss

Låt oss
tala om livet
Låt oss
tala med livet
Låt oss
tala genom livet
Låt oss
tala för livet

Med varandra i kärlekens ljus

Älskade
Tillåt oss
*
Älskade

Låt oss
Vakna tillsammans
Med armarnas längtan runt
Krypa tätt intill mjuka
Se älvornas slöjor bölja ur dimmans pärlmoder
Bada i solens skira morgonljus

Låt oss
Somna tillsammans
Ligga i bädden sida vid sida
Känna värme
Se stjärnornas ljus le till oss ur nattens pärlmoder
Bada i månens skimrande nattljus

Låt oss vara tysta tillsammans
I varandra

Händerna känna varandra
Stilla
Ögonen
vandra in i varandra
låt oss tystna i varandra

Älskade
Låt oss somna tillsammans
Låt oss vakna tillsammans
Låt oss vara bli
*
Älskade

I drömmen såg jag tvillingsjälarna yin och yang.
De var inneslutna i den gyllene cirkeln,
de log ljus till och i varandra, bilden är så vacker.
Embryon med strålade öm kärlek, de var så tryggt inneslutna i moderns sköte, deras rörelser var skönhet, svävande följsamma.
Bilden är så vacker den är,
Utan tvekan.
Kanske är det därför rörelserna är följsam skönhet.
De längtade in i den stora cirkeln, de valde att födas.
De vandrade hand i hand in i livets stora cirkel.

Älskade är inte kärleken att bära varandra i kärlek, när jag säger att bära varandra så menar jag ju inte att du skall vara ett ok och inte jag heller.
Du vet ju att jag tycker ok är vackra i sig, då de är följsamma,
det är så lätt att tro att bärandet är tungt.

Älskade,
hur kan det vara tungt att bära,
då bärandet av de gyllene skålarna är fyllda med vatten, livgivande vatten.
Med det vattnet vattnar vi vårt växande liv.
Ser du älskade vår vackra trädgård, kärlekens trädgård, ser du den glädje vi tillsammans ger.

Älskade,
molnen var så tunga idag, orkade inte lyfta dem.
Jag lämnade aldrig bädden idag, jag frös och du var inte här.
Lade det ena täcket efter det andra över mig, men värmen var borta.
Huttrande och med istapparna hängandes i håret, lämnade jag för en stund bädden, sökte tända i spisen.
Men spisen ville inte ge mig värme, den rykte in, eldens andar var visst någon annanstans.
Lösgjorde istapparna och började spela sånger med dem, det fyllde mig med värme, för en stund.
Så kom kylan åter.

Vandrade in i skogen och lade mig i trädens sånger, drömde om dig.
Älskade,
Solen lyfte mig in i din famn.
Du var solen jag var månen
Min panna vid din halsgrop
Våra läppar snuddade
Våra kroppar vilade
Mot och till varandra
Passade in
Våra rörelser var skönhet, svävande följsamma.
Bilden är så vacker den är,
Utan tvekan.
Kanske är det därför rörelserna är följsam skönhet.
De längtade in i den stora cirkeln, de valde att födas.
De vandrade hand i hand in i livets stora cirkel.

Vill inte skriva mera nu, det gör för ont.
Älskade,
molnen var så tunga idag, orkade inte lyfta dem, orkade inte klättra upp till dem,
Orkade inte heller flyga till dig, vingarna hölls sammanpressade runt kroppen.
Jag lämnade aldrig bädden idag, jag frös du var inte här.
Lade det ena täcket efter det andra över mig, men värmen var borta.


Älskade

Det finns så många bilder runt mig av mig, jag menar gjorda bilder av vem jag är, idag flydde jag bort från dem.
De gjorde så ont för bilderna var inte jag,
Det finns visst ingen som vågar se.
Ramlade ned i en grop, i en djup grop, en sån där fångstgrop du vet. Med vassa grovt tillyxade störar, det hängde en massa lösa rötter och sånt utför väggarna,
Försökte att ta mig upp, det var så frysande kallt, ingen värme alls

Älskade
du fanns inte där så jag var tvungen att sträcka ut min egen hand, men orkade inte dra mig upp, det enda jag kunde göra var att krypa ihop.
Mörkret föll, men jag var aldrig rädd för stjärnorna tindrade ljus och Moder Måne var hos mig.
Ett grässtrå böjde sig ned och gav mig vatten att dricka,
Trädens sånger vaggade mig in i sömnljus,
Såg dig där ovanför molnen, nu sträckte du ut din hand, du log och lyfte mig upp.
Men då jag nådde molnfliken var du inte där. Då föll jag virvlande ned i gropen igen.
Ett blomblad öppnades och gav mig dagg att dricka
Stenarnas sånger vaggade mig in i sömnljus
Såg ditt ansikte under havets slöja, nu sträckte du upp din hand, du log vackert och lyfte mig in. Men då jag nådde havsfliken var du inte där. Då föll jag virvlande ned i gropen igen.

Älskade det var så märkligt, ser du de hängande rötterna bands samman, de lyfte mig upp.
De lade mig i gräset under träden i stenarnas ring, bäcken porlade sånger,
Älskade
Jag öppnade ögonen och var i dina ögons ljus
Vi andades in.


Älskade
Du sträckte ut din hand emot mig
Du höll fram din hand, jag lade min i din,
Älskade varför slog du mig,
Varför tog du emot nyckeln och öppnade mitt hjärta,
Älskade varför skördade du de spröda skotten,
Älskade
Det gör så ont
Idag sökte jag åter fly
Flydde in i skogen,
På knäna kravlade jag mig upp för den mörka stigen
Såg en stjärna lysa
Sträckte upp min hand mötte tomhet
Älskade
Smärtan kastade mig utför stupet
Jag föll ned i en djup grop
Du fanns inte där så jag var tvungen att sträcka ut min egen hand
Älskade
Undrar du vem jag är
Det Är Jag.

Älskade du öppnade dina käftar
Jag gick in för att finna dina slipade huggtänder
Du trodde du bet av strupen

Ur hjärtat växte röda rosor till dig
De smekte dina tänder till deras ursprung.
Älskade
Hur kan det komma sig att du viskade kärlek och lämnade mig vilsen
Med blödande händer

Jag såg blodet droppa nedför händerna
Livet rann hem
In i Månmoderns famn
Solfadern omfamnade henne
Båda bar livet in i Regnbågsdalen

Älskade
Kanske var det så att jag gjorde mig mindre än jag är,
Men ser du jag har inget behov av att hävda mig.
En del kallar visst detta för ödmjukhet,
andra kallar det för egensinne eller envishet.
Så finns det de som säger att det är att inte älska sig själv,
Älskade det är inte mig själv jag älskar, det är mitt själv.
Det finns så många termer och förklaringar till allt,
Det viktiga är väl ändå vilka vi är.
Ja, kanske var det så att jag gjorde mig mindre än jag är,
jag gjorde det för jag såg ditt behov av bekräftelse.
Jag läste din sorg bakom dina stängda ögon.

Älskade efter tre dagar i drömmande ljus vaknade jag
Insåg att det var mitt själv jag talat med.


Älskade

Nu har jag talat så länge till mitt själv, jag har gråtit så länge nu.
Vill inte längre göra illa mitt själv, jag vill leva.
Du får inte göra mig illa längre för den du gör mest illa är ditt själv.
Jag ger dig fri att flyga i glädje.
Med mina tårar vattnar jag ängens blommor och ser dem växa i kärlekens ljus.
Jag ser höstens blommor blomma och vill att livet åter skall le.
Mitt hjärta är så fyllt med värme ändå fryser jag ständigt.
Jag vill känna en hand i min och dansa i ljusglädje. Inte frysa mer.
Vill finna modet att våga vakna tillsammans in i nytt liv.
Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.

Älskade
Jag tog på mig min vackraste klädnad,
Borstade håret silverlent, doftade rosens blad och vita liljor över huden,
Tvagade ögonen i källans vatten, satte på mig de mjukaste mockasinerna och vandrade in i natten.

Älskade det fuktiga gräset smekte mina fötter bara,
Jag mötte natt och dag i ängens famn.
Luftens renhet lyfte mig upp i trädets krona.
Grenarna var runt mig doftade gröna smaragders ljus
Det var så skönt att sitta där i trädet, skyddad och fri, det var en grönskande koja.
Fylld med möjligheternas tacksamhetspärlor.
Jag kunde se in i natten och andas stjärnornas viskande ord.

Älskade jag hörde smygande steg, ja inte sådana där illagörande steg. Varsamma, snälla, goda och annalkande steg, väntade steg.
Kände en närhet, inte främmande utan sådär igenkännande varm.
Vågade mig till att blicka ned.
Det var inte du som stod där, det var en man.
Jag skyggade tillbaka, de gamla minnena flöt fram och viskade oro.
Nattvinden smekte mina ögons svarta skugga ren och nattljuset doftade nattviol.
Mannen lyfte sina händer mot mig, jag andades lätt,
Stjärnorna speglade blåklocksljus i mannens ögon. Tog ett skutt rakt ut, då lyfte vinden mig in i hans öppnade famn.

Famnen var så god att känna runt mig, jag vågade andas djupt, lyfte blicken och såg ljus.
Han förde mig sakta runt utan att släppa mig, visst var det så att jag fortfarande andades rädsla, men hans rörelser var mjuka och smeksamt varsamma.
Stegens händer var inte fyllda med rädslans svek.
Han sökte aldrig tvinga mig mot ett annat håll, vi följde varandra.
Ormbunkarna spelade guldpärlor in i cirklarnas danssteg.
Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.
Orkidéernas fjärilsvingar flög solljus ur mitt hjärta,
Jag ger dig nu fri jag vill vandra in i min älskades famn.
Jag känner att han vill mig, jag vill finna modet att vilja leva.
Kanske vågar han hålla om mig hårt då livet är svårt att bära som det är ibland.
Jag vet att jag vill hålla mina armar runt honom då livet är svårt att bära som det är ibland.
Min önskan är att vi vaknar tillsammans, vandrar kännande in i dagens famn med jämna steg. Jag vet att jag vågar om jag andas rätt närhet.
Jag vill känna kärlek och ge kärlek, inte sträcka ut handen i tomhet,
Vill växa tillsammans, vill vakna tillsammans,
Ge varandra varmt liv.
Lyssnade mötas i kärlekens ljus.
Jag vet att vi vågar då vi andas rätt närhet.
Djupt in finns en klarnad sjö
Änglar tvagar klädnaden ren
Breder ut den över bädden
Väntar på våra hjärthänders vilja
*
Älskade

Du vet att jag somnade i trädet i nattens mörker.
Trädets grenar slöt sig runt mig, jag var innesluten i en boll, ett nätverk av flätade grenar. Oh, så underbart det doftade, det doftade grönskande liv.
I varje fönster tindrade det stjärnljus, inte en färg utan alla färger. Jag var omgiven av Regnbågens slöjor, kunde höra regnets alla droppar sjunga.
Hörde blommorna, träden, växternas rötter dricka, såg det ringlande vattnet stiga upp.
Bäckarna sjöng strömmande porlande sånger in i floden den vida.

Fick lust till att dansa vattensånger, kände gräsets doft under fötternas valv, såg valven så tydligt, de blev broar och under dem speglades fötternas valv,
plötsligt var det gyllene cirklar överallt eller kanske var det droppar eller bubblor som bar fötternas riktning.
De gyllene bubblorna, dropparna, cirklarna lyfte och bar mig till havet,

Hörde regnets droppar falla in i havet, havet hälsade varje droppe välkommen.
Jag var i vattnet, kroppen var borta, jag var med vattnet. Det var så underbart att följa strömmarna, det är fel det där att vågorna slår eller slås mot klippan, de ringlar om, smeker varsamt de spetsiga linjerna mjuka. Klipporna ger vattnet form. Vattnet och klipporna älskar varandra, jag vet det för jag fördes djupt ned och där satt de och skapade sånger, sådana där sånger som vi inte alltid hör. Det är så underbart att uppleva samskapandets skönhet.
Egentligen hade jag velat stanna där men jag fördes uppåt och havet lade mig i strandens händer. Kände att något bars fram ur stjärnornas händer.

Gryningsljuset vaknade, sträckte på sig och morgonen rullade upp sin mantel.
Den Goda Solen steg upp och plötsligt brann elden i strandens händer.
Jag har frusit så länge men nu frös jag inte mera för de varma sångerna fyllde mig.
Trädet vaggade mig sakta högre upp, vågade kisande möta ljusets värme.

Nej, det var inte du som stod nedanför trädet, det var en man med klara rena ögon.
Stjärnorna berättade för mig att väntan är över.
De berättade att väntan stänger dörren,
Livets dörr.
Jag är inte här för att stänga livets dörr, jag är här för att leva i ljus med kärlek.
Livet är fyllt med skönhet att levas för och med, inte för att kväva liv.

Vi är inte här för att stänga livets dörr, vi är här för att leva i ljus med kärlek
Trädets sånger väckte mig varsamt, öppnade nätverkets flätade famn, lade mig i ängens famn. Tack, du goda vackra träd för din nattliga hamn, tack till alla de du lät mig möta.
Jag böjde mitt hjärta i ödmjuk tacksamhet inför den undervisande viljans kärleksfyllda famn.
Jag ser nu i klarnat ljus att den väg vi gör är vilsenhetens väg, den ger endast smärta.
Därför kliver jag nu in i livet med varsamma kännande steg,
Lever i varje öppnat ögonblick, strör rosenblad utefter min väg, söker att omvandla tårar till ljus.
Jag har ingen brådska, havets vågor visade mig att livet andas in i strandens händer.
Där väntar det som är liv.
Jag tar emot hans händer och möter den nya tidens liv.
Vet att vi tillsammans sprider ljus och värme i livets famn.

dog bort

Varsamhetens Ljus Väcker Gryningens Rörelse
Rörelsens Ljus Väcker Morgonens Rörelse
Klarhetens Ljus Väcker Dagens Ljus
Eftertankens Ljus Väcker Skymningens Rörelse
Överlämnandets Ljus Väcker Aftonens Rörelse
Drömmens Ljus Väcker Nattens Rörelse

Såg den Blödande Gryningen
Dog
Bort

talar

Blå Lavendel
Rosens Doft
Vita Fjärilars Dans
Den Lille Sträcker Ut Handen
Fjärilen Sätter Sig Däri
De Talar Med Varandra

rohet

Fötterna Gömdes I Havet
Smärtan Var Borta
Fjädern Följde Strömmen In
Handen Tog Emot
Hjärtat Flög In I Tystnadens Rohet

fågeln

Varje Levande Väsen Har en Fågel,
Vingarna Lyfter
Fjädrarna Skriver Tecken I Himlen och På Jorden.

se

Se den gamla skogens liv, omgiven är skogen av de höga klipporna.
Furorna doftar gran, marken doftar mossa, ormbunkarna doftar tystnad.
Skogen är mörk och längtande,
Stammarna står där omslutna med grönskimrande mantlar.
Ur dem stiger Trädens Andar i fotsida djupt blå mantlar, varje steg är susande, svepande andning av mantlarnas och markens möte.
I den vänstra handen bär de ljuslågor i den högra rökelsekaren.
De vandrar mellan de fysiska stammarnas kroppar. Mässar renande sånger,
Liv,
Salvia,
Salve.
*
Mässande
Stigande
Sånger
Höres emellan Skogens Stammar
Fotsida Mörkt Blå Mantlar
Frasande Svepande Steg
Bara Fötter
Händer
Bär Lågor I Sig
Ljus före bådande
Rörelses Stillhet
Rökelsekaren
Vajar
Vaggar
I Kedjornas Ringar
Klingar
Klingar
Bönefrid
Slöjorna
Sveper Runt
Stiger
Uppåt
Svepande
Smekande
Steg
Susande Mantelsång
Ser MånModern
Omfamna SolFadern
I Kärlekens Ljusuppfyllande Profetia
Rökelsekaren
Är Stilla
Hjärtan Bär Ljus Värme
Fotsida Vita Mantlar
Böljar MorgonLjusets Doftregn
In I Skogens Vakna Liv.

viskar tilltro

Gång på gång kravlar jag mig upp
Hör handen vina genom luften
Den träffar kinden
Det dånar i huvudet, någonting sjunger hav
Ljusgnistor
Sockerdricka
Huvudet spricker
Blir blodtomt
Konstigt
Det gör inte ont
Står och ser på
Hur han slår henne
Han vet precis var det inte kommer att synas
Fötternas sparkar regnar ned över mig
Gång på gång kravlar jag mig upp
*
Det som skulle ha kunnat vara himmelskt
Var bara en svart påle
Pålen kördes in i mig
Dunkade obönhörligt
Trasade sönder mig

Jag var klädd i säckväv, håret hängde i tovor, jag drogs fram mot bädden, slängdes upp på den, bädden var torra kvistar.
Grymma ögon var överallt, jag bands fast vid pålen, repen skar in i handlederna.
Nej, det var mera som att pålen kördes in i mig.
Kände den svidande röken då de torra kvistarna antändes
Kunde inte andas hostade och försökte komma loss
Elden flammade upp
Smärtan är outhärdlig
Elden viskar; jag vill inte skada dig, jag vill befria dig,
Ändå är Smärtan outhärdlig
Skriket stiger tyst upp i himlen
Änglarna gråter

Det som skulle ha kunnat vara himmelskt
Var bara en svart påle
Pålen kördes in i mig
Dunkade obönhörligt
Trasade sönder mig

Skrev på slutet; förtog hoppet. Det förtog inte hoppet, var gång jag mötte strålande ögon, ser ju deras inre, trodde jag och hoppades, men - det slutade alltid på samma sätt.
Ändå; Gång på gång kravlar jag mig upp.
Du ser en svart grop, du ser en fångstgrop, längst ned finns det vassa grova spetsade grenar, de sticker upp, du kravlar dig upp, du vill hinna upp innan de finner dig.
Du kämpar, spetsarna når dig inte, de har inte skadat dig då du föll ner.
Du kravlar, ögonen är vidgade, munnen är fylld med Jord, det svider i bröstet och det smakar blod i munnen,
Dina kläder är sönderrivna hudar, du har bundit fast dem med vidjegräs, Håret är trassel och tovor, det är en hjälm vilken skyddar dig,
Dina kinder är svartrandiga, smutsrandiga av tårarnas linjer.
Du kravlar dig uppför och knäna blir blodiga,
Så,
Ser Du högt däruppe Träden, du hör fåglarna sjunga, du ser en Fjäril dansa in i ljuset.
Du ser Solens strålar,
Du Vet,
Slutar kravla och strömmar nedåt,
Spetsarna når dig inte,
Du bärs genom,
Du kommer ut på andra sidan.
De når dig inte Dotter.
De står runt den tomma gropen, du är inte där, de har inte tillåtelse att ta ditt liv.

tillåtelse

Trötthetens Mantel föll ned
Tillät mig att kura ihop mig i den
Fann Ljus

vingar med mörker

Vingar med mörker omgav mig
Stickan flammade upp mellan fingrarna
Lågan brann
Värme
Vandrade in i lågan
Förbrände det gamla
Skimrande Vingar
Lyfte mig

slutna fåror

Hennes fåror är slutna
Jordens sötma ler
Markens hud är mörk av fukt
Pärlor
Tindrar
Ljussånger
Händerna tar emot

tysta

Han lyfter hennes huvud in i sitt knä,
hon ser in i honom,
han smeker hennes ögon,
hennes läppars linjer,
hon låter det ske.
De är tysta i varandra,
andas frid,
de är hemma.

skramlor

Skramlorna sjunger
molnen skingras
dimman slingrar sig uppför klippans väggar
Plötsligt
badar gryningen i ljus

slangbellan

Ögonens rundlar sökte Trädsvaret
Dag efter Dag
Natt efter Natt
Ljöd de Sökande Fötternas Andning
Huvudet var nedböjt
Såg ingenting
En Klang hördes
Han såg klykan vilandes mot Stenen
Han tog upp den och vägde den i handen
Fann gummisnodden i fickan
Siktade gång på gång och sköt
Slangbellan lät ihålig
Tom
En Klang hördes
Varför siktar du utan mål?
Han såg sig om

Tomt bara skog
Siktade
Sköt inte
Såg Skogen
Såg Slangbellan
Förvandlas,
Ljustråden spändes mellan Trädklykans Fingrar
Klangen sjöng
Nu Samspelade De Alla
*
*
*
Han Höll en Spegel i handen,
Slangbellan,
Han såg
Sitt Döda Ansikte belysas.
av Moder Måne.
Spegeln blev Nattens Hav,
Först Mörkt Utan Ljus
Ändock Levande,
NattHimlen var Ovanför
Ändock var Havet och Himlen Ett.
Moder Måne Skrudad I Silver
Vitt Skimrade Strålade Ljus,
Ljuspelaren
Föll
Ned I Havet
Havets Yttre Yta Belystes
Han såg nu Sitt Levande Ansikte.
Han såg
Genom Kaktusen
De fingrar vilka grävt sig in i hans liv,
Det gamla livet vars rötter grävt sig djupare och djupare
In
Denna Spegel bär han Nu med sig,
Den Leder Honom
*
Vad var det han såg;
Den Gamla Skogen Öppnades,
Trädens Andar Steg Ur Stammarna,
Deras Ögon Grät Lavtrådar stela utan ljus Vattnet Rann av dem.
Grenarna Armar Hängde Tunga Ned Mot Marken Fingrarna Var Stelnade I Kramp.
Krampartad svald Vrede och slutligen Sorg.
Den Gamla Skogen Suckade I Smärta, Suckade av Smärtan då hans oseende blick sköt stenar emot deras stammar.
De lät Klykan bäras av Luften och Stenarnas Händer bjöd honom Gåvan.
Han såg icke Gåvan ty hans hjärta var fyllt med sorg.
Därav såg han icke Gåvans Mål och Riktning.
Klangen Övergav honom aldrig och till slut Öppnade Klangen Vägen.
I den stunden andades de Gamla Träden Ut och Inför Hans Ögon Omvandlades Lavans Kvävande Trådar,
DaggDroppar Träddes På Band och Fyllde Den Gamla Skogen Med Nytt Ljus.
Trädens Andar bjöd honom att sitta vid Stenkretsens Eld.
Den Gamle Steg In med Trumman.
Den Gamla Slöt mannens ögon i Drömvisande Ro.
Den Gamle Smekte Trumman Till Levande Sånger och den Gamla matade Elden.
Ur Stenarnas Händer Flög Fjärilar Upp
Dansade Vävande Ljus Runt mannen.
Kaktusen öppnade sina händer och bjöd honom att Dricka
Trollhasselns Fingrar släppte honom
Smörblommornas Kjolar Snurrande Solar
Hennes händer öppnades och Vallmoblommans Kronblad sjöng Rött Sångljus
I den stunden Öppnade Ormbunkarna Tystnaden och Strängarna Vibrerade Harmoni.
Vinden Smekte Hans Ögon Vakna.
Elden Log Värme
Stenarna Höljde Honom
Han satt Omgiven med Röda Vallmoblommor Fyllda Med Daggens Droppar
Trumman
Var Vid Hans Fötter
Slangbellans Sånger Visade honom Vägen Till Hennes Klanger.
Genom Den Nu Leende Andandes Skogen.

Det bruna murkna lövet

En Gång Grön Skimrande
Släppte Grenen,
Föll Till Marken,
Steg Vandrade Över Bladet,
Vatten Rann Över
Förbi
Lövet Log
Stilla
Gestalten
Blev Brun
Förtorkad
Murken
Regn
Föll
Droppar
Silverne Droppar Skrev Tecken
Stegen
Stannade
Såg Det Murkna Bruna Lövet
Lövet Var Nu icke löv,
Var Pergament
Arket
Blev Vingar
Bar Gyllenen Ljus
Till Varats Famn

Stjärnan fyllde hennes hand

Hon stod
Naken
Ohöljd
Månstrålarna
Rann Utför hennes kropps linjer
Mjuka Silversvall
Teckande höljets konturer
Fingrarna
Smekte
Vindharpan
Övertoner
Strömmade
Ögonen
Såg
Havets Mörka Yta
Långt
Ned
Glimmande
Ljusgnista
Hon
Klöv Havets Mörka Yta
Stjärnan
Fyllde
Hennes
Hand

ögonbryn

Ögonbrynen
Oändligt
Vackra
Välvda Bågar
Var Välansade
Under dem
Brann Glödande Kol
Var gång hon andades
Slog Eldsflammor ut
I Blom
Förkolnat hat lyste igenom
Hudens
Brännande
Blåsor
Skrek Smärta
Munnen gapade tom i svart fasa
Hon lät det ske
Maran slet klädnaden av henne
Remsornas
Strängar sjöng sorgesströmmar
Blottade såret
Hon
Red stormvinden
Den Svarta
Piskan var i hennes hand
Smärtan
Blixtrade
Ur
Hennes Händer
Piskade
Havet
Till
Skum
Fradgan
Varet
Vällde
Fram
Skummande
Vitt
Steg Upp Till Molgråterskorna
Kvinnorna
Tydde skriften
Tårarnas Händer
Lyfte henne upp
Hon lades i Molnbädden
Tårar vattnade Drömmen
Sköljde
Kristalljuset
Rent
Källan Strömmade
Liv
Pärlkransen lades runt hennes hjässa
Västanvinden
Bar henne ned
Lade
Hennes hand
I hans
Hon strålade i tillit
Ögonbrynen
Oändligt
Vackra
Välvda Bågar
Var Välansade
Under dem
Sjöng Havets Strömmande Ljus
Brann Kärlekens Glödande Värme
Deras Välvda Bågar Förenades I Cirkelns Helande Kraft

Trött

Trött
.
.
.
Räknar dagarna
Tills denna vandring är över
.
.
.
Trött
Räknar dagarnas slut
.
.
.
Trött
Orkar inte Mer
.
.
.

svårmodets tronsalar

Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
De mörka molnen dras samman
De tornar upp sig
Är
Svårmodets tronsalar
Svarta mantlar rinner ut från slutna ögonlock
Fyller luften
Är
kvävande
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sandstensklipporna reser sig
Badar i sand
Torr Sand
bränd
Terra Di Sienna
Skuggan sjunger
Umbra
Umbra
Buskar minns bladens sånger
Nu
Torra kvistar grenar
Trassliga nystan
Kast byar
Kastvindar
Hjärtat dånar
Piskan
Viner
Blixtar
Sanden virvlar
Dammet rivs upp
Trassliga nystan
Snurrande trasselhjul
Söker fäste
Virvlar i dammets flyktförsök
Schiiiiijoum
Virvlar
Antänds
De brinner upp

Stillhet

Svarta mantlar rinner in i öppnade ögonlock
Pupillen vidgas
De mörka molnen delar sig
Skyfall
Regndans
Befrielse
Ren Andning
Sandstenen
Skimrar Guld
In i Hjärtats Tronsalar

Hon såg stilla på mig med varma ögon
Du förstår
Ibland blir Molnen så fyllda av suckar
De behöver Öppnas
För att Solstrålarna skall dansa

Trasselnystan

I tanken kan omgivningen förstå - men är det viddens vidder,
öknens landskap,
vida vidder med virvlande sand
torra buskar med taggar,
Trasselnystan,
De Virvlar antänds och brinner upp

viskar tillit

I svårmodets tronsalar sitter de
De svarta konungarna
I händerna håller de svarta stavar
Svarta Mantlar rinner ned i Svarta böljande veck
De Böljar
Böljar
Väver Nattens Himmel
Utan Stjärnljus
Utan Sånger
På Huvudena Bär de Tystnadens Kronor
Runt Mantlarnas Fållar
Vid Natthavets Stränder
Doftar Röda Rosors Öppnade Skålar
Konungarna bjuder tystnad
Stillhet
Deras Ögon ler värme
Tilltro in i hjärtat
De känner tidens mognad
De Lyfter Staven och öppnar en spricka
I den tänds en tindrande Stjärna
Livet vaknar sakta
Stjärnan strålarVägens Ljus
OrdenViskas in i tystnaden
Havets våg vänder
Doften av Röda Rosor Fyller Gryningens Hår
Kronorna
Lyfts av
Sångerna tonar in i dagen
De svarta konungarna smeker mantlarnas sidor
Visar leende blå skimrande Kärlek
Deras stavar
Skimrar
Guld

hans ögon klädde av mig

Dansade runt
Runt
I Natten
Besatt
Hans ögon klädde av mig
Naken
Dansade jag inför honom
Steg Högre
Högre
Fördes långt bort
Dansade runt
runt
Dansade in i hans fasta armar
Hans händer är runt mig
Hans hud är över mig
Känner
Hans händer smeka mig till liv
Blodet Andas
Pulsen Andas
Blodet Stiger högre
Högre
Svallvågen spränger vallarna
Alla Färgers Blommor
Strömmar ut
Ur ögonen
Jag
Faller
Ned I Jordens mörker

Spindelmor

Spindelmor väver
Väver
Samlar Månljusets trådar
Spindelmor väver
Väver
Ansiktet är i sömnens Hav
Stjärnor
Tindrar
Nattstillhet
Nätet Läggs över ansiktets sömn
Skira Trådar skimrar
Skimrar
Daggens droppar stiger upp ur Havet
Pärlorna Vävs däri
Spindelmor Väver Nätet
Lyssnar
Hör Hjärtats sång
Spindelmor
Väver Drömmar
Nätet
Lyfts av Änglars Händer
Fylls med Liv
Natten andas
Spindelmor väver
Skira SlöjorRunt kroppens Liv

ryggfåran

Jorden Är plöjd
Ryggfåran
Glänser I Solen
Kotorna
Är Öppnade
Regnet Faller
Vattenorgeln
Spelar
Djupa
Klanger

leva

Leva
Livet,
Mitt liv förbannades den dag jag föddes,
Vad förbannelsen heter;
den heter Lev Inte.
Våga inte Leva,
Leva i det vanliga livet

i sandstensklippan

Sandstensklippan reser sig ur sandens hav,
Han blickar ut över med oseende ögon för världen,
Vid hans fötter ligger Vargens liv,
Hon dansar i Ängens famn
Smeker varje Blommas Liv med Kärlek.

Den Stora Livets Bok Ligger Uppslagen på Bergets Bord,
På var sida om Boken Brinner Facklor,
Facklor hållna av Väktarnas Händer,
Varmt Skimrar Ljuset,
Varmt Skimrande Gyllene Rött,
Pärmarna Doftar Skogen, Haven, Ängarna, Markernas Liv
Doftar Hudarnas Liv,
Avlägset
Höres
Droppar
Falla
Klangen
Fyller
Igenkännande
Väggarna
Avlägset
Höres
Vindarna
Andas
Dånande
Vibrationen
Fyller
Igenkännande
Boken Ligger Uppslagen
Välvda Bågar
Himmelhanden Vänder Bladen
Han blickar ut över med oseende ögon för världen,
Vid hans fötter ligger Vargens Liv,
Han Ser henne långt borta dansa i ängens famn, hans hjärta sträcker ut handen, tåren stiger upp ur hans öga, rinner nedför sandstenen, Vargen dricker dess salt.
Hon dansar i ängens famn, hon ler och smeker Blommorna med liv, hon ler men hennes hjärta gråter blod, kärlekens blod, hon ser honom långt borta hennes hjärta sträcker ut handen, tåren stiger upp i hennes öga, rinner nedför kinden, den svarta jorden dricker dess sötma.
Boken ligger uppslagen, sidorna är hopbundna sida vid sida med Kärlekens Band,
Något fann sidorna,
Band svarta trådar emellan.
De ser varandra når varandra genom tårarnas förening de sträcker ut händerna men väggen skiljer dem åt.

Nu blickar han ut med oseende ögon för världen,
De Vida Vidderna är Öknens Landskap, de bländande hjulen förbrände hans syn, vinden virvlade upp dammet, virvlade runt honom, han fördes in i sandvirveln, hans liv bands fast i sandstenens gestalt,
Han är nu fastbunden i sandstens klippa, huden är glanslös, ögonen är tomma, rösten ekar klanglöst, han fryser i natten han förbränns i dagen, djupt i det inre bultar hans hjärta sakta
Sakta
Han söker glömma tror att det är befrielsens gåta, de svarta klorna ler rispar fler och fler trådar att binda honom med.
Hjärtat viskar hennes namn, han vill inte höra, smärtan gör för illa.
Hon dansar i ängens famn, varje steg sargar hennes fötter, smärtan stiger upp och dricker hennes liv, hon vet att han en dag kommer hon vet inte var och inte när, hon känner hans smärta smeker hans hjärta, lindrar hans pannas värk, med osynliga händer bär hon hans steg.
Hon ser alla bedjande ögon alla bedjande händer hon svarar hon lyfter ljuset in i.
Vid hans fötter ligger Vargens Liv,
En gång var Vargen hans frände, han lyfte honom ur, Sparven talade till honom, Vargen Väntar,
Väntar på hans insikt.
Vargen den Vita dansar med henne i ängens famn, de svarta klorna når henne inte, den vita pälsen tindrar Månmoderns Ljus, hon är Kvinna hon är Vargmoder.
Över hennes hjärta kupar de tre sina händer, lev Dotter Lev,
Över dem båda svävar Örnen, den mäktige ser den svarta tråden.
Ser Bokens Pärmar, sidor, välvda Bågar,
Ser Den svarta Väggen vilken skiljer dem åt,
Marken vibrerar, trumman ljuder, dånar hjärtat vaknar sakta, hans inres skri öppnar vägen.
Sandstenens hjärta viskar, se Örnens Vingar, de är Bokens sidor, tilltala Örnens Hjärta.
Sandstenens hjärta viskar; hjälp mig, hjälp oss att vandra med Varandra.
Örnen sänker sig ned, näbben greppar runt de svarta trådarna, väggen lyfts bort,
Vindarna andas Susande Sjungande, vänder sidornas blad till närhet, Dropparna klingar och fyller Källans åder, känner igen.
Vargen lyssnar vid hans fötter känner hjärtats andning, reser sig och strömmar upp i mannen ger honom kraft att se. Regnet faller i strida smekande strömmar löser klippans band, så står han där åter med hennes hand i sin.
Vargarna Cirklar runt dem.
Vingar Bär dem.
De vandrar in i de orörda skogarnas hägn, skogens liv doftar och sjunger sånger, runt dem strålar Kärlekens Sol. De stannar i Skogens mitt, vid ringen av Stenar dansar Fjärilsljusen, Elden brinner, med skimrande Värme bjuder dem att sitta. De sätter sig ned på de utlagda skinnen,
Han lyfter hennes huvud in i sitt knä, hon ser in i honom, han smeker hennes ögon, hennes läppars linjer, hon låter det ske.
De är tysta i varandra, andas frid, de är hemma.
Han smeker klädnaden av hennes kropp, hon smeker klädnaden av hans kropp, nu berättar de om Livets Skönhet med varandra, runt dem skimrar Kärlekens Sol.
Den Stora Livets Bok Ligger Uppslagen på Bergets Bord,
På var sida om Boken Brinner Facklor,
Facklor hållna av Väktarnas Händer,
Varmt Skimrar Ljuset,
Varmt Skimrande Gyllene Rött,