slangbellan

Ögonens rundlar sökte Trädsvaret
Dag efter Dag
Natt efter Natt
Ljöd de Sökande Fötternas Andning
Huvudet var nedböjt
Såg ingenting
En Klang hördes
Han såg klykan vilandes mot Stenen
Han tog upp den och vägde den i handen
Fann gummisnodden i fickan
Siktade gång på gång och sköt
Slangbellan lät ihålig
Tom
En Klang hördes
Varför siktar du utan mål?
Han såg sig om

Tomt bara skog
Siktade
Sköt inte
Såg Skogen
Såg Slangbellan
Förvandlas,
Ljustråden spändes mellan Trädklykans Fingrar
Klangen sjöng
Nu Samspelade De Alla
*
*
*
Han Höll en Spegel i handen,
Slangbellan,
Han såg
Sitt Döda Ansikte belysas.
av Moder Måne.
Spegeln blev Nattens Hav,
Först Mörkt Utan Ljus
Ändock Levande,
NattHimlen var Ovanför
Ändock var Havet och Himlen Ett.
Moder Måne Skrudad I Silver
Vitt Skimrade Strålade Ljus,
Ljuspelaren
Föll
Ned I Havet
Havets Yttre Yta Belystes
Han såg nu Sitt Levande Ansikte.
Han såg
Genom Kaktusen
De fingrar vilka grävt sig in i hans liv,
Det gamla livet vars rötter grävt sig djupare och djupare
In
Denna Spegel bär han Nu med sig,
Den Leder Honom
*
Vad var det han såg;
Den Gamla Skogen Öppnades,
Trädens Andar Steg Ur Stammarna,
Deras Ögon Grät Lavtrådar stela utan ljus Vattnet Rann av dem.
Grenarna Armar Hängde Tunga Ned Mot Marken Fingrarna Var Stelnade I Kramp.
Krampartad svald Vrede och slutligen Sorg.
Den Gamla Skogen Suckade I Smärta, Suckade av Smärtan då hans oseende blick sköt stenar emot deras stammar.
De lät Klykan bäras av Luften och Stenarnas Händer bjöd honom Gåvan.
Han såg icke Gåvan ty hans hjärta var fyllt med sorg.
Därav såg han icke Gåvans Mål och Riktning.
Klangen Övergav honom aldrig och till slut Öppnade Klangen Vägen.
I den stunden andades de Gamla Träden Ut och Inför Hans Ögon Omvandlades Lavans Kvävande Trådar,
DaggDroppar Träddes På Band och Fyllde Den Gamla Skogen Med Nytt Ljus.
Trädens Andar bjöd honom att sitta vid Stenkretsens Eld.
Den Gamle Steg In med Trumman.
Den Gamla Slöt mannens ögon i Drömvisande Ro.
Den Gamle Smekte Trumman Till Levande Sånger och den Gamla matade Elden.
Ur Stenarnas Händer Flög Fjärilar Upp
Dansade Vävande Ljus Runt mannen.
Kaktusen öppnade sina händer och bjöd honom att Dricka
Trollhasselns Fingrar släppte honom
Smörblommornas Kjolar Snurrande Solar
Hennes händer öppnades och Vallmoblommans Kronblad sjöng Rött Sångljus
I den stunden Öppnade Ormbunkarna Tystnaden och Strängarna Vibrerade Harmoni.
Vinden Smekte Hans Ögon Vakna.
Elden Log Värme
Stenarna Höljde Honom
Han satt Omgiven med Röda Vallmoblommor Fyllda Med Daggens Droppar
Trumman
Var Vid Hans Fötter
Slangbellans Sånger Visade honom Vägen Till Hennes Klanger.
Genom Den Nu Leende Andandes Skogen.