isskiva

sjön andades in vinterstjärnor
de lade isskiva över sjöhud

och sjön viskade till händer

tag ur mig ett glas
en glasskiva

öppna mina vyer
öppna mitt fönster

händer lyfte en isskiva
ett glas

bar så denna skiva
isskiva genom vita gnistrande marker

händernas ögonfärdare såg skimmer inom trädringen
rökens skira slingor vilka i mjukrörelse steg
doften av kvinnans värnadsvärme fyllde händerna

hon mötte honom i öppningen av deras bonad
såg i honom sin kvinnoskönhet
han såg i henne sin mansskönhet


så gärna ville han ge henne en gåva
skivan därute
kallar

händerna kupades runt röda leran i ravinen
ravinen bortom floden
ännu var den varm

han formade en oval
en ansiktsoval

bad elden i stenugnen bränna den till stadga
isskivan var förtäljare av bruk

i natten lyfte han händer
in i stjärnhav
bad om

gavs regnbågsstoff
ströddes över skivan av jordens lera

lägg mig över
bad isskivan

händerna
lystrade

han såg ett ansikte däri
ett mansansikte
bilden av sig

det var den första gången

lindade in spegeln
det var namnet detta ting gavs
i väv av jute

bar så gåvan till

hon mötte honom i öppningen av deras bonad
såg i honom sin kvinnoskönhet
han såg i henne sin mansskönhet

händerna överräckte
gåvan
till

hon såg ett ansikte däri
ett kvinnoansikte
bilden av sig

det var den första gången

spegeln spikades upp på väggen
blickar kastades ofta däri

det finns en iskyla vilken stiger in
den iskylan är ej det is är

väggen växte allt högre
de glömde alltmer

de möttes i öppningen av deras bonad
se i honom sin kvinnoskönhet
se i henne sin mansskönhet

de frös

frös alltmer
kröp allt längre in i skuggan sotskuggan

glaset bar inte längre
samma lyster

i fjärran hörde de isen råma
hörde de sjön
öppna munnen

spiken brast
väggen löstes upp
spegeln föll i golvet framför deras fötter

gick i tusen bitar

ut genom öppningen av deras bonad
flyger

glasfåglar i kristalljus

sjön sköljer i
vårregnen

de möts i öppningen av deras bonad
hon ser i honom sin kvinnoskönhet
han ser i henne sin mansskönhet

och visst händer det
att de lyfter en spegel till

med ett leende lyfter de
vänster hand upp framför;
se dig i mina händer

smeker med den högra handen kinden;
upplev dig i mitt hjärta

omfamnar varandra
med ögonfröjd;

du är min älskade

den

de kommande vintrarna i gnistrande vita marker
gavs de is av sjön med orden;
vidga mina vyer
edra vyer

med bara händer byggde de
igloo till bonad
fyrkantiga bitar till rund
runt formspråk
sjön gnistrade i
deras svar

tag ur mig ett glas
en glasskiva
öppna mina vyer
öppna mitt fönster
låt mig skänka er det is är

de lyfte isskiva
den visade ur sjö

satte den varsamt på gångjärn
så kan ni se ut i ljus kan värmen bliva hos er

så är isens
kyla

av ljus av värme

till
er

i våren smälte igloo
bäckar rännilar steg in i sjö

spegelblank vilar sjö
vilar hav

de lever i skogens bonad
med träden i
ring

och visst händer det
att de lyfter en spegel till

med ett leende lyfter de
vänster hand upp framför;
se dig i mina händer

smeker med den högra handen kinden;
upplev dig i mitt hjärta

omfamnar varandra
med ögonfröjd;

du är min älskade

se oss i varandra
varande