vet

släpper fotringarna
klangerna stiger

faller
faller
stilla

kroppen





jag vet
borde förbli tyst
tiga om min längtan
tiga
sönder
den



jag dyker in i ordhavets drömblad

för att orka

andas



är längst in i mina drömblad
där de brustna glasen ej skär



tysthänge

vibrerar i luften



andas ljungens djupvida mantel
ser fjällens ringlande



vildhonung



i min famn håller jag mitt hjärta
natten är vingar stjärnbeströdda

släpper rosornas röda blad


min hand når ej fram
tiger nu stilla

tystvingar
följer
flodens
utlopp


livet rinner förbi mig
löses upp






havet andas
klipporna brinner röda


sanden sluts om
mina ögon