hon i stunderna

kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din

sabeltandad tiger sveper nattens mantel vida
bärnstensögon skimrar glimrar urålder
mjuka tassar bredes ut skålar fyllda med korn

i floden andas lotusskålar
bär lågor skimrande

vid strandens stjärnbeströdda
står en kvinna

sabeltandad tiger
vakar ömt med hennes stigar

röd sari böljar mjuka slöjor

hon sköljer ansikte

ur händer växa rosenträd

alla kast är tagna ur burar
friandade flyger rörelsen vida

hon öppnar händer
kastar med mjuka kast
rosenblad
i vinden


kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din i natten
skär sagogrynen rena ur solkade sotögons svarta

låt mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft

och doftregnen
föll in i hennes hud

en dag
eller var det en natt
bestämde
bad hon stämmaren
stämma banden

stäm banden mina
av återhållen äro de vordna sträckta
allt för sträckta

och stämmaren hörde in i hennes bön
stämde banden

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer


varsamma är orden jag vikt samman
lagda i askens rotficka

härden är vackert murad
muralmålning sveper vida vyer in
sveper vida vyer ut

väggen reser sig in i himlar
kupolen är av stjärnbladshänder
ett träd växer i mitten
med penslar målar han
med förbundna ögon

härden är vackert murad
vitkalkad är boplatsens stämnyckel

skuggfärdare skymmer en stund
av intighet stjärnor i hand

hon ser handens vita vingar bära svart pärla
lutar sig ödmjukt närmre
blåser varsamt 
glödkorn
vackra
stig ur din bädd
ett glödkorn skimrar hennes ögon

ur sommarängens fjolårsdröm i bröstet
lyfter hon knippe av gräs
fnöskegräs

kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din

sabeltandad tiger sveper nattens mantel vida
bärnstensögon skimrar glimrar urålder
mjuka tassar bredes ut skålar fyllda med korn

i floden andas lotusskålar
bär lågor skimrande

vid strandens stjärnbeströdda
står en kvinna

sabeltandad tiger
vakar ömt med hennes stigar

röd sari böljar mjuka slöjor

hon sköljer ansikte

ur händer växa rosenträd

alla kast är tagna ur burar
friandade flyger rörelsen vida

hon öppnar händer
kastar med mjuka kast
rosenblad
i vinden


kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din i natten
skär sagogrynen rena ur solkade sotögons svarta

skriv mig hjältedåden ur kärlek ren
vilken lade pennan
 i din hand
vore de
de hjältedåd vilka hällde lidandets blod i hennes marker
vore de icke hjältedåd
lyft din sabel hennes böjda valvbåge
stjärndiadem
skär sagogrynen rena av klaraste ljus
fyll varje blad med tecken

tänd elden i mina ögon
tänd elden i spiselns mun


hon trevar med fingrar
upplever doft färg klang
tydligare

skuggfärdare ler med fingrar
skingras dokens täckta ädelstenar

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer

skrider Orion nattstigar fram
kallar höken till sin vänstra axel
vaka över stenstoderna vilka blickar in i haven
må de lyfta smärtans hav

varför lyssnar de icke till smärtans röst
varför viskar de så vackert
förbindligt
du finns ej
smärtan vrider sig i smärtsvall

tigern stelnar
hårda steg vibrerar marken
lyfter en lukt
odör
upp
tigern vädrar
finner vittring
i djurens skenande
enhet
ser sig om
gömmer henne i det höga gräset under babaoträdets krona
invid babaoträdets rötter
vilka lägger sig runt hennes skälvande rädslokropp
tigern löper in i vinden
skriet vrider sig in i henne
tigern faller
faller in i fångstgrop

de strövade fria
i skogar i savanner
i frihet

visade människan vägskäl
väg
skäl

fångades i bur

tigern
ett fångat djur i bur
visar
smärtans upplevelse
i det vi förvägrar se dess väg


det är i den stunden hon bestämmer sig
hon lyfter en ogenomtränglig bindel för ögonen

min vilja är att skärpa sinnesblicken

låt mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft

och doftregnen
föll in i hennes hud

jägaren öppnar buren

buren är ett träd
med vita blommor

tigern stiger ut

jägaren följer med in
är en tiger

vid babaoträdet
möts deras väg
i
skäl
av

vidare

tack eldflamma att du kom

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer



de sitter vid elden
skänker varandra

öppnade
ord

med fingrar



mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft


i doftregnen
spirar

blomning


fingrar vänder bokens blad
kasten slår hårt

idag

lade jag mina händer
i elden


brände händerna rena



ändå



gör det ont


fågel
i mitt hjärtas
träd

fågel i mitt hjärtträd

träd
tråden

genom

nålens öga

vandra
flyg

mina vägar

ut

fågel i mitt hjärtträd

sjung

tills

mitt sinne hör

hör du knackningen på dörren
vem vad står på tröskeln med frågandeblick

hör du knackningen – först svagt
du stannar lystrande
stannar upp i dina göromål
blicken ser genom fönsterruta
i tavelramen en vacker bild
en lystrande staty

knackning först svag påminner dig
jag är här

du är i blixtstilla och kanske är det så att i det

blixten målar himlens mörka moln
är dessa mörka moln himlens
säg mig vad skriver du
molnen drages samman i vidgad pupill - molnen förändras
handen håller en ljusstav - är du facklan i mitt bröst
är du är du – du är
han bär vid mantel, skimrande svarta kläder med skimrande skalor av djupt grön djupt blå
ansiktet är godmodigt, han sträcker ut handen
jag viskar – blixt, blixt rör om i grytan i mitt bröst rör om de stillnade, rör, rör
han rör, staven är blixten sjungande dånande följer åskan
hon är en kvinna i vida kjolar svarta blusen, blusen är skimrande silver, händerna
händerna håller i ljussked skopa slev
mitt bröst är grytan av vilken han lyfte locket
hon rör, rör - andas dotter, andas - mitt inre virvlar, virvlar, mörka moln stiger
klarnar - hon lägger örtaknippen i grytan, mörka moln frias befrias
andas dotter andas giv icke upp andan förtvivla icke, äntligen ur denna malvirvel dofter stiger upp, så brinner elden värmande i ditt kvinnobröst – du är - vi är - vi hör dig
knackningen ökar tränger in ännu är du blixtstilla och kanske är det så att i det blixten målar himlens mörka moln
är dessa mörka moln himlens

säg mig vad du skriver

i morgonvinden sitter hon med bruten vinge
kan ej lyfta en fena
sandkornet glimmar- säg mig vad skriver du
skriver du fågelns brutna vinge
eller skriver du fiskens fena

hon
i morgonvinden

begrundar fågels fråga länge och väl
lyfter handen
sådär
utan att veta
förströdd
en obetänkt
obestänkt obefläckad
obevakad
rörelse

kanske längtar hon
så mycket
vid
till berörelse
detta är icke åtrå
ej det slaget av åtrå

jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät

hon
i morgonvinden

begrundar fågels fråga länge och väl
lyfter handen
sådär
utan att veta
förströdd
en obetänkt
obestänkt obefläckad
obevakad
rörelse

vinden vet
handen smeker undan håret
du är inte böljande fyllig längre
slå dig icke
se slånbären i ängsdiadem
trenne frostnätter och de bjuder dig sötma
trenne vattenbad och de bjuder dig sötma
socker samt värme
så släpper
det sträva
strävan
mötet fritt

vinden vet
handen smeker undan håret
håret vilket hon släppt ut ur bojor
smeker hon bakåt

håret ler och rufsar om hennes frisyr

kristyr
rinner i vita girlanger
snö
vackra snö
gnistra i nattens stäckta dröm

ur vinden stiger dimman av hav
är det ett berg vilket stiger ur dimman
det är en ö viskar vinden
se pelarna i livet
friser med sigill
andas
sol
andas måne

solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer

håret ler och rufsar om hennes frisyr

vad syr du
frisyr du
syr du frisöm
kvittrar myrpärlband

jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick

sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon

kom tillbaka
for du bort från min fråga

hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax

eller

är du kornet
kornet i sädesfältet

där vallmo och blåklint trivs

där åkervindan bjuder
dig

dryckeskorn

sädesfältet däri fåglar
lätta

rör vid strån

ditt hår är vackert utslaget i vinden
var gång solen rör vid strån
skimrarstrålar dessa silver

det är sant
vad är vad

hon sitter i middagslunden med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena


blicken följer allt och inte allt
ty allt sker och hon känner sig icke delaktig
utan att se ser hon vattnets mjuka rörelse
hör kluckarna i mötet med stranden
gurglande glädje

hon ser
spädbarnet i vaggan

en solkatt skuttar i taket
spädbarnet gurglar glädje
rummet fylls med pärlljus

så
var
det
då

fönstret slås upp av hårdarm
dörren slås upp av hårdkliv
fönstret släpper in stormen förmår ej stå emot
gardinerna är en kvast är en – autostrada
kromfararna viner
dörren slår hårt



oh späda kvist

du bär helhetens
styrka
i dina
ögon


hon ser den tappade boken
bladen är smällande vacklande hektiska
vem tappade dig
vem band dig i dessa vackra pärmar
hon rör vid bokens blad
bokens inre
orden stiger ur
flyger
skriver molnsagor
i hennes sargade blick

jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät

solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer


jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick

sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon

kom tillbaka
for du bort från min fråga

hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax

eller

är du kornet
kornet i sädesfältet

där vallmo och blåklint trivs

där åkervindan bjuder
dig

dryckeskorn

sädesfältet däri fåglar
lätta

rör vid strån


hon
sitter i middagslunden 
med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena

ser barnet i vaggan
hör solkatter spinna

 väcks

dörren slår hårt

solkatter
dras samman
spädbarnet
den späda kvisten ser ej solkatter
ljuden skär in

skär
in

kalla
avtryck

detta är ej mjuka spår i sanden



spädbarnet skriker
gällt
gällt

jag är
rädd

jag fryser

inte en hand sträcks ut för att vagga lugna


ugglemor sluter pärlvingar vita
om nattmaran
rör icke
barnet
igen
tag dina egna reglar i hand
tygla dig

i hörnet sitter spindelmor
fyller spädbarnets ögon
den späda kvisten med ljusväv
spindelmor manar fönstret stilla

dörren
stilla

lugnet infinner sig
solvinden
månvinden
lägger glöd i bröst

barnet
andas

närvaro


hon
sitter i kvällsvinden

solnedstigning
dröjer

ännu en stund

ett strå gnistrar silverne
nålen ställer sig framför hennes tår

se genom mitt öga
träd in

hon ser mjuka böljande landskap

vänliga händer möten

träd mjuka frodiga
böljande blomsterängar

tusenvägar öppnas

nålen
sveper ut handen vingen

kom
låt oss flyga

se vägarnas
mönster

hon
flyger med läkta vingar

haven glittrar
fiskars strömmande medföljande följer
hon ser skuggan vilken löper på havet
du är det
fiskar breder ut fenor
omfamnar skuggan


hon simmar med orkesfyllda fenor

hon
sitter i kvällsvinden
ser hav andas eld

sluter ögon

jag ser dig
genom slutna ögon
jag har förlorat
persikoträdets blom

aprikosernas
sammet
skrumpnad

till hårsmån av smakarom

mandlarna
är grinande huggtänder

med nedslående blick
suddar hon ut alla bilder i sanden

hon rullar sig samman i sanden
sveper nattens mantel om sig

en stjärna ser henne

sandkornet glimmar
en

stund

träder in i nålens öga

spädbarnet

oh späda kvist

du bär helhetens
styrka
i dina
ögon


hon ser den tappade boken
bladen är smällande vacklande hektiska
vem tappade dig
vem band dig i dessa vackra pärmar
hon rör vid bokens blad
bokens inre
orden stiger ur
flyger
skriver molnsagor
i hennes sargade blick

jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät

solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer


jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick

sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon

kom tillbaka
for du bort från min fråga

hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax

eller

är du kornet
kornet i sädesfältet

där vallmo och blåklint trivs

där åkervindan bjuder
dig

dryckeskorn

sädesfältet däri fåglar
lätta

rör vid strån


hon sitter i middagslunden med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena
ser barnet i vaggan
hör solkatter spinna

 väcks

dörren slår hårt

solkatter
dras samman
spädbarnet
den späda kvisten ser ej solkatter
ljuden skär in
spädbarnet skriker
gällt
gällt

jag är
rädd

jag fryser

inte en hand sträcks ut för att vagga lugna


ugglemor sluter pärlvingar vita
om nattmaran
rör icke
barnet
igen
tag dina egna reglar i hand
tygla dig

i hörnet sitter spindelmor
fyller spädbarnets ögon
den späda kvisten med ljusväv
spindelmor manar fönstret stilla

dörren
stilla

lugnet infinner sig

solvinden
månvinden
lägger glöd i bröst

barnet
andas

närvaro

fris

ur vinden stiger dimman av hav
är det ett berg vilket stiger ur dimman
det är en ö viskar vinden
se pelarna i livet
friser med sigill
andas
sol
andas måne

solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer

åtrå

kanske längtar hon
så mycket
vid
till berörelse

detta är icke åtrå
ej det slaget av åtrå

jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät

blixtstilla

blixten målar
himlens mörka moln

är dessa mörka moln
himlens

blixten

målar

himlens

mörka

moln

är dessa mörka moln
himlens
säg mig vad skriver du

molnen drages samman
i vidgad pupill

molnen förändras

handen
håller en ljusstav

är du facklan i mitt bröst

är du
är du

du
är

han bär vid mantel
skimrande svarta kläder
med skimrande skalor av djupt grön
djupt blå

ansiktet är godmodigt

han sträcker ut handen
jag viskar

blixt
blixt
rör
om i grytan
i mitt bröst

rör om de stillnade
rör
rör

han rör
staven är blixten
sjungande
dånande följer åskan

hon är en kvinna i vida kjolar svarta
blusen
blusen är skimrande silver
händerna
händerna håller i ljussked
skopa
slev

mitt bröst är grytan
av vilken han lyfte locket

hon rör
rör

andas dotter
andas

mitt inre virvlar
virvlar

mörka moln stiger
klarnar

hon lägger örtaknippen i grytan

mörka moln
frias
befrias

andas dotter
andas

giv icke upp andan förtvivla icke

äntligen
ur denna malvirvel

dofter stiger upp

så brinner elden värmande i
ditt
kvinnobröst

du
är

vi är
vi hör dig

fågel

fågel
i mitt hjärtas
träd

fågel i mitt hjärtträd

träd
tråden

genom

nålens öga

vandra
flyg

mina vägar

ut

fågel i mitt hjärtträd

sjung

tills

mitt sinne hör

idag

lade jag mina händer
i elden


brände händerna rena



ändå



gör det ont

hjärtträdsfågel

fågel


i mitt hjärtträd


sjung



tills mitt sinne hör

doftregn 2

de sitter vid elden
skänker varandra

öppnade
ord

med fingrar


mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft


i doftregnen
spirar

blomning

doftregn 1

mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft

och doftregnen
faller in i hennes hud

sabeltandad tiger

en dag
eller var det en natt
bestämde
bad hon stämmaren
stämma banden

stäm banden mina
av återhållen äro de vordna sträckta
allt för sträckta

och stämmaren hörde in i hennes bön
stämde banden

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer


varsamma är orden jag vikt samman
lagda i askens rotficka

härden är vackert murad
muralmålning sveper vida vyer in
sveper vida vyer ut

väggen reser sig in i himlar
kupolen är av stjärnbladshänder
ett träd växer i mitten
med penslar målar han
med förbundna ögon

härden är vackert murad
vitkalkad är boplatsens stämnyckel

skuggfärdare skymmer en stund
av intighet stjärnor i hand

hon ser handens vita vingar bära svart pärla
lutar sig ödmjukt närmre
blåser varsamt 
glödkorn
vackra
stig ur din bädd
ett glödkorn skimrar hennes ögon

ur sommarängens fjolårsdröm i bröstet
lyfter hon knippe av gräs
fnöskegräs

kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din

sabeltandad tiger sveper nattens mantel vida
bärnstensögon skimrar glimrar urålder
mjuka tassar bredes ut skålar fyllda med korn

i floden andas lotusskålar
bär lågor skimrande

vid strandens stjärnbeströdda
står en kvinna

sabeltandad tiger
vakar ömt med hennes stigar

röd sari böljar mjuka slöjor

hon sköljer ansikte

ur händer växa rosenträd

alla kast är tagna ur burar
friandade flyger rörelsen vida

hon öppnar händer
kastar med mjuka kast
rosenblad
i vinden


kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din i natten
skär sagogrynen rena ur solkade sotögons svarta

skriv mig hjältedåden ur kärlek ren
vilken lade pennan
 i din hand
vore de
de hjältedåd vilka hällde lidandets blod i hennes marker
vore de icke hjältedåd
lyft din sabel hennes böjda valvbåge
stjärndiadem
skär sagogrynen rena av klaraste ljus
fyll varje blad med tecken

tänd elden i mina ögon
tänd elden i spiselns mun


hon trevar med fingrar
upplever doft färg klang
tydligare

skuggfärdare ler med fingrar
skingras dokens täckta ädelstenar

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer

skrider Orion nattstigar fram
kallar höken till sin vänstra axel
vaka över stenstoderna vilka blickar in i haven
må de lyfta smärtans hav

varför lyssnar de icke till smärtans röst
varför viskar de så vackert
förbindligt
du finns ej
smärtan vrider sig i smärtsvall

tigern stelnar
hårda steg vibrerar marken
lyfter en lukt
odör
upp
tigern vädrar
finner vittring
i djurens skenande
enhet
ser sig om
gömmer henne i det höga gräset under babaoträdets krona
invid babaoträdets rötter
vilka lägger sig runt hennes skälvande rädslokropp
tigern löper in i vinden
skriet vrider sig in i henne
tigern faller
faller in i fångstgrop

de strövade fria
i skogar i savanner
i frihet

visade människan vägskäl
väg
skäl

fångades i bur

tigern
ett fångat djur i bur
visar
smärtans upplevelse
i det vi förvägrar se dess väg


det är i den stunden hon bestämmer sig
hon lyfter en ogenomtränglig bindel för ögonen

min vilja är att skärpa sinnesblicken

låt mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft

och doftregnen
föll in i hennes hud

jägaren öppnar buren

buren är ett träd
med vita blommor

tigern stiger ut

jägaren följer med in
är en tiger

vid babaoträdet
möts deras väg
i
skäl
av

vidare

tack eldflamma att du kom

stjärnor tindrar i denna natthärd
åter hållna i händer



de sitter vid elden
skänker varandra

öppnade
ord

med fingrar



mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft


i doftregnen
spirar

blomning

doftregnen

låt mina fingrar
andas
dig

i

din

sanna doft

och doftregnen
föll in i hennes hud

kom eldsflamma

kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din

sabeltandad tiger sveper nattens mantel vida
bärnstensögon skimrar glimrar urålder
mjuka tassar bredes ut skålar fyllda med korn

i floden andas lotusskålar
bär lågor skimrande

vid strandens stjärnbeströdda
står en kvinna

sabeltandad tiger
vakar ömt med hennes stigar

röd sari böljar mjuka slöjor

hon sköljer ansikte

ur händer växa rosenträd

alla kast är tagna ur burar
friandade flyfger rörelsen vida

hon öpnnar händer
kastar med mjuka kast
rosenblad
i vinden


kom eldsflamma
vagga mina ögon
kom eldsflamma in i blixtstilla
kom eldsflamma
blixtra
dansa
svärdsdansen din

sabeldansen din i natten
skär sagogrynen rena ur solkade sotögons svarta

lyssna

lyssna till ditt inre
bruka jorden
sådden

med
dina händer

se de korn vilka växer

se den ställning
vilken bär

din
kroppstyngd
i det

du

hantverkar

isnäthinna

bäcken ur källan stiger

stiger
bladen
vidas

skrifter

isen har lagt sina nät
näthinnan andas
seende

stjärnglödar

hon har tillretts en bädd
eldblad lindar hon om

de
ser
henne

i den hon är

tårdrypa

ur tårdrypa
stiger

nattens

svarta fält




svartnade ögon
fäller
bladlinser



i denna natt
spänner hon drömduken
målar med mjuka penslar hjärtats vägar
utan en tanke på      vart          penseldrag
upplever färgen flyta över kanten
till varande







fjädersolar dansar i trummans solvindshänder



sluter mina vingar
tätt värnandeommig
söker hålla fast ruggfjädrar
dessa skall ej släppa
i vinterns yttre vakar



du lägger din haand över
döljer vaken

i det jag släpper
drar du undan handen


min kvinnomåne

kan ej ha det så här

kan
ej
ha
det
så
här

då fortsätter jag hellre
in i
tystnaden

trianglar

stjärnor
sitter i ring
med trianglar av ljus

stavar av ljus

spelar
kristallsånger

ordörfil

orden slungades
ordörfilen slog omkull hoppets spröda stjälk

machete

varför stängs så många vägar

machetekniven
svischar

ischar

i regnskogens
 täta

igenvuxna snår


ormar lindade girlanger i träd
ilar raskt in i höga lövverken
orchideer
 släpper honungsdroppar

kolibri vaggar vind

stilla
hör

varför stängs så många vägar

lindgåva

vid linden

andas
vinden

ber bladen till den febersjuke


tusenfåglar
bringar lindens gåva


hon lyfter skålen med lindblom
till feberfrossans läppar


stilla dig
stilla dig


andas
ut

välsmakande

vad är


de välsmakande bladen
i dina händer




de vilka doftar

vägar
stigar



stjärnor oaser av rosenlunden

väl talande

väl

talar

vinden

i skogens skedskopa
snidad av urrotens masur






masugnen glöder hetta i verkets gnistfjädrar
ansikten glöder svettpärlor andas cinnober ur jupiters handgivan





blicka in i stjärnvirvlar
du kan förflytta bergen
bergen kan förflytta dig
följ den första virvelns rörelse
förtälj mig vad du ser




min hud bränner av smärtan
tårar tränger fram av stickröken
vandrar glödande stigar
glödar rör ej mina fötter illa
svedda äro dessa marker





vem antände den flammande blicken




kolen säger
det gjorde lögnen av de
vältalande skoven av stövelknektar





knekten står på knä inför konungen
med nedsänkta ögon
putsar stövlar blanka

varifrån kommer stöveltrampen
de frustande gnäggande hästarna
rustningarnas skrammel fanornas smällande
markernas darrande i bävan
frågar konungen knekten
i värnad av knekten knektens maka
barnens lekar i slottsträdgården


knekten lyfter ej blicken
viker aning undan


från inte vet jag
han andas giftångor ut
utan en antydan till


då är det endast min inbillning
så säger konungen
bugar inför knekten
skänker knekten rikeligen belöning med
guldmynt med frukter med grönsaker med korn
med smör ägg mjölk
allt det knektens maka bär dröm om
en bladstrut med karameller till barnen
ur hjärtficka konungen giver


väl

talar

vinden

i skogens skedskopa
snidad av urrotens masur



ekorre tar ett skutt
smaka ekollonets doft
lyft hatten av se kinder rodna
eken bär frågevind till dig



vältalande är det
välsmakande
är det
välmenande
är det
väl talande


eller är det giftskuggan
vilken stryker mot plånet utan ansvar

är det gallan av missnöje







vad är de välsmakande bladen i dina händer
de vilka doftar vägar stigar
stjärnor oaser av rosenlunden



bladen i mina händer bjuder fåglar lä
släpper bladen fria i vårens gryning
ekhjärtat i stammen glöder rent

eken sträcker grenar vida
sträcker rötter vida
bjuder fågelvärldar
in till fest


vinterängen knakar i rörelse


ekorren bjuder fågelvinden nektar i hattar av ek




varför talar den försmädlige
med vältalande staplar av versaler


i ett uns av en blick i en vrå
ser konungen knektens
viker en aning undan



ställer sig vid kullen i stenars ring
ser hör dem komma


lyfter händer
ropar
var välkomnade
till vår enhetsfest



marker lägger sig stilla
fanor böljar vind
rustningar ljuder tonande
hästar betar lugn
trampen andas barfota


konungen hör steg
stapplande yttra
det var ej min mening


så vet jag min vän
kom vi har mycket att duka till
bords vita dukar

vi förlåter varandra
vi förlåter oss


pärlande barnstrålar leker i slottsträdgården
fontänen är ett hav av glitterfiskar





molntyngd sätter sig på konungens axel
ser du inte hör du inte vad gör du
de
har
 ju

hotat



vad antyder du



molntyngden mulnar
inte någonting



ett frö har du sökt så i mina händer
i din avunds sjuka av rädsla
att dina åkrar ej skall räcka
de räcker så vida att du ej kan se
låt mig förtälja dig
sade konungen helt stilla



antydan

kan vara en
smaragd ur drakens öga
kan vara en rubin
ur drakens hjärta

kan vara
den mjuka fjädern vilken
nuddar vid din kind

kan vara
den lätta
varsamma viskningen in i dina ögon

låt mig lära känna dig

antydan

kan vara
sipprande gift ur mjöldrygans klor
kan vara
ej en droppe

kan vara
det räcker med nålens spets av en antydan
för att
förorsaka
ett livs
fall



molntyngden ljusnar alltmer
ur hjärtficka sår konungen solfrön i oron
avund stiger ur skal andas vida undulater når dröm


så älskad är du mig
genom dig ser jag tyngder skingras
lägg dig ned en stund din feber gör dig yr



vid linden

andas
vinden

ber bladen till den febersjuke


tusenfåglar
bringar lindens gåva


hon lyfter skålen med lindblom
till feberfrossans läppar


stilla dig
stilla dig


andas
ut


av staplar anbringar de elden till liv
värmer händer sprider ljus





hur många virvlar såg du

och varför skall jag

jag kan ej


be dina hästar



tankar

stilla



jag kan ej be dig komma

jag kan ej viska dig nära



intet kan jag



i det du

icke leder dina hästar in i hjärtdalen



och



varför



skall jag

virvelskri

jag tror




att jag vill skrika ända tills jag spricker ut i blomning

dessa kläder

vid tjärnens vita öga


stannar jag



ser min kropp

undrar

varför



varför är jag instängd i dessa kläder

de skaver

ger mig

sår



undiner viker upp täcke

tjärnen

andas

fri



stiger in i mitt bröst

rör vid stelnade strängar

sylfer väcker rullar varligt ut mina lungor

andas med oss flyg med oss in i rörelse

salamadrar kysser min panna fri

tänder

elden i mitt bröst

gnomer

tar min hand

tjärnen bäddar för mig

i sitt öga



snö

täcker min kropps avklädda



vingar växer in i gryning



månsilver

helar sårens svedda synfält



jag bidar

smultronblommens



skogsstjärnors

danser

i

ängen

hesstämma

marker pudrade vita


stenar mjuka böljande

stjärnglödar

strös

i gropar

av

snö



det sitter en kvinna i djup begrundan

blinkar bort

vätan



rinn bäck

rinn

vägen

från

min kind



ännu en stund

söker jag

leva





lyfter fingrar

snöstjärna

faller

i ögonvrån

mjukt omfattar hon

strålen

banan

linjen

tråden



isdroppe gnistrar

mjukt omfattar hon

nålen



öga

öga

tråd

träd i

nålen



hon sömmar kristallhalsband



i ängen höjer rådjur stämma



hes ljuder stämman

vem ropar din stämma till



mitt hjärta fylls av sorgslag



låt mig med dig förenas

låt våra stämmor ljuda tillsammans



hesa

ropa

vi



ut



vår



hjärtbön

spår spå ren

barnet i henne stannade inför trädet


följde

såg



upplevde

trädet släppa

droppblad



vintern andas i dessa trakter av kylda hjärtan

så gott för dig min vän att solens fingrar når dig

skänker dig det mina händer ej förmår

omfamna hela din kroppsgestalt



trädet log med hela sitt kronansikte

du omfamnar hela mitt väsen

kom sätt dig i min hand

låt mig gunga dig

tills din kvinna kommer åter från sina

springärenden



barnet kröp gladeligt in i handen

och trädet gungade barnet i solvindsvärmeljus



du vet



min kvinna springer ej

hon uträttar ärenden till bekommelse av

stugans bonad

väggarna är issprängda

röken pyr in

hon har halkat omkull på trappan

flertalet gånger

kanske tröskeln söker hålla kvar hennes fötter



hon trodde det var mistluren



hon ser spåren

alla spår leder bort

intet till

dörrvingen





det är märkligt

i denna natt kan jag höra fjädrar falla



fågel

fågel

visa dig



jag kan inte visa mig förrns din vilja är att se mig





hon tar staven

trollstaven vilken hon alltid bär

med sig i hjärta



rör i eldens flimrandeglöd





eldhand varm tar hennes mjukt i sin

hör natten andas mjuk i din stämma

lyft upp hakar från gångjärn

släpp vingar ut

genom fjärdens klippregn



kupa dina händer runt markerna

tag ditt vida förkläde med

till snö är din bedjan





gnistfolken är nära



spåren

spå ren

leder

bort



störa är en suck av otillbörlighet

den finner ej vägen in i bröstet mitt



hör hur dörren slår

klöver och timotej i ängen



lyft upp hakar från gångjärn

släpp vingar ut

genom fjärdens klippregn



kupa dina händer runt markerna

tag ditt vida förkläde med

till snö är din bedjan



nära är gnistfolken



hon bugar inför dörren



tröskel

tröska linet skall

vi ej





skära vägen fri skall

vi ej





tröskel

tröskel

med yttersta varsamhet

lösgör jag dig nu från

spikgreppet



eldglöden andas i lagomhetta

vid mjölat bakbord står hon

en lock trillar ned i pannan

listar sig ur huvuddukens sammanhållande

med mjölad arm för hon locken undan

vit är hennes panna



bakspaden förs varsamt in

med tunnbröd naggade



hon ler

ser

honom skära snida slipa rundel

fästa spikar

naggen vilar fint i hand

jag måste prova om det fungerar är det bra

ser honom linda spikar

ler i det hon ser spikspindelväven

skrida fram över bordet

jag måste prova om det fungerar är det bra

ser fåglar lämna gåvor vid dörren

hur han lägger fjädrar till varandra

lindar jutebandet om

så mycket tyckte han om tunnbröd

låt dem ej pösa över bredderna

här tag min nagg

du måste prova om det fungerar är det bra



doften av tunnbröd är

påtagligt närvarande



hon hör

vargar yla

varning



känner pilen

genomborra



barfotad stiger hon in i

snövidsträckta

dynor



baldakiner vajar i öknens vida armfång

elden dansar i stencirkel

hon följer mjukt rörelsen

ansiktet visar hon ej



hans ögon söker finna en glipa

en skymt



vinden far in

lyfter henne i vindsläde

vindvirvlar

följer färden

han söker vandra genom vindtunnel

låt mig endast skymta



vinden lägger sina blad stilla

vid hans fötter

läs mönstret

du ej

ville

se



tusenfärgskorn

spirar i sandmarker

mina ögon ser ej

viskar han

förtvivlad



hon är det

men var

var



vinden blåser ut sandskriften

återkommande viker jag

denna skrift ut

tills dina

ögon

ser



hon är

den kvinnan



vem genomborrade hennes bröst



jag gjorde det viskar den kvinnan

kvinnan vilken brännlärdes det är förbjudet

för dig är det förbjudet att känna så



känna behöver jag ej

uppleva gör jag i drömländer



sakta reser hon sig ur greppet



barfotad stiger hon in i

snövidsträckta

dynor



dun vackra dun

vem släppte er fria

dun vackra stjärndun

vadi andas er skönhet



i dina ögon

i din blick

släpptes vi in



är det mig tillåtet

det är dig tillåtet



hon lägger snö i förkläde vida



stjärna släpper nål

synål i hennes fingersvar



hon är i det hon svarar till



det sitter en fågel av sällsynt art i trädet

snöträdet följer en kvinnas rörelse





hon sömmar mantel av snö

med snötråd

siktar med nålen

fäster snöpärlor sida vid sida

släpper ej blicken från

i dagar nätter

nätter dagar

veckovisa

månader

år

årsringar

flod ebb

ebb flod

hav stigande under

lyftande berg

berg stigande under

lyftande hav





gråterskornas tårar

rinner nedför berget

vari gjorde detta





växelsången andas mäktig

djup hög

hög djup

böljande



i gryningen den första av tusende

tusende ett tvenne

är mantel förfärdigad

lägges mjukt runt hennes axlar

faller i mjuka vågsvall nedför ryggen



spåren

spå ren

leder

till



tavlan är fri

är vacker



hon vilar stilla

inbäddad i snö



vargen avlägger sin skrud

lyfter henne till sitt bröst

bär henne uppför stigen



vinden skriver i sanden skriften



dina ögon

ser



nu



följ bäcken vilken lagts för dina fötter



du har hört barnet förtälja dig



hennes

saga









hon trodde det var mistluren

det var ragduns vilka spräckte den höga muren

ur hennes bröst flyger klangfjärilar rör vid hans ögonhjärta

eldro

elden har lagt sig till ro


natten spänner upp ett vitt ark

kol lägger sig mjukt till rätta

i ditt fingerljus



trenne fingrar är bärande



helt stilla inväntar du

rörelsens ansats



skall du rita eller ej



natten viskar

räds ej

fattar varligt din hand

lyfter varligtstödjande din hand



kolbiten inmundigar en djup

andning

inandning



så

stiger

rörelsens ansats

in



med lätta drag

antyder du linjernas vägar



gryningspenslar

sätter

planterar

pollinerar

färger

frömjöl



natten andas dagbräckning



lyfter dig ur

sömnkokong

vinden antyder dagens linjer

snöbollsdiadem

hon




rullar



snöbollar



tänder en lykta till mannen

under lindens saga





ler finurligt

ögon glittrar



snöbollar kastar hon

ett diadem i luften



undrar vad mannen skall tänka



lägger sig i snövida

rullar runt

målar snöänglar inför

stjärnors leendeljusa glimtar





midnattsblå stjärnmantel

böljar



vit hjortskinnsklädnad

fransar sjunger

stigar



över hårdvägen går hon

kromåken är tystnade



mjuka mockasiner

pärlbroderiers allfärger

glider nedför

å sen



lagda är issångerna

sjökor råmar i stall



hall

svall

kall

rall

small



trall



sommar seglar i hennes ögon



vassen väver

väver



näver

häver



isblad reser blad om



sälar dansar runt igloo



vid eld

sitter



hennes tystnad





ber störa



in

seendeljus

skogen


andas i sländans vingar



vinterasken

viker ut

blad



bladens sånger lyfter

fjärilsljusa



hon ser vandraren



hon har vandrat med träden

ur

ålder



i gråmossan

sitter hon





vaggar myrsången

i fingertoppsvagga





stjärnorna

rör vid vandrarens panna



vid vandrarens ögon



osedd var du icke

sedd är du av allt



i allt

det avklädda ansiktet

med ansiktet avklätt


med ögon slutna

lugnslutna

vänder hon ansiktet in i regnet

regnet är mjukt strilande sommarregn

hon är klädd i vitt

en nattskrud av finaste siden

hon sömmade nattskruden i ett försök att göra sig vacker för eventualitet

hon sömmade nattskruden en gång i det hon sökte vara vacker

hon nästade med fina kattfötter fina stygn spetsar runt fotfållen

runt halsringningen

och klockor silverne ringer ut i dalen



nattskruden är

mycket

vacker

kanske en gång jag får visa mig i den

så tänkte hon

åren passerade

betande hästar i dalen

dalen med röda sandstensklippor

hur lätt hade det ej varit för vinden vindarna att blåsa omkull dem

inom sig såg hon sandstensklippor lösas upp

marker andas röda



hon andades lätt leende

läpparna är skimrande leende

hade hon sett sig själv

kunde hon se sig själv med blida ögon så var bilden mycket vacker



regnet

sommarregnet fortsatte falla

snart avtecknade

antydde

nattskruden hennes kropps linjer



vad avslöjar du

en kropp

en kvinna

vilken tänkte

ur hjärtats smärta



drömsegel hissas ned

båren

bäddad med blad

med mossa

med vildblomster

med rosor

med liljor hon drömt



båren med henne seglar nu med fällda avlagda segel

så fridfull stilla vilar hon i vacker nattskrud

med händer på bröstet lagda



hon ser sig segla på havet

andan har lämnat henne

leendet ökar i styrka

så märkligt



är detta hav en ishinna

ett glas en glasskiva

en spegel

hur kommer det sig att båten ser ut att

sväva ej röra vattnet



hon ropar elden till att blotta hennes drömmar

lanterna synes skimra i havseldsljus i havseldsvärme



hon läser skimmerrökens hetta





regnet har upphört

solen sänder ljusstrålar

ljusstråken rör vid skogens spindelvävar





vid utkanten av skogen öppnar hon huvudet



vildhästarna galopperar ut ur canyonen

molnen röda stiger

allt andas fördolt

hovarnas oskodda hornlager virvlar

trumhuden värms

hon talar till kvinnan vilken stod i regnet

regnet

vattnet

leker

porlar

i henne



vintern är ännu här

ändock spricker isarna

stiger saven i mina stela lemmar

jag måste resa ur vildhästarnas dal

föra dem

leda dem till ängen där vildblomstren omfamnar vildhästarnas oror



stoet vänder ansiktet till ledaren hingsten flockens överhuvud

deras ögon skådar väg

han lystrar till hennes insikt

han leder hjorden

till ängen däri vildblomstren tar emot deras insteg



kvinnan ligger i gräset

i det höga gräset

svävar med molnens lugn in i dalen däri vildhästarna andas ro

andas frid

inväntans redo

ur hjärtsjön stiger


de skrivna

bladen



hon lägger bladen på glöden



följer

det skrivnas

väg



in i de händer

vilka inväntar



hennes

ankomst



i den stund

inväntans händer



är redo



i seende

klarhet

vildhästar

vintern är ännu


här



ändock

spricker isarna



stiger saven i mina stela lemmar





jag måste resa

ur vildhästarnas dal





föra dem

leda dem





till ängen där vildblomstren omfamnar

vildhästarnas oro



till ängen

däri vildblomstren tar emot

deras insteg





kvinnan ligger i gräset

i det höga gräset





svävar med molnens lugn



in i dalen däri vildhästarna andas ro

andas frid

du vandrar och vandrar du

du vandrar i skogen


möter

vandrar du

ser varandra

du inväntar frågan

i tysthet inväntar du vandrar du

säg mig

du vandrar

till vad

du svara – tydligen kom jag till denna plats

denna stund för att höra

din ordstam

växa ur dina rötters erfarenhet

höra firmamentet släppa

stjärnsådd

i alla dessa frön lever viljan till bröd

sediment sjunker in i jordar

du kan höra

rudimentär andning

drömbröd sänder

dofter

tydligen kom jag till denna plats

denna stund för att höra

din ordstam

växa ur dina rötters erfarenhet

jag önskar lyssna till din saga

vila mina ögon i din kronas upplysta pärlrader



vandrar du ber du vandrar vandra med och de instiger i varandra

nu är de vandringen vilken helt stilla utan betoningar utan förstärkningar utan överdrifter utan underdrifter förtäljer hur vandringen begynte

invid kvällssolens sistaförsta strålar är lyssnarkorgen fylld mes vackra ögonbär

du vandrar tackar vandrar du och beger sig till floden häller alla bären ögonbären i floden ser bären sjunka in upplever tyngdmättnad bären når flodbädden

du vandrar somnar invid flodens krökning in i hav

innan du vandrar somnar fylls ögonen av stjärnregn

det är nätets skira hinna över den sovandes ögon

och vattnet sjunker in

och stoftet sjunker in.

du vandrar väcks av koltrastens gyllensång

flodbädden andas

röda

vallmofältets klarhet

i blåklintshavets

händer

du vandrar vet nu vägen av det sagdas verklighet

ty detta rena är av stjärnfirmamentet

*

ljusstråken rör vid skogens spindelvävar

gyllensång

hon




väcks av koltrastens gyllensång



flodbädden andas



röda

vallmofältets

klarhet



i blåklintshavets

händer

blickblad

blicken


faller

mjukt



ögonfingrar släpper blickblad

blad når floden



floden sluter ditt ansikte

ömt i händer





viskar i dina ögon



se stjärnor

i himlar seglar

strömmar



himmelsfloden

stjärnfloden



släpper dina blickblad in i floden



vandra ej bort

stanna



se dessa blad

sjunka



sjunka in i floden



och vet

i

detta sjunkande



i varje detta blad är stjärnstoft



sediment vilka

sjunker

in



samt stiger upp i

stjärnklarhet

vävaranda

sedimentär


verklighet



rudimentär

verklighet



ur firmamentets händer



släppas

stjärnsådd



sjunker in



i gryende

daning





av

är

himlafåglarnas

bladen rullade sakta ut
läses av himlafåglarnas
andedräkt

druidisk urkraft

vandra

druider


i alla världar


andas
jordarnas sånger


in i

livsverkan

ur dessas strupar
flög
tonerna

vilka spräckte

glasburens

pansar

förlust

hon sträckte handen med svärdet upp ur sjön
sjöns öga tillät detta ske
hon lyfte dimmorna och ön visades för dessa
de lärdes uttala alla örters läkeblad
läkande
läkedom

de drog ut i krig
korsade svärden för att vinna segrar över den andre
detta var ej segrar
det var förluster förlusten av svärdens klingande glöd
den glöd han i smedjan skrev in i hammarslagen
givna av eldblad
hon sänkte dimman
ön bevarades
till
deras mognad

guckusko

sällsynt är denna blomma
norna

guckusko


vid kärret

lyfter hon

varsamt


hjärtroten ur bröst


planterar vid tjärnens öga

sin önskan

till liv


vad viskar du

norna

detta ljus

detta ljus är icke ljus
detta ljus är sediment
av tusende regnbågsprismor

solbud

lyssna i kärlek
ditt hjärta andas

den längtan vilken stiger ur hjärtat
är av
annat slag

denna längtan är
icke tillverkad
denna längtan
är
ren

lika ren är kristallen
i vilken solstrålar kan synas vandra genom

dock vandrar den ej genom i dagligt ordsligt tal

den bringar bud
solbud

bildstoft

fyll mig
med stoft

vilket i stunden ger mig bränsle

en bild av liv

visdomsbärare

det eviga är visdom
av jord är du kommen
elden i ditt bröst talar

vattnet är förmedlare
luften är bärare
och jord
är
allt
i
allt
är

livsvisdom

av vishets kärlek

moder

moder min moder
vandra i mitt bröst
led mina stigar till rena vatten

kvinnoblad

stilla
stilla

andas sjön i månsilverdalen

månsjö

så många blodstänkta marker
harr mina ögon skådat


sänk mig
djupt in
i dina vatten

till elden i mitt bröst

slut mig i  dina drömblad
vilka är mina kvinnoblad

lär mig
se
orden i eldens skimran

 vagga mig lugn
i det liv är

silvrande kvinna skrider
till röstens bön
omfamnar henne in i sitt bröst

i gryningen vid eldarna
höres trumman tala

först dånande
så in i mjukt

i floden
i lotusskålen
färdas
hennes livslåga

tidsgapen

jag ser

tidsgapen öppna sig
djupa
svarta hålor


glufsar i sig

minnen
korn

korn av regn
vilka vattnade mina sådda frön
av vindens omsorg

jag ser tidsgapen
aldrig sluta käftarna

och regnen
har

upphört

minnesklanger

minnesklanger ljuder inom månandens silvriga aura
framstiger i kosmologos andeljus
värmer kylda händer

tidsbaggar

tidsbaggar rullar exkrementer
uppför
pyramidens slänt

stannar
i
solhjuls mitt

släpper bollen

splittras

skänker näring in i

öknens
torkade
läppar

ur hennes mun
flyger

kolibrisolen

kysser
ögon
klara

fjärilskvinnan

vid elden sitter fjärilskvinna
spinner
silke

i tystskogen
lindar hon
tråden om

andas



tyst

inväntan

luften andas fri

träden stiger ur stövlar

fötter nakna
flödar
vida

bäcken stiger ur fåra

stiger uppför stammar

andas stjärnor vida
stjärnhår
gnistrande

vandrare
vandrar ej ensam
ty skogen är inom
och inom är skogen

och bäcken sjunger
livets färder

rör vid stenar
stenar är bäcken
bäcken är stenar

ro vackra ro in i drömstäders salar
tempel

däri är taken öppnade
golven öppnade

allt är i ett
ett är i allt

de tvingade barnen flyr vindens lätta slöja
ty de är vana vid bojor gissel tvång

de gnyr in i natten
hjärtan vrider händer
vaggar
vaggar

löser bojors slitande käftar

och husen släppte väggar
och fönstren flög in i öknar lade sig i vågor
sand
stjärnsand

vakar vid eldar
röda


midnattsblå mantel bär vandrare
stjärnor tindrar visar vägar


sandfågel viker ut blad
oasen andas vattensmycke

stiger in i gryningssång


och bäcken lade sig stilla
omfamnade
strupens segel

sången ljöd över nejder

regnbågskrigare
lyfte stavar höga
trummor dånar i natten

blixtar viner

öppnar skalen


i dalen stiger körsbärsträden
befriade
ur kärnors
låsta
tankar

vita rosa blad
faller
dalar

de dansar i körsbärsbladsregn
livsfjärilar

stiger uppför bergen
silverne klockor
ljuder

stilla
stilla

de krigen lade sig stilla
spinnande katter

vakande med sländans vingar

ungdomen är en vacker vind
ilande
pilande


räds icke livet

hon
är kvinnan av skogen

är alltid

närvarande

inväntar

regnen

upprättelse

upp
rättelse
upp
rätt
eller se

många söker upprättelse hela livet
förglömmer stjärnåren i sitt hjärta

du kan ej ägna hela din livsvandring åt att söka upprättelse
för det vilket renats tvåhundraelva gånger i floden

du kan skåda in i floden
samt se
de rena dropparnas

bladådringar

andas

dina strömmar

barnet visar oss den positiva upprättelsen
i de stunder barnet reser sig upp till stående

knäppen

med fingrar lätta


knäpper


hon


upp huden



knäpper på lutans strängar





regnbågsfjärilar

sprider
strålglans



doft

nattvindsfråga

och jag frågade nattvinden


vart


vart skall du
resa



dit resan
bär mig


låt mig


följa dina vatten

stjärnvita

han

sträcker handen

genom
molndun

hör henne komma

i fikonlundens
violetta

det vackraste fikonet ger hon honom

se
violfjärilar
lyfta
orden
ur bojor

han

ser henne i tusennätter
djupt
in
i
ögonen


tillåts
vandra

sätt dig här vid tystträdet
under
tystkronans

tysthängen

hör tyströtter andas mina djup

han

upplever de

stjärnvita fåglarna

snudda vid hans drömord

i den första nattens gryning
besannas cirkelns

bud

kvinnovandrerskan vid floden

kvinnovandrerskan vid floden
hon bär månsigill i pannlob
pannband
är
av silverne snodd
hon lyfter slöjan
där inte någon ser henne

vid tjärnen den aldrig islagda

månsigill skimrar
sänder en stråle klar

kvinnovandrerskan viskar i öppnad tystnad
dina djup
ropar mig till i natten
hur lyder dina ord

tjärnen
lyfter nattens djupblåsvarta
ögon blanka


tolv svarta svanar svävar i månens aura

tjärnen
lyfter nattens djupblåsvarta
ögon blanka
fingrar

flätar nattsagokorg

stig i
mina händer
vi far
uppströms
det är marker jag önskar visa dig

kvinnovandrerska med månsigill
stiger i
tjärnvakterskans händer

jag ställer dig trenne frågor
vem är jag
vem är älskar
vem är dig

hur skall jag veta
däri mitt hjärta knäpper knapparna
så hårt om
det är ej mitt hjärta
jag gör
det

så är vi uppströms

vi klättrade uppför vattenfallet
vattenbladen bar oss
ser du sjön med de vilda strömmarna
andas du hjortarnas hästarnas
rädsla
upplever du doften av deras skrämda hud
upplever du fuktdropparnas
darrande stämmor
hur locken sakta
slutas

upplever du marken skaka
mjukt skaka
hör du dunsarna

det är ej en trumma vilken dånar
ser du bävrar
fälla träd
ser du
hör du huru de släpar

ser du ekorrar gnagare fåglar
vilka lyfter frön kottar skal
hör du myror dricka saven ur stubbars skålar
hör du hur de lyfter barren
se bävrar bygga
strömvärn
hör dem viska
var ej längre osams med
stillhetens skönhet
se hur de lugnar sjöns strömmar
iver

hör hur stämmor sakta faller in i varandra

och sjön lade sina blad i lugnstilla
gav djuren att dricka
allt andades frid

hon
kvinnovandrerskan
ser
tolv vita svanar
flyga in i tjärnens ögon

tjärnvakterskan viskar till
kvinnovandrerska med månsigill

se korgen i din hand
läs bladen jag lagt däri

din rädsla har jag lyft
den vilar stilla
i

sjön

tvenneett barn

och hon är en fjäril i hans hand
var gång hans
ögon mörknar

lyssnar hon till hans färg rop

och det föddes en gång tvenne barn
vilka
är
ett

två mödrar en moder

barnen steg in i varandra

dessa
detta barn
denna man

har många namn
bär i sitt hjärta

godhetens ljusögon

hon rörde vid hans sorgsna stämma

lyfte den in i ljusvind

träden lade många ringar
haven lade många ringar


han lyfter sin tystnad
där han sitter under tystträdets krona

han hör
tystnaden

tala

vid behov

min


styrka


lägger jag i en vacker ask



snidad är den av
askmakaren




rosengirlanger
blad
taggar

här och var



i ödmjukhet
kupar
jag

mina
händer



inväntar


månregnens
kvinnovisdom


vid behov

öppnar mitt hjärta asken

blick

min blick

ej bortvänd är

lever i eldar
i vatten

i stjärnor
i droppar

i allt
liv

min blick är min
är inte min

du giver ej ditt namn
och vad är namn

är namnen bojan runt vristen

ack vindar lös bojan upp


bojan hör
vindarnas
fingrar


dansa i natten med bjällror runt vrister


snö virvlar
gnistrande
rök


gnistvandrare
förenas
i natten


kriga ej människobarn

kriga för vad
till vad


människan gav kriget falskhetens mantel


det enda krig vilket är
blodets
är

är

lev i kärlek
i visshet att allt är ett

horn i sidan

de ryter
fräser

i ansiktet på varandra

den ena vill övertyga den andra
den andra vill övertyga den ena

tygla edra skenande hästar
dessa hovar är alltför hårda
det gör ont i
ögonen


stormar virvlar fram
var är våra stall
var är vårt lugn

vad gör ni
varför ryter ni
varför fräser ni

varför slår ni med ordboxarhandskar

kan ni ej lugna er
det kan ni ej
då lugnar vi oss
tills ni
vant er
vid
detta

vi skrittar lugnt till vårt stall
stiger in i spiltor
äter vår halm vårt hö i lugn och ro

känner värmen stiga
känner ljus skimra

vi väntar ert lugn


tag tyglarna i eder hand vi ber


de trätande svalde orden
satte orden i halsen

mötet förblev oklarat

mumlare

mörka moln
vidgar vingar
släpper vita
dun
ut

svävar kristall
toner
mjuka
bäddar
in

vandrade i skogarna
mötte en stam
kanske vinden bröt den
kanske björnen
kanske älgen
kanske åldern

så vacker
stod denna stam i profil

den lever i min blick
i min hjärtgård
en dag kanske
en natt kanske den stiger in i en målning

så mycken vishet

(mumlare)
den uråldriga

vandrade med grå mantel
med mosshår

med plirande ögon
umbraögon

med stänk av bärnsten

varhelst hans steg stannade
gav markerna en ton

en lyckoton
ty han lyssnade till livens saga

i skydd av en sten
nu vitpudrad
stjärnpudrad
sitter
mumlare

missnöje

den uråldrige sveper ut mantelvinge
skimrande allfärger


häpna
glömmer mumlare missnöje

se enhörningens
vitskimrande andedräkt

hör ni
dess stämmas fullbordan

lyssna till träden
de begynner tala

mumlarna kunde ej förmå sig undvika detta
därmed sprack mumlarnas missnöje

klara ljöd tonklanger

i lyckotacklov

be stigen

bergen framlade
stenblad med fäste

stenbladen
viskade

ur djupbrunnar

bestig oss ej

be
stigen

vägleda

våra stigar

är

vandringsstavelser

eldstorm

stilla dig eldstorm


stilla vredgade vågor



vilka sliter sig ur livets cirkel



eldsormen

hör din röst

är det din vilja



det är så



eldstormen lägger av skruden

kärrkvinnan

vattenvirvlar


isvirvlar knakar



gräs är böjda vita





snösvanar lyfter diamantögon





följer rådjursstigen

hoppar med över bäcken







rimfrostängder

mina ögon dricker vitt ljus

stiger in i värmesfär





älskade



jag står vid mina sårade stränder





hur kommer detta rubinblodsvatten

det är vinter



rubinis







bär mitt hjärta



frammanar ditt

det ansikte jag ej vet hur det ser ut







jag besöker ett kärr varje dag

träden är så vackra uråldriga

stenarna stenriken betraktar min huds skärpa talan

våra ögon stiger tysta talande i varandra





en kvinna ser jag vid kärret



med ögonvingar omsluter hon kärrets stillastående

ur kärrmarker stiger regnbågsmarker

lotusblad rör vid slutna

bundna

knoppar







hon





är jag

vattenmåne

tag mitt kvinnliga vara




visa

mig



pärlstigens

vita



sidenhimlar

rosentempel

rosen


ger bladen





sänder dofter





hör du min stämma





vandringen släpper utstakad stig



doften



rosen bygger för dig rosentempel





hör du källan



själshögheten vidgar ögonskådan



i denna plats rinner rosenkällan

kunskapskällans ursprung





ser du min stämma





förädling är dess andning i konstens händer



bladen ger dig



rosen

stjärnbarnen

vandra nakna med varandra


en måste bli den förste för att ringarna skall bli fler

fråga dig vad naken är



jag säger

naken är

vandra med den oförställda blicken i din hand



stjärnor

solens och månens barn

tävlar ej med varandra om vem som är bäst eller bättre

stjärnorna

solens och månens barn tävlar ej med solens och månens glans

de vet sina vägar sina ansiktsljus. stjärnorna eftersträvar ej att bli glansbilder – hör du i natten; jag är den jag är. stjärnorna ”ser upp till” beundrar i det beundran är – beundrar mor och far – vördnad är ej att släppa sitt själv tysta ditt hjärtas röst.

stjärnorna ser hur solen och månen löser orosmolnens kedjor

stjärnorna samlar livserfarenheter i handkorgen



ser du hur klart

rent de strålar

för dig

i natten

tag din lidelse i din hand

du ädla ros


varför är du så vild



se jag myllar jorden runt dina fötter



väx i din ädelhet

lär mig

din

rena

doft



lidelsen

andas

in



jordeviljan

ur din hand



av din hand

given

droppvingar

stenar
stenar

allvärldar med rötter
förbundna



lyft edra smaragdtäcken
andas hav


kupar händer gör jag

droppa
eder
smärta
in


till floden beger jag mig

sköljer
andning


droppvingar
lyfter
fria

bäcken där

bäcken där
solen möter månen

där stjärnängder sår fruktträd

körsbär äpple mandelblom

lade sig i mina händer
så gjorde bäcken

läs droppbladen mina

hjälp mig

lyfta
taggarna
ur

knögelbollar

vid pulpeten av valnöts trädstam
med ansikte skimrande mjukt belyst av eldskålsglöd
med fjäderpenna av glas
sitter
berättelsen
runt stolen ligger bollar, snöbollar

vem kastade in snöbollar genom fönstret
var det är det barnen
berättelsen
ser sig om

gardinerna är fördragna tjocka tunga sammetsdraperier
nej – fönstren är slutna
barnen
var det
ej

jag var det
skrivorden stockas

timmer
faller
luften susar
stammen faller
studsar mjukt
dånande

jag kvider av din spräckta livsglöd

kvistar grenar skärs av
barken av
avbarkade stammar
rullas

in i forsen

virvlar
rullar
virvlar följer forsränna

en sten lyfter upp handen
res er
res er
väx in i vinden

stammar stockas
stockas

timmermannen harklar stämman
frigör det slutna

stammar reser sina stolta vingar

flyger fria ur reservaten

vem kastade in snöbollar var det barnen
barnen var det ej jag var det skrivorden stockades i kölavin
sinande
vägar

blankhala
slinter

pennan når arket
handen knöglar ihop begynnelsen
högen växer

snöbollar är det ej
kom låt oss bygga en snölykta
upplysa mörkernattens bröst
kyss de kastade orden
veckla ut varje ark
viska följden till mitt hjärta

draperier sammets tunga tjocka
 ogenomträngliga andas lätt

är ni
stammar grova av ålder
valnöt ek
baobab akacia
kastanjer
kanske är vi det
kan ske
kan ske

ljus sipprar
genom kisande lock
slutes blygt samman
ur kvarvarande glipa
flyger
tornsvalan med klockklangen
med fjäder given av
ugglemor
pärlugglans vinge

nu
kan vi
väcka orden
i fröbäddens fåror

ror få
få ror

denna båt vet min strävan
båten byggdes av båtmakarens flodhand

andas in doften  av ordens fulländade skönhet

i skaparglädjens visshet

medsols

hjärtblad släpper ut
slutna drömmar


spelemännen lyfter felor till

knäpper
lystrar

stråken frigör
stämmor

foten vaggar rytm



skörden ligger
 i vila

gårdsfolken alla ler i månvindan


ladan är skrudad
med fröjdan


han bär festekläder
hon bär festekläder

dansen
virvlar
 runt

tonstängel
medsols

klackar ljuder höga in i takspann

gunga
gunga
spindellind


han ser henne djupt in i ögon
lyfter henne högt upp i luften

snurrar
snurrar

medsols


hon blommar i hans händer
jag älskar dig min maka


kjolen snurrar
snurrar

klocka blå

ljuder

spirea

spirea
spirea

humledoft i vinden

lägg din svala hand

i solvindens
vagga

vattenvackra

är vi

vackra vatten andas
i mina händer

rinn
rinn
mellan finger
droppa
droppar

grenen mitt i ängen
bär en droppe
isdroppe

strålar mina ögon

måne
vackra oblatsansikte

tag mina ögon
tvaga mina ögon
i källan

lär mig älska

älska
mig
lär

aldrig var

aldrig

var min vilja
sluta knoppens utslagna nektar


o
ömhet
kom


nu seglar jag över berg upplösta
in i bergsmantlar stjärnglödande
andas ut all rädsla andas in kärlek



accepterande är ej
en negativ preposition


insiktsandning sköljer vågor


snöfjärilar fyller luften
rör vid okbågar
målar mina kinder röda



sluter gör jag mig i azurhavs oändliglugn

stenar

isängens sköra hinna





svajar mjuk
sjunger

klicksånger




stenar
smaragdgröna
diamantpudrade

tar emot mina händer





stenar
blomma
i mina händer






de vise förtäljer ni skall blomma
er blomning är här
och vi med den



därför andas himlar rosa




stenar släckta av människosol

släckta
lanternor
imglasade
osar





stenar

blomma

i mina händer




i blomning andas drömsegel

silverkalla

så nära

är

stjärndiadem

fingrar
strålar

rör vid pannas slutna

kvinna i
månsilverslöjor

stiger in i havs vingar

synes

ej

mer

av strandvandrare

strandiris fäller gula blad

hav skimrar
silvermåne

uppstiger hon
med ögonstjärnor

tända
vid klipphänge eld

till värmande av köldspricka

en ensam trumpet ljuder

väcker

silver kalla

kaveldunscello

kaveldunen sitter vid bäckakanten
lyssnar till vattensånger ännu öppna

stenar vatten skiftar toner
stämsång dur och moll
kvint
septim
spinner väver

vad sker
sker vad

vindar bjuder upp kaveldun
slutes ömt till bröst

vindar lägger stråken vid cello
viker ut kavelduns
slutna
umbrasammet

vita dun täcker ängen in i vintervaka

den nakna blicken

den nakna blicken

andas i
den avkläddas
mockasiner


issjö omger
rötter


det står en blomma i ängen

jag släppte
alla skalen

förtroendet gavs av duvan vit
ormen viskade varningar

jag står här
avklädd

för dig

blad

mina blad äro skrudade
i lugngivan

sjökor

händer sträckes fram
fingrar sprides ut

vida

sjön täckes
av is

drömmandetäcke

undertäcke
strömmar
 isklart
kallt
vatten

källa
källa
fjällko

klockas mjuka blåtoner
moln seglar lull

bubblor
bubbla
vingar

himlar grå andas skimmerrosa
ser du detta
ser du
ser
du

följer dina stigar
i skådarbäring

är du
redo

vårfåglar sluter vingar runt rede
 o vackra träd in salar

do re mi fa so la ti do

vindar
blåser varligt

isen råmar
spricker

spricker
 isen

sjöisen av smärta eller av glädje

sprängs isen
och varför

till vad
för vad
genom vad

kommer mina linser att
sprängas

vad är det som råmar i natten
är det sjölejon

lapar sol i savannens
paraplyskuggfält
elefanter trumpetar
sandmoln
släcker
genast
eldar

 flodhästar rullar runt
krokodiler skyndar in i grottor

gazellen är
en pil far genom luften
över vattenhål

oasen skänker rosenlotus
doftande bladvingar

giraffen böjer nacken i leendeljus
smakar ögonsmultron

noshörning
bjuder sköld
kom vackra tiger
låt oss lapa stjärnljus i natten
kom oxhackare rödnäbbad
kom kohäger vackra vita
låt oss tillreda mistelsången

puma svartblänkande
upplyser natten
bärnstensögon
glimmar

leoparden spinner gryning

termiter mumsar resta väggar
öppnar fria synfält

apor svingar
pärlljus

tjattrar oförtrutet

ödlor pilar färgveck
färgveck
siden chiffong sammet
skrider
ålande
kattpromenad

isen råmar

stinta tar pallen med
sitter i hagen i ärla morgon
mjölken vitblå
fyller
spann
grädden stiger
välling havremustdoft
kokas till barnen
rullar runt
in i ystra leken

vad är det som råmar i natten är det sjölejon

är det isen
råmar isen
sjökor

betar vita
skimrar
nattstilla

betar i isängders stjärngräs

dyker in i
vakar

med vindarnas
vandring

lyfter isberg
av skuldror

omhuldar du mig
jag omhuldar dig

se i ängen dansar huldror

vem är vad
vilka är vad

vad
är
vad

skall vi slå vad
jag slår inte vad

kom låt oss vada
in i bäckens strömmar

mina byxor har fastnat i taggtråd mor

vi kan laga
den fransade fållen
med
snedslåband

innan vi släpper ut kalvarna
ur fållan

råmar
i
sen

ax

vetefältets ax
dricker
sol
andning

mognar i bäckens sånger

fyller dina
stigar

gyllenaxade

foreller rinner

uppströms

glittrande
regnbågsfjäll

nattsvan

ängen
viker ut vita vingar

gnistrande diamanter strålar

uppfyller
lufthav

nattsvanar lyfter

vägens blad

in i
gryningselden

doften väcker
stigar in i är

är det

älskade

jag
ser


natten

kyssa

dagen

in i purpursegel



vacker stävar

är det ett valnötsskal


ut från
udden


följer sjöns strömväv


lyfter irisen


in
i

ögontrösts

regnbågssalar

och jag

bars av slädens medar

inbäddad i
fällar

eldfacklor
upplyste natten

snöstjärnor

cirklade
virvlade

steg in i tunnel vit

kom till
öknen


där står en man

målar öknen i röda vågor

sluter molnen runt mig

seglar i öknars skepp

vandringen

vandringen står helt stilla
domherrar rör vid träds nakna fingrar
målar himlar
röda

rödbröstade

vandringen
blickar in i intet
ögonen vilar i handskålar

ur sol
droppas
röd

en
droppe

röd

rubinögon skimrar
safirdröm
i smaragdblad

vandringen

lyfter sakta
händer

upp   till   klarnande

knäpper upp solhjulens fästen

så oändlig
flödar
vandringsled

lyckovärnare

de steg in i floden vaskade
efter
guld

de steg in i berget
lyssnade till
blodets
strömmar

de förtalte floden
de förtalte bergen

varje
rörelse

varje enaste rörelse

varje tilltag
varje
till
tag

de avsåg göra

de gjorde det icke

innan

bejakelseregnen föll

kom tillbaka

de kallades av bergens furstar
till värnandet av
hennes djupa
ådror

de planterade träd
i bördiga marker

däri blommor vita flög fria
omfamnade
frukterna
av

glöd

frukter
mandlar

vackra ellipser

vårdade hudars
slitna

fåror

rörde vid ögons spräckta linser

reste vida
löste bojorna

frisläppte sångerna

sprang fria in i vinden

lindades
runt stammarnas

hågkomst

de såg
natten

sänka sig

in i själarnas misstroende
lungor

de såg själarna

uppblåsta
andades spräckta själar gift


hennes rosenbladshjärta
glöder genom huden

i förtvivlan sträcker hon händer
rör varsamt vid de spräckta

oh hör mitt hjärta andas kärlek


bergens furstar
fäller ut mantlar
böljande vågor
stillnar

gestalter reser sig höga
bugar
inför
jorden

hennes skönhet allts skönhet ur urkälla

bergens furstar
stöter stavar i marker

väcker
grunden

vi kallar er
värnarögon

de kom
de vilka ständigt vakar
oförtröttligt
de såg
vägen

kallades åter in

till helande av
bladens vissnade

nerver

vakna sinnesros
ur din långa sömn

töm dina ögon

tvaga
dina penslar

i källans
åder

kom tillbaka
kom tillbaka
kom tillbaka
kom tillbaka

sakta sträcker spräckta själar hudar

vidgar öronstämmor
haven andas mjuka
sköljer grums ur linjer menade

snäckan ljuder vida
stolt andas han däri
huden skimrar brons
hårets korpvingar djupnar
han spräcker
illusionens
slöja

toner omfamnar vandrarsvaranden
kanske
lyfter begynnandehelande
spräckta själar
mörkret

ur sina
sinade
bröst

kanske
lyfter begynnandehelande
spräckta själar
mörkret

ur sina
sinade
bröst

blåsfiskar viker ut glasväggar
så länge inneslutna i akvarium
en droppe skänker vi till smärtstillande

så släpper de uppblåsta
fiskar åter in i hav

kan ske
andas de in

körsbärsblommen

kan ske hör de
bergens furstars
djupa
sånger

väva
ljus

lyftande opaler in i
deras guldskimmershudar


de såg vägen

de kallades åter in

till helande av
bladens vissnade

nerver

vakna sinnesros
ur din långa sömn

töm dina ögon

tvaga
dina penslar

i källans
åder

orchidestämmas gåva

luften

är

fylld med

snurror

skimrande snurror

vem sköt dem upp i luften
in i luften

det gjorde jag
sa barnet

i förundran stannar vandringen, ett vindfinger lyfter blicken ur stängda hålor
gallren vittrar sönder är regndroppar av tårblad. murbruk rinner nedför murar vilka ännu står, löses av regndroppar. lägger sig stilla i mjuka vågor, sträcker händer upp. tar emot stenar vilka sakta rullar ned till marken
in i skålen av mjuka vågor. skapande händer lägger stenar tillrätta, murgröna växer fritt.

surrandet fyller luften blir fler och fler och fler
snurror

skimrande snurror

vem sköt dem upp i luften
in i luften

det gjorde jag
sa barnet

kolibris vingar cirklar snurrar
andas regnbågsskimmer

rör vid luften

skönj kronornas valvbroar, skimrande smaragdgrön mossa, mjuk välmötande, lianer vajar svävar, ormar långa vackra rullar sig samman runt viskar se

se
vandringen lyfter blicken ytterligare

orchideer vackra ler

breder ut vingar är dansande fjärilar

vingar rör vid luften
andas
andas
droppljus

träd in i bladskuggan vila din hud
slut ögonen lyssna till
bladen
till grenarna

stämmer instrumentens tonande klanger

jag somnar i symfonisk verklighet

rörs
till

drömflodens
omfamn

så låt oss

låt oss

resa till öknarna

se

pyramiderna vika ut blad

fylla oss

med myrrah och salamanderblad

låt oss bedja sidenjordarnas
svanevingar
lyfta våra stigar
in i öknars
mjuka vågar

andas sandens sipprande bäckar

se oasen stiga upp ur torkande steg

låt oss bedja
elden till liv

se sidenjordar andas bli
baldakiner skimrande böljande

låt oss tala
i tystnad av stenars vida färder

lyfta stenar in i floder
lösas
strömma

dansa

klingande

bjällrors
renhet

detta underbara

natten är insvept i mörker

vem slöt gardinerna så hårt åt

du bad mig till vila

ur moln sttiger en stjärna fixerad
strålande
klar

vita fjärilar fyller
natten

tysta
mjuka
breder de ut
ljusvingar

bäddar in

är detta vita skimmerpälsar
tassar
mjuka

smygande
vakna

följer hennes sömnstigar

i eldskålshänder glöder drömbladen

allt är inbäddat i vit tystnad

hennes kinder
rodnar

i sömnens rosenblad

hon slår upp

ögonvingar

flyger in i dagens snöskrud