med ansiktet avklätt
med ögon slutna
lugnslutna
vänder hon ansiktet in i regnet
regnet är mjukt strilande sommarregn
hon är klädd i vitt
en nattskrud av finaste siden
hon sömmade nattskruden i ett försök att göra sig vacker för eventualitet
hon sömmade nattskruden en gång i det hon sökte vara vacker
hon nästade med fina kattfötter fina stygn spetsar runt fotfållen
runt halsringningen
och klockor silverne ringer ut i dalen
nattskruden är
mycket
vacker
kanske en gång jag får visa mig i den
så tänkte hon
åren passerade
betande hästar i dalen
dalen med röda sandstensklippor
hur lätt hade det ej varit för vinden vindarna att blåsa omkull dem
inom sig såg hon sandstensklippor lösas upp
marker andas röda
hon andades lätt leende
läpparna är skimrande leende
hade hon sett sig själv
kunde hon se sig själv med blida ögon så var bilden mycket vacker
regnet
sommarregnet fortsatte falla
snart avtecknade
antydde
nattskruden hennes kropps linjer
vad avslöjar du
en kropp
en kvinna
vilken tänkte
ur hjärtats smärta
drömsegel hissas ned
båren
bäddad med blad
med mossa
med vildblomster
med rosor
med liljor hon drömt
båren med henne seglar nu med fällda avlagda segel
så fridfull stilla vilar hon i vacker nattskrud
med händer på bröstet lagda
hon ser sig segla på havet
andan har lämnat henne
leendet ökar i styrka
så märkligt
är detta hav en ishinna
ett glas en glasskiva
en spegel
hur kommer det sig att båten ser ut att
sväva ej röra vattnet
hon ropar elden till att blotta hennes drömmar
lanterna synes skimra i havseldsljus i havseldsvärme
hon läser skimmerrökens hetta
regnet har upphört
solen sänder ljusstrålar
ljusstråken rör vid skogens spindelvävar
vid utkanten av skogen öppnar hon huvudet
vildhästarna galopperar ut ur canyonen
molnen röda stiger
allt andas fördolt
hovarnas oskodda hornlager virvlar
trumhuden värms
hon talar till kvinnan vilken stod i regnet
regnet
vattnet
leker
porlar
i henne
vintern är ännu här
ändock spricker isarna
stiger saven i mina stela lemmar
jag måste resa ur vildhästarnas dal
föra dem
leda dem till ängen där vildblomstren omfamnar vildhästarnas oror
stoet vänder ansiktet till ledaren hingsten flockens överhuvud
deras ögon skådar väg
han lystrar till hennes insikt
han leder hjorden
till ängen däri vildblomstren tar emot deras insteg
kvinnan ligger i gräset
i det höga gräset
svävar med molnens lugn in i dalen däri vildhästarna andas ro
andas frid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar