mörka moln
vidgar vingar
släpper vita
dun
ut
svävar kristall
toner
mjuka
bäddar
in
vandrade i skogarna
mötte en stam
kanske vinden bröt den
kanske björnen
kanske älgen
kanske åldern
så vacker
stod denna stam i profil
den lever i min blick
i min hjärtgård
en dag kanske
en natt kanske den stiger in i en målning
så mycken vishet
(mumlare)
den uråldriga
vandrade med grå mantel
med mosshår
med plirande ögon
umbraögon
med stänk av bärnsten
varhelst hans steg stannade
gav markerna en ton
en lyckoton
ty han lyssnade till livens saga
i skydd av en sten
nu vitpudrad
stjärnpudrad
sitter
mumlare
missnöje
den uråldrige sveper ut mantelvinge
skimrande allfärger
häpna
glömmer mumlare missnöje
se enhörningens
vitskimrande andedräkt
hör ni
dess stämmas fullbordan
lyssna till träden
de begynner tala
mumlarna kunde ej förmå sig undvika detta
därmed sprack mumlarnas missnöje
klara ljöd tonklanger
i lyckotacklov
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar