väl talande

väl

talar

vinden

i skogens skedskopa
snidad av urrotens masur






masugnen glöder hetta i verkets gnistfjädrar
ansikten glöder svettpärlor andas cinnober ur jupiters handgivan





blicka in i stjärnvirvlar
du kan förflytta bergen
bergen kan förflytta dig
följ den första virvelns rörelse
förtälj mig vad du ser




min hud bränner av smärtan
tårar tränger fram av stickröken
vandrar glödande stigar
glödar rör ej mina fötter illa
svedda äro dessa marker





vem antände den flammande blicken




kolen säger
det gjorde lögnen av de
vältalande skoven av stövelknektar





knekten står på knä inför konungen
med nedsänkta ögon
putsar stövlar blanka

varifrån kommer stöveltrampen
de frustande gnäggande hästarna
rustningarnas skrammel fanornas smällande
markernas darrande i bävan
frågar konungen knekten
i värnad av knekten knektens maka
barnens lekar i slottsträdgården


knekten lyfter ej blicken
viker aning undan


från inte vet jag
han andas giftångor ut
utan en antydan till


då är det endast min inbillning
så säger konungen
bugar inför knekten
skänker knekten rikeligen belöning med
guldmynt med frukter med grönsaker med korn
med smör ägg mjölk
allt det knektens maka bär dröm om
en bladstrut med karameller till barnen
ur hjärtficka konungen giver


väl

talar

vinden

i skogens skedskopa
snidad av urrotens masur



ekorre tar ett skutt
smaka ekollonets doft
lyft hatten av se kinder rodna
eken bär frågevind till dig



vältalande är det
välsmakande
är det
välmenande
är det
väl talande


eller är det giftskuggan
vilken stryker mot plånet utan ansvar

är det gallan av missnöje







vad är de välsmakande bladen i dina händer
de vilka doftar vägar stigar
stjärnor oaser av rosenlunden



bladen i mina händer bjuder fåglar lä
släpper bladen fria i vårens gryning
ekhjärtat i stammen glöder rent

eken sträcker grenar vida
sträcker rötter vida
bjuder fågelvärldar
in till fest


vinterängen knakar i rörelse


ekorren bjuder fågelvinden nektar i hattar av ek




varför talar den försmädlige
med vältalande staplar av versaler


i ett uns av en blick i en vrå
ser konungen knektens
viker en aning undan



ställer sig vid kullen i stenars ring
ser hör dem komma


lyfter händer
ropar
var välkomnade
till vår enhetsfest



marker lägger sig stilla
fanor böljar vind
rustningar ljuder tonande
hästar betar lugn
trampen andas barfota


konungen hör steg
stapplande yttra
det var ej min mening


så vet jag min vän
kom vi har mycket att duka till
bords vita dukar

vi förlåter varandra
vi förlåter oss


pärlande barnstrålar leker i slottsträdgården
fontänen är ett hav av glitterfiskar





molntyngd sätter sig på konungens axel
ser du inte hör du inte vad gör du
de
har
 ju

hotat



vad antyder du



molntyngden mulnar
inte någonting



ett frö har du sökt så i mina händer
i din avunds sjuka av rädsla
att dina åkrar ej skall räcka
de räcker så vida att du ej kan se
låt mig förtälja dig
sade konungen helt stilla



antydan

kan vara en
smaragd ur drakens öga
kan vara en rubin
ur drakens hjärta

kan vara
den mjuka fjädern vilken
nuddar vid din kind

kan vara
den lätta
varsamma viskningen in i dina ögon

låt mig lära känna dig

antydan

kan vara
sipprande gift ur mjöldrygans klor
kan vara
ej en droppe

kan vara
det räcker med nålens spets av en antydan
för att
förorsaka
ett livs
fall



molntyngden ljusnar alltmer
ur hjärtficka sår konungen solfrön i oron
avund stiger ur skal andas vida undulater når dröm


så älskad är du mig
genom dig ser jag tyngder skingras
lägg dig ned en stund din feber gör dig yr



vid linden

andas
vinden

ber bladen till den febersjuke


tusenfåglar
bringar lindens gåva


hon lyfter skålen med lindblom
till feberfrossans läppar


stilla dig
stilla dig


andas
ut


av staplar anbringar de elden till liv
värmer händer sprider ljus





hur många virvlar såg du