kvinnovandrerskan vid floden

kvinnovandrerskan vid floden
hon bär månsigill i pannlob
pannband
är
av silverne snodd
hon lyfter slöjan
där inte någon ser henne

vid tjärnen den aldrig islagda

månsigill skimrar
sänder en stråle klar

kvinnovandrerskan viskar i öppnad tystnad
dina djup
ropar mig till i natten
hur lyder dina ord

tjärnen
lyfter nattens djupblåsvarta
ögon blanka


tolv svarta svanar svävar i månens aura

tjärnen
lyfter nattens djupblåsvarta
ögon blanka
fingrar

flätar nattsagokorg

stig i
mina händer
vi far
uppströms
det är marker jag önskar visa dig

kvinnovandrerska med månsigill
stiger i
tjärnvakterskans händer

jag ställer dig trenne frågor
vem är jag
vem är älskar
vem är dig

hur skall jag veta
däri mitt hjärta knäpper knapparna
så hårt om
det är ej mitt hjärta
jag gör
det

så är vi uppströms

vi klättrade uppför vattenfallet
vattenbladen bar oss
ser du sjön med de vilda strömmarna
andas du hjortarnas hästarnas
rädsla
upplever du doften av deras skrämda hud
upplever du fuktdropparnas
darrande stämmor
hur locken sakta
slutas

upplever du marken skaka
mjukt skaka
hör du dunsarna

det är ej en trumma vilken dånar
ser du bävrar
fälla träd
ser du
hör du huru de släpar

ser du ekorrar gnagare fåglar
vilka lyfter frön kottar skal
hör du myror dricka saven ur stubbars skålar
hör du hur de lyfter barren
se bävrar bygga
strömvärn
hör dem viska
var ej längre osams med
stillhetens skönhet
se hur de lugnar sjöns strömmar
iver

hör hur stämmor sakta faller in i varandra

och sjön lade sina blad i lugnstilla
gav djuren att dricka
allt andades frid

hon
kvinnovandrerskan
ser
tolv vita svanar
flyga in i tjärnens ögon

tjärnvakterskan viskar till
kvinnovandrerska med månsigill

se korgen i din hand
läs bladen jag lagt däri

din rädsla har jag lyft
den vilar stilla
i

sjön