de kallades av bergens furstar
till värnandet av
hennes djupa
ådror
de planterade träd
i bördiga marker
däri blommor vita flög fria
omfamnade
frukterna
av
glöd
frukter
mandlar
vackra ellipser
vårdade hudars
slitna
fåror
rörde vid ögons spräckta linser
reste vida
löste bojorna
frisläppte sångerna
sprang fria in i vinden
lindades
runt stammarnas
hågkomst
de såg
natten
sänka sig
in i själarnas misstroende
lungor
de såg själarna
uppblåsta
andades spräckta själar gift
hennes rosenbladshjärta
glöder genom huden
i förtvivlan sträcker hon händer
rör varsamt vid de spräckta
oh hör mitt hjärta andas kärlek
bergens furstar
fäller ut mantlar
böljande vågor
stillnar
gestalter reser sig höga
bugar
inför
jorden
hennes skönhet allts skönhet ur urkälla
bergens furstar
stöter stavar i marker
väcker
grunden
vi kallar er
värnarögon
de kom
de vilka ständigt vakar
oförtröttligt
de såg
vägen
kallades åter in
till helande av
bladens vissnade
nerver
vakna sinnesros
ur din långa sömn
töm dina ögon
tvaga
dina penslar
i källans
åder
kom tillbaka
kom tillbaka
kom tillbaka
kom tillbaka
sakta sträcker spräckta själar hudar
vidgar öronstämmor
haven andas mjuka
sköljer grums ur linjer menade
snäckan ljuder vida
stolt andas han däri
huden skimrar brons
hårets korpvingar djupnar
han spräcker
illusionens
slöja
toner omfamnar vandrarsvaranden
kanske
lyfter begynnandehelande
spräckta själar
mörkret
ur sina
sinade
bröst
kanske
lyfter begynnandehelande
spräckta själar
mörkret
ur sina
sinade
bröst
blåsfiskar viker ut glasväggar
så länge inneslutna i akvarium
en droppe skänker vi till smärtstillande
så släpper de uppblåsta
fiskar åter in i hav
kan ske
andas de in
körsbärsblommen
kan ske hör de
bergens furstars
djupa
sånger
väva
ljus
lyftande opaler in i
deras guldskimmershudar
de såg vägen
de kallades åter in
till helande av
bladens vissnade
nerver
vakna sinnesros
ur din långa sömn
töm dina ögon
tvaga
dina penslar
i källans
åder
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar