spädbarnet

oh späda kvist

du bär helhetens
styrka
i dina
ögon


hon ser den tappade boken
bladen är smällande vacklande hektiska
vem tappade dig
vem band dig i dessa vackra pärmar
hon rör vid bokens blad
bokens inre
orden stiger ur
flyger
skriver molnsagor
i hennes sargade blick

jag trär ödesvindar i trädens stammar
mitt hjärta trår eldens värmande
å stilla å sjung dina silverne pärlor ur nät

solvinden
månvinden
bär
glödkol i sina händer


jag ritar bilder i sanden
med nedslående blick

sandkornet glimmar
glimtar till hennes ögon

kom tillbaka
for du bort från min fråga

hur kan jag svara dig gott och väl
sandkorn
växer du
i sanden till ett sandax

eller

är du kornet
kornet i sädesfältet

där vallmo och blåklint trivs

där åkervindan bjuder
dig

dryckeskorn

sädesfältet däri fåglar
lätta

rör vid strån


hon sitter i middagslunden med bruten vinge
orkar ej lyfta en fena
ser barnet i vaggan
hör solkatter spinna

 väcks

dörren slår hårt

solkatter
dras samman
spädbarnet
den späda kvisten ser ej solkatter
ljuden skär in
spädbarnet skriker
gällt
gällt

jag är
rädd

jag fryser

inte en hand sträcks ut för att vagga lugna


ugglemor sluter pärlvingar vita
om nattmaran
rör icke
barnet
igen
tag dina egna reglar i hand
tygla dig

i hörnet sitter spindelmor
fyller spädbarnets ögon
den späda kvisten med ljusväv
spindelmor manar fönstret stilla

dörren
stilla

lugnet infinner sig

solvinden
månvinden
lägger glöd i bröst

barnet
andas

närvaro