(med ord)
och havet
andas
vitt
ty sanden är vit
och molnen är
vita
och havet
andas
grönt
ty träden
skänkte pollen i regnets skyar
nu stegrar
molnhästar sig
in i bilder av
klättrande
molnberg
hon
kvinnan
ror
en röst förtalte
henne
vita näckrosor
de vita
näckrosornas
hemvist
så har ni manat
mig
så har ni kallat
mig
att svara
vinden
med ögon
vita
tvagade i eldhav
och jag hör
honom
han
med
silhuettpenslar
skriva
caligrafi
med de ord
jag kan andas
inse
*
(havsband)
molnen
rör vid
min själs
skönhetslängtan
vinden flätar
korgar
till havsband
en vidvingad
landar
i stenhand
i cirkelns mitt
fem tärnor
svävar i ring
en vidvingad
den
skarpblickade
ser genom
dimmans eldhärd
*
(nattkupa)
i natten
kupade jag
handen
sjösatte ekan
åror flätade vinden
bar stämman till
den vita dukens
solfjäder
molnen skingras
i havets skuggor
*
(bergsstigsmöte)
hon viskar
in i stranden
däri bergens
stigar mötas
det
hjärtas sång
hon hit tills
aldrig
yppat
in
*
(handslutna)
de sluter
händerna
i kretsen av
stenar
stenväktare
lyfter
grånade segel
händerna sköljer
synen
varvid grånade
visar
pärlemorblad
*
(ängsgula)
ängens
gulnade blad
lyfts
skriftkällan är
en hand
av ellipsers
möte
knoppen en lotus
släpper
trenne
gula
kanariefåglar
fria
*
(alltidvar)
bida
är insteget till
tima
tima är en klang
från källorna i
körsbärsdalen
en geisha håller
en silverklocka
smäcker mjukt i
kuddarnas alltidvar
tumme
pekfinger
kysser varandra
i svarston
*
(”)
väntan är ej ett
slutet blad
kanske mer ett
tålamodsövande
*
(”)
en droppe andas
allhavets sånger
inte en enda ton
är förlorad
*
(”)
bida är insteget
till tima
tima är en klang
från källorna i körsbärsdalen
en geisha håller
en silverklocka
smäcker mjukt i kuddarnas
alltidvar
tumme
pekfinger
kysser varandra
i svarston
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar