Jag är bara en gammal Kvinna

Just nu simmar jag mycket djupt ned.
Havet vaggar mig,
Mjukt,
Stiger upp till ytan
Då en hand sträcks ut efter mig
Till ett gråtande öga eller en sargad fot.
Havet leder mig dit.

Så simmar jag åter ned då handen ögat foten ler.Vet inte om jag någonsin vill komma upp helt.
Det är en trygghet, inte den där sövande förblindande.
Inte den där falska bedövande trygghetens ro.
Inte invaggandet i falska förespeglingar.
Havet visar mig stormarna, klipporna, skreven, visar mig lugnet, visar närheten,
Visar mig vad det är att bära varandra att vara i varandra.

Nej inte den där sövande förblindande; Det är mera beröring i bara vara.

Jag är en Kvinnosjäl.Moder och Mormor/Modermor.
Den Gamla Kvinnan med det Silverne Håret.
Var dag sträcker jag armarna uppåt och ber om allt gott för och till er alla, sänder min tacksamhets lovsång för att allt gott sker för er.
Gråter med er och lyfter era tårar in i Himlens ögon, de regnar ned är Renat Ljus, finner åter era Ögon och källans liv flödar åter inom er.
Jag har för länge sedan slutat be böner för eller till mig själv.

I Natten vandrar jag ut,
Befriad,
Känner Gräsets Fukt,
Andas,Rena Dofter,
Vet att jag är hälsad välkomnad inte ensam.

Vandrar med Träden, lägger kinden emot dem, lägger handen helt stilla till dem,
Andas ro känner närhet.
Omfamnar varje Sten, varje Rörelse,
Lägger mig ned i Mossans Mjuka Omfamning,
Ser Stjärnorna,
Ser Himlens Stillhet
Ser Moder Måne,
Känner Månljuset smeka mig.
Somnar I Nattens Famn,

Vaknar i Gryningsljuset.
I Bladens Skålar Glittrar daggens Droppar,
Solstrålar finner dem,
Klangerna sjunger nu Ljus in i dagen.
Jag simmar djupt ned i Havet,
Kroppen vandrar in i dagen,
Var gång en hand ett öga en fot sträcks ut efter mig,
Sträcker Själen fram sin hand,
Jag är bara en Gammal Kvinna på Väg till Samarkand