varje

Varje gång jag kryper in i Din famn
Vet jag att jag är hel
Med Dig
Utanför Dig
Men utan Dig
Är jag halv.
*

Jag Frös
Kröp In I De Öppnade Vingarna
Fann Ro.
Jag ser Örnens Vingar,
De Är Öppnade Händer, jag kryper in i Händerna/Vingarna.
Känner Värmen Omsluta mig
ett mycket starkt ljus.
Vingarna är Öppnade ändå känner jag att jag är innesluten.
Innesluten i en Blomknopp,
Vingarna är Livets Hölje;
Känner;
Jorden Bär mina Steg,
Elden Ger mig Värme,
Vattnet Vaggar mig Öppnar Längtan
Luften Bär Oss.
Vargen Vakar Runt mig.
Tack Alla Ni Goda.
Hon vandrade i skogens välvda famn. Jorden bar hennes steg, mossan omslöt hennes fötter, gjorde stegen lätta och doftande. Vita blommor, stjärnor följde stegen, sjöng stegens väg.
Träden var höga, de såg först inte med blida ögon på den vilken störde deras ro, så hörde de blommornas sång och fann susande ro. Deras hår och armar hängde tunga lager på lager. Skimrande mörkt gröna, doftande barr, ljusstickor. Granarna hade funnits där i århundraden, gömde stenarnas visdom för världen.
Höga klippformationer omgav skogen, vid denna tid var de ännu ohöljda, snart skulle dock den vita snön täcka deras toppar med gnistrande kronor.
Träden väntade, längtade efter denna skönhet, då sommaren vandrade in i jordfamnen.
Luften var lättare att andas då.
Blommorna öppnade Fjärilarnas Vingar och bjöd Fåglarna till sång.
Fjärilarna smekte kläderna av henne visade henne källans klara vatten,
Vattnet gav henne att dricka öppnade den stängda strupens klanger.
Hjärtat log svagt.
Vattendroppar skrudade hennes hår.
Fåglarna sjöng ljus in i hennes drömsjäl.
Hon kände Elden i sig värmen steg och hon var nu slingrande rök,
mjuka svepande linjer dansade mellan Träden.
Hon lyssnade till Skogens sånger tog emot dem och fyllde hjärtats händer med dess liv. Hennes kärlek strömmade till Trädens övergivna hjärtan och de öppnade sig för henne.
Träden kände hennes sorgeflor, hon lade kinden emot Trädens stammar; berätta för oss susade Träden.
Hon teg i stillhet, andades, kände tilliten, teg.
Hon öppnades varsamt, tystnaden vidgades, tårar strömmade stilla. Träden drack hennes hjärtas historia, gav den till Modern, de renade hennes släckta ljus.
Hon kände sig äntligen hemma hon kände närhet och samhörighet, de delade varandras historier med förståelse och ömhet.
Källan sjöng Vattnets sånger, vattendroppar steg upp och sjöng ljussånger, skrudade Trädens kronor, Gräset, Mossan, allt liv med gyllene Pärlor.
Överallt hördes klingande silverrena toner.
Regnbågsljuset skimrade i skogen, fyllde varje glänta varje strå.
Stenarna Log I Stillhet, öppnade sina hjärtan och visade Fjärilens Ljustrådar.
Skogen andades liv och levande skapande rörelse.
Hon blev åter hon.
Lätta smygande steg närmade sig, den vita vargen var hos henne.
Pälsen skimrade Månljus och ögonen log hon följde hans steg, kände hans vägledande beskyddande vilja.
Han förde henne uppför klipporna, slingrande ringlande vägar runt klippan,
spiralen ledde henne uppåt, livets spiral var detta.
Högst upp stannade vargen och tillbad henne att sätta sig ned.
Hon satte sig ned på den tillredda bädden.
Kände Luften Andas
Kände Vingarna Omsluta sig
Kände Ron.
Omslöts av Tystkronan.
Var I Stillhetens Skapande Vilja.
Så Är det susade Vinden.
Hennes Sanna Fader och Moder Log I Kärlek.
*
*
Vandrade i Skogen
Var rökens slingor
Lätta
Smekande
Böjliga
Lyssnande rörelser
Svävade
Smekande Mellan Stammarna
Stannade
Lade Kinden Intill Stammen
Kände Närhet
Berättade hjärtats historia
Träden susade stillhet
Smygande Varsam Rörelse
Pälsen Mjuk Vit Len
Skimrade Månljus
Goda Varma Ögon
Ledde mina steg
Högst upp
Väntade Bädden
Vingars Händer Öppnades
Jag kröp in i dem
Fann Ro
Innesluten var jag i Dina Vingar
Du Goda Älskade Örn
I Drömmen bar Du mig
Luften bar Oss
Du
Visade mig;
Jorden Bär mig
Elden Värmer mig
Vattnet släcker törsten
Skyddar mig
Är i mig
Vargen vakar över mina steg
Du vägleder mig i Andens Ljus