Hon steg upp ur det svarta natthavet.
Fötternas dolda steg var insvepta i mjuka molnmantlar, vars släckta ljus viskade in dig gå.
Håret var hårt sammandraget i en lång fläta vilken föll ned för hennes välvda rygg.
Ögonen öppnades, rena vita milda, munnen var en leende linje av tystnad.
Orden strömmade ur ögonens kärlek.
Händer smekte de släckta ljusens mantlar bort, bort, fyllde mantlarna med skimmer, ljust blå.
Håret löstes upp av den stilla nattvinden skimrade silver.
Runt henne, runt gestalten, skimrade strålkretsen, regnbågsdofter.
Stjärnor regnade ned i öppnade händer.
Natthavet tindrade spegelljus, in i jordens hav,
Nattvinden gav ljuset in i gryningens famn.
Skira slöjor vävde,
Vävde morgonens ljus i bladens skålar.
I bladens skålar log tindrande stjärndroppar
Givna av Hennes händers rena vita ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar