måsten

Det var en gång en man eller en kvinna vilken bar det tunga oket av måsten.
Axlarnas vackra båglinjer böjdes framåt,
Livsstängeln kroknade,
Vattensäckarna var tyngande,
Hårt hopknutna med skärande rep,
Stegen vacklade,
Balansen var svår att finna,
En dag vacklade stegen svårt,
Händerna,
De Goda,
Knöt upp vattensäckens rep,
Smorde helande örter på såren,
Skuldrorna andades frihet,
Vattnet strömmade,
Strömmade i harmoniska ljusringar
Mot mitten
Ned för ryggraden
Trappsteg
Efter
Trappsteg
Klangsång
Fann fötterna
Kittlade fotvalven
Belivade Stegen
Stegen Belivade
Moderns Famn
Själen
Klättrade upp och for i vindlande skrattglädje
Ned I Moderns Mötande Famn
Fader Sol Smekte Dem Med Ljusandning