hotminns

i askens krona helt ovanom rötterna lever en uggla
vit är denna uggla, elfenbensvit i stundande
svart är denna uggla, ebenholts i stundande

ugglan vakar med natten

i askens rötter helt nedanom krona
levar en skogsmus
grå är denna mus, platinagrå i stundande
brun är denna skogsmus, mjukbrun i stundande

skogsmusen vakar med dagen

ugglemor ja hon är en visdomsmoder
plägade sända blickar
genom ena ögats halvslutna
ugglemor följer musen
värnar om musen
du skulle behöva mina vingar ibland
i stundande
vi får sömma vingar till dig
med mina ögonföljanden

asken
asken var kommen ur nordanriken
ibland mumlade asken i drömbladen vem bar mig hit
till denna vackra plats
var det du
du
du
du

det gjorde hon med silvervingar
susar vinden drömbladen samstämt
av hel av notus bar hon dig

marken där dessa trenne lever
lutar sig nedåt
ligger på
rygg
blickar in i molnseglarfärder
lutar sig nedåt
i det vindarna leker upptäckarljusa
rörs markerna enande
kvistar sly snår
kirskålen andas långa resor
skogsblommen andas
friljusen
slånen
slånen är vitvingar
är blå ögonpärlor
markerna lyssnar till stenarna
ugglemor ler
vid alla dessa samtal
i allt det vilket lever utmed stigen
ned till ängen där
där rådjuren plägar beta

i denna dag är stenarna tydligvisa uppstigna ur bojor

hur skall vi
kunna vara ett hot mot dig


stenar har alltid fört en hård tillvaro i mänskligvarats tillblivelse
en gång slets de upp med spett ur jorden

stenarna hade lagt sig till ro
ser du dem på avstånd
stora spinnande
katter

och spinna är just det stenar gör
spinner silvermånes gåva
månsilver
spinner solguld

andas regnbågsljus
strömmar
regnbågsvärme

ur opaldalens djupa steg de

steg allt högre
steg in i människodalen
för att uppfylla människornas ögon

stenen säger
ja vi bröts upp med spett och med taljor
bändes slets och sprängdes stundtals

det enda de hade behövt var att sätta sig med oss
berätta vägarna bilderna de såg
vi hade gladeligen rullat
vandrat vidare

i det vi såg att detta var till gagn

de bröt oss upp ur våra drömstäder för att odla markerna
så gjorde de en tid för människan lång för oss inte lång

tiden i mänsklighand är ofta evighetens bördor
tiden i gudomens hand är en droppe i öknens sänder

nu ser vi markerna gro igen
till det de var
en gång

och människan spejar över snåren för att skönja ljuset
det uppklarnande för att finna vägen ut ur vilsna
ofta gormar de över bråten runt fötterna
skymningen skuggorna
snubblar och gormar alltmer
börjar vilt kasta saker runt sig
samtidigt skränande över allt det vilket är i vägen
allt det vilket skymmer sikten

gör snubbelstigar
alltjämnt blickandes efter uppklarnande

ja nog har det blivit märkligstigar
kanske skulle de människorna börja sortera obalansen

nåvälan de bröt upp oss i det de trodde var vår slummer
ut ur vår slummer

har du sett en katt sova
har du hört katten spinna

har du sett djupt in i kattens ögon
har du sett bärnstensskogarna

med händer av skog drog de över pannan
torkade soldroppar ur fåror
soldroppar i silverne vingar flög in i hav
och fiskarna simmade upp till ytan
lade sig vid stranden
rörde vid deras tår

träden kupade händer om
lyfte soldroppar in i kronor
bärnstenar

tigerögon

bär sten hand


och av godo var det att de baxade oss i ring
murar kallas det visst helt visst

och vi bär marker
kupar våra händer om

allt detta för att marker ej skall splittras ytterligare
i det av oseende ögons vådaskott

förtälj mig vad du ser dotter av
jag ser ögon ser ansikten
ser slöjan
eller väven ligga över
jag ser trådarna säras, skingras
de öppnar öppnas
vidgar utsikten

så är det

sakta öppnas vävens trådar
för att ljuset skall fylla deras ögon

tiden i mänsklighand är ofta evighetens bördor
tiden i gudomens hand är en droppe i öknens sänder
och gudomen är i
och de är i gudomen

du ser ögon ser ansikten
ser slöjan
eller väven ligga över
du ser trådarna
säras, skingras - inte splittras -
de öppnar vidgar utsikten

utsikten är insikt
insikten är utsikten

i askens krona helt ovanom rötterna lever en uggla
vit är denna uggla, elfenbensvit i stundande
svart är denna uggla, ebenholts i stundande

ugglan vakar med natten

hösten är kommen, löven virvlar samt lägger sig stilla
är mjuka bäddar prasslande rasslande och musen fröjdar sig, pilar fram och åter, åter fram
ugglemor blir nästintill yr i ögonblicken. vid stigen ligger en gammal suckande jordkällare, en gång var den fylld med stabila väggar, tak med lustiga rottrådar, en trappa leder in dörren är hel om än gångjärnen rostat, doften lever kvar
musen tycker om jordkällaren
det finns korn i den
vackra välsmakande korn
musen brukar ta tillfället i akt till besök däri.

jordkällaren från utsidan såg väl ser väl mest ut att vara en kulle
en kulle bland alla andra kullar, täckt är den med långt böljande gräs, gräshår
en skorsten minsann om än i bitar, ljuset fann vägar ännu in
jo det gör det båd här och var nuförtiden ty taket ramlar snart in

vad skall du in där att göra mumlade ugglemor
det kändes lite olustigt denna dag
hon kunde höra en
falsettstämma i sitt bröst

inte hög
viskande

stark

och musen,
musen vad brydde den sig om det
du oroar dig i onödan

här har jag alltid pilat så länge jag vill minnas

ugglemor ryckte till
ett förfärligt märkligt ljud steg in

kullen var ej mer

det stack upp en massa bråte
och gräshåret var ett enda trasselnystan

och musen, var är musen.

ugglemor kände musen darra genom fjädrar
genom marker
genom allt

ugglemor kallade in vindar
allt det vilket rör sig
ovanom inom nedanom
allt det vilket är händer
hjälparhänder

och så hördes musens stämma
förtvivlad
tunn hög
gäll

ugglemor och alla lyfte strån pinnar jordkorn
allt det vilket i detta var så farofyllt av
så hotandemörkt

täckelsen lyftes av
sakta varsamt lugnt

slutligen var vägen synlig
och musen pilade ut med
tacksamhetsljusa
ögongryn

strödde ljuskorn

till alla
till
allt

satte sig vid jordkällaren
har du ont


jordkällaren suckade
är jag ej mer nu – var det inte mer

ugglemor hörde de märkliga stegen
såg de där gröna konstiga rörelserna komma klafsandes

en människoman med goda ögon är det sa vinden
så är det och mannen byggde upp jordkällarens vara

fyllde den med säd med potatis
med allt vinterns behov

och musen undrar du,
musen lyssnar numer till ugglemors bön
tar ett steg åter
brukar ugglemors ögonvingar av kärlek till allt
ugglemor fröjdar sig

det är för väl du kan uppleva
vingarna vi sömmade
med mina ögonföljanden

i den natten syntes stenfåglar lyfta stjärnhavens klanger ur strupar