kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
jag har färdats vida
färdades vida
bortom borta
in i
vindstråken
vindar har lagt sig stilla
vindmoder, vindens moder har brett ut molnfällar, vaggar vindar tröttade in i drömmar. vinda, vinda, snurra mjukt tvinna mjukt drömgarn runt barnens fötter, runt stenars stigar, lyft himlastegen in i ögonslummers vakande kåsor, hör hedars omsorg valla molnlamm, olivträd sträcka sina böjknotiga stammar, fikonen andas violetta doftregn
se salviabladen fylla luften eldens myrrah rena dalens sinnen
i detta sitter en kvinna vid slocknad eld, ännu söker glöden flämtande stickor, allt har lämnat endast väggarna står ännu kvar taket ligger nödtorftigt stilla fönsterramar är tomma klyschor
kvinnan har lagt av sig händer, dessa flöt ut, dessa domnade, helt visst märkte hon detta, förmådde ej mer kalla dem åter. jag sitter i natten lyssnar till trädens nakna sånger, ur lärkträd flyga lärkor i gryningsrodd utan åror
eldblad, eldblad
bränn mina fingrar rena, befria mig
jag beger mig nu till öknar
skrubbar huden med sand
eldblad, eldblad
bränn min hud ren
giv mig
glasvingar
till lättnad
och vindens moder andas
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
se huru de upplyser skogars stigar med lyktor i händer
dessa vakar i stenar i bäddar i rötters kupor
värnar fröbarnsdrömmars längtan
i dessa stunder urstigna uppstigna
se lyktstigar i skogens markhägn
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
se dina daggdroppars stjärnor i detta nya
hon suckar darrande
kanske det sker
det hållna
det frisläppande
i detta sitter en kvinna vid slocknad eld, ännu söker glöden flämtande stickor, allt har lämnat endast väggarna står ännu kvar taket ligger nödtorftigt stilla fönsterramar är tomma klyschor
kvinnan har lagt av sig händer, dessa flöt ut, dessa domnade, helt visst märkte hon detta, förmådde ej mer kalla dem åter. jag sitter i natten lyssnar till trädens nakna sånger, ur lärkträd flyga lärkor i gryningsrodd utan åror
palmblad flätar sig samman stödjandefingrar
näverluren rullar ut band björkar andas östliga vindar
pärlande ler jungfrudansens ljusvärma
slädkanoten dras av kameler
vaja vandrar med skälla gjuten av järn i månglöd
den mjuka klockans järn bär sorgetågets svarta bård, däri de bär hennes kropp
i månsilversjön lägger de hennes brustna hjärta
antänder en pil ur himmelsdröms visshet
eldlotus seglar vindars bärelsehav
i askens den vidas krona sjönk jag in
ormbunksbladen vilka jag plägade spela på är min bädd
liljorna följde duvans vingar hasselvinden bjöd dagg ur skålar flikade
jag färdades vida
genom vildaplars hovslag och valen bar min själs djupa sånger rocka omfamnar tonbubblor
valen släppte ut mig vid himmelsstrandens blommande anemoner havssköldpadda gav strandens sjunksand fäste, vattendraken öppnade drömfloden sköldpadda släppte fram komodovaranens uråldersblick; förtälj mig dina stenbladssånger
visst är det så att jag drömmer, ännu drömmer den stunden att en knackning höres på dörren steg över tröskeln med rosen framsträckt utan taggar alltför främmande är jag
visst är det så att jag drömmer den stunden därför vandrar jag till stenringen sluter ögon ser dig stiga ur sakta skrider du till mig tar min hand kysser mina ögon med din blick kysser mina ögon klara lägger dina vackra armar om mig sluter mig tätt intill, så står vi helt stilla hudar omsluter varandra i lugn jordens inre stiger värmande himlastädernas ljus stiger ljusnande liv fyller oss, en gnista far ur spannskål tänder en eld i stenringen, var har du varit förtälj mig dina stigar. vid elden förtäljer vi varandra stigar vägar leder till detta vackra möte, visst är det så att jag drömmer den stunden, allt oftare ropar jag; eldblad, eldblad bränn mina fingrar rena, befria mig , jag beger mig nu till öknar skrubbar huden med sand, eldblad, eldblad bränn min hud ren giv mig glasvingar till lättnad
hennes stämma hördes ej, sjönk in i tysthängen, sången lever i hennes bröst
stämman är återhållen, sinande in i ökenrosens himmelsfärds
sinai stod upp ur oasens källåder, ur karavanvägen flöt sidenfloden mötte bergens dimma inlindad i silverne klanger, kysste deras ögon varandra vid. fyra fåglar vakar vid vulkanens öga vattendraken lindar fjällvingar in i dalens svala hjortronbädd
andas hennes ögon i en stund lättnade, hon blickar djupt in i vulkanens öga fylls av modvingar svepande dyker in i kokande hav läser obsidians skrift med klara tecken
och vindens moder andas
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
det var i den stunden trenne stjärnhövdade blickade vida
med stavar lyfte dessa flodens vågor
utropade
hav stundande i din hand
det var i den stunden granar höljde susandestämmor vida
slöt fåglar nära bröst
det var i den stunden rönnen andades röd i flikfingrar
det var i den stunden ljuset sögs in i mörkret
mörkret sögs in i ljuset
gråmantlat töcken irrande staplande far vida
i den stund träden släppte fjärilsblad fria
i den stunden rosenspindel
spinner nät
bäddars vita lakan
det var i den stunden dessa pekade
visade smaragdbären vilka ur händer gav rubinglöd ur bröst
höljde hennes klädnad är röd av rosenblodsblad
lade blå safirregnsmantel rinner nedför hennes axlar
det var i den stunden dessa pekade
visade smaragdbären vilka ur händer vattnade marker
med blå safirregn höljde hennes klädnad är blå av bergsvallmoblad
lade rubinglödsmantel rinner nedför hennes axlar
i den stund barnet vaknade
i den stunden är det
kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
jag har färdats vida
färdades vida
bortom borta
in i
vindstråken
detta kors är vackert
fyra vindar
fyra fåglar
fyra vägar
solkors
strålande
vägar
vilka andas
havens sånger
i mitten
är
jag
i mitten är du
i mitten är jag
outsäglig
andas
ut
andas in i
lär känna dig själv
upplev
ditt
själv
ditt själv
andas i gudomens etercirkel
känn dig själv
viskade de in i havens snäckor
vindlingar
labyrinters
synkroniserade viljor
hon steg upp ur haven
havsblad
skimrande glasvingar
kristallblad
var spannet
draget av
svanar
fjärilar
hon steg upp ur haven
i morgonens afton
pekade in i vinden
se huru banden förenas
i mitten
andas
hjulen
rytm
en
rytm
tag detta bröd
denna oblat
till tecken på din rena tanke
i hjärtgårdens tempel
låten oblatens näring fylla ditt kretslopp
dina blodsströmmar
känn dig själv
upplev dig själv i ditt själv
fyra fåglar
lämnar
trädets
fyra
grenar
bär i näbb stjärnsåddens
urord
bär i näbb
medhavda toner
fyra fåglar
cirklar
med floden
med solen
åter vända fyra fåglar in i mitten
solkors
månkors
fäder mödrar vandrar
visar världarnas
eterallt
fadermoder
varför skall icke vinden
vilja
fara
höghastighetsfara
är icke detta det människan eftersträvar
eftertraktar
höghastighets färdmedel
hög
hastig
intighet
de lämnade
de lämnar molnbäddar upprepande
är du redo
de lämnade molnbäddare
steg ur sömnblads vakande
sträckte ögonen vida
viskade
är ni redo
redo till omvända
de såg solen svartstreckad
månen svartfläckad
solzebror
månleoparder
himlar skimrade i försök
rosa
skimrade purpur
eldmoln
skira
i skönhet
frigör dofterna till att leva det omvända
de såg att kroppsbärarna
ännu ej
var
mogna
vänta ännu en liten stund
den gudomliga tiden är evig
är en kort sekund
en stund mindre än en stund
så många hjärtan i kylans krampgrepp
permafrost
det är ju så att huvudets tanke är kyla
penicillin
de bad i kärlek gnistfolken att vänta ännu en liten stund
den gudomliga tiden är evig
är en kort sekund
en stund mindre än en stund
kallade in vindarna
bad dessa andas
solstoff
månstoff
in i
hennes
händer
i det omvända är
vandringen in i mitten
och barnet
rosenkindat
strålar i krubbans strå
*
kaminens eldöga
slår upp vingar
fransar mjuka
penslar
målar
hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
med rasslande fotbojor
haltar
är det ett liv
vad
är
detta
av klädseln att döma
en kvinna
hon vet
nyckeln är
smält
under
dörrmattan
vävd av hennes varma
drömfingrar
nu stela av
kylans
hårda
grepp
om hennes
blodflöde
detta vet jag
detta är ej det kyla
är
älskade jag ser dig
i en strof
utbredd
du är
mantel höljande
min hand
lägger jag i vinden
rör vid ditt sinne
du lystrar
med huden din
efter markens rörelse
steg
kanske mina
jag vet ej längre
vad detta gagnar
du är
enbart
mitt
drömstoff
kom vindar
sudda ut enslighetens drömfingrar
kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
hon hade upphört räkna
ringarna
bladen
vilka föll
bakefter
manteln vilken en gång var tät
höljande mot kylan vilken sökte tränga in
tät mjuk böljande
upplevdes av henne vara tyngre
strävare
stelare
rummen vilka omgav henne skänkte ögonen vila
huden bleknade alltmer
kroppen värkte
kroppen ett slagregn
mindes alla drömmar
hon slutade alltmer tala
om sig om hur det
egentligen
var
molnen var de hon talade in i
molnviskare är jag
kommen
det är dithän
vi kommer
i hösten hade hon vandrat utmed floden
flodfåran
blågrön lera lade sig tillrätta
blänkande vacker
skimrande
tag mig med
stora vida blad
lade sig tillrätta
låt oss vara din kont
tag leran med
leran lade sig tillrätta i hennes händer
för varje handskopa
steg bilden tydligare fram
hon vandrade fram och åter mellan flodfåran samt boplatsen
så viskade leran
ser du hela bilden
forma mig efter dina djupa sinnen
hon formade av lera blågrön
kaminen
eldvaggan
ur berget hördes skrammel
plirande ögon
kroppen urålders
händer ådrade
bar en ring
en vid ring av järn
på trenne ben
trenne ben bars av ringen
ringen av järn
detta är min gåva till dig sade gråskimmersstig
låt oss bygga av stenblock en eldring
av stenblock av jordblad
till att härda kaminens levnadslopp för er
och gråskimmerstig visade henne
så lades kaminen in i eldens modersvagga
i tolv dagars nätter andades eldens smekande händer
kvinnan vakade vid elden med
gråskimmerstig vakandes över henne
så stod kaminen upp och vandrade vid hennes sida
till boplatsen vilken var deras hem
innan kvinnan följde
bugade hon sig djupt inför gråskimmerstig
hans plirande bergsögon strålade planeters sånger
han rörde vid hennes haka lyfte hennes blick
jag vet hur det är
jag vet
hur
det
är
hon anlände till boplatsen
vid tröskeln inväntade kaminen hennes färdsteg
hon gav himlarna en sista blick
drog in en djup suck i hänförelse av
stjärnvidas skönhet
och hon eldade i kaminen
vilken stod vid hennes bädd
så fylld av tacksamhet
var hon
nätterna blev allt tommare
dagarna blev allt tommare
en tomhet hon inte kände igen
en tomhet vilken sakta frös hennes blod
hjärtat värkte alltmer
hon andades allt försiktigare
kroppen rämnade sakta
vissnande
källbärare
vinterstormarna gnydde
vita hundvalpar med yvig burrpäls
höga träd
gnistrande väktare vid tröskeln
vid infarten
rosengården
böjda grenar
med taggars
beskydd
anträd ej denna plats
alltför hög är smärttröskeln
molnviskare
var är din stämma
i en av alla vinterns nätter föll snön tätare
allt tätare
vindarna ylande vargar
kallade
ropade
kaminen brann ned
kylan kröp in
allt närmre
så tystvackert allt sakta blir
sakta lösgjorde hon manteln
vek den prydligt
de skall ej
tycka
jag
är
anno i de snöhöljda bergens täcke stängde hon
dörren till boplatsen
fönstren är släckta
stegen sopas
snabbt av vindar undan
inte ett spår av
henne
syns
tidast
kanske hör moder måne
en kvinnostämmas vissnande
hon sträcker sin månhand
tida
genom
dimbank
leder mig
till
lina
är
spänd
vindstrimma
vandrar på en vindstrimma
dit
syntesen
fullfärdigas
och vindens moder andas
lyssna in i dessa tretton nätters brinnande blad
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar