nattbladet

i nattbladets

skira

vingar

sitter en kvinna

nattskrudad

bär du pärlemorblad

bär du sidentrådsskrud

bär du gryningsskimrande droppblad

bär du

bär du

vitlinnes

lärft

sluter ögon

i händer

vandrar i varma markers solbeströdda fält

vita dunbollar vajar vind vagga vind

fröskalshänder är vikta upp

bjudande

i tacksamhet tog jag emot gåvan vilken nu är

höljet runt min kropp

i vitlinnes nattskrud

en kvinna

sitter

spetsbårder

vackra

följer

rörelsen i hennes bröst

i hennes stigar

i hennes händer

lyran håller hon

ömt i famnen

strängar av silverne klarhet

rör vid

hennes

fingrar

sensibla

fragila

är det möjligt stämma vattnets strängar

detta är möjligt

nyckeln finns

är

i ditt öra

mest av allt i din syn

i dessa nätter sker det

vi

stämmer världsalltets lyra

och han utropade

varför

varför säger ej människoliven

det

dessa menar

varför

varför håller de sannheten åter

är det då underligt i allt

att stormar drar fram

river upp

virvlar

runt

av alla dessa vilsna

ordrörelser

ty stormarna hör

hör djupt i deras inre

ära vare ljusbårdens

värmebårdens

enkla

enhetsstämma

det strålar en stjärna

vid himlars strand

ljus och värme

vi

stämmer

världsalltets lyra

och enhörningen har ej ett horn i pannan

enhörningen har en ljusstav

stavelse

i pannlobens tronsäte

se

i dessa stunder

ljusdroppspärlan

vilken strålar skimrar

visar vägen i dessa stunder

den visar hur ljus och värme förenas

sitter vid vinterstrandens resta snöstäder

i smedjan brinner flammande viteld

vid städet höres klanger

kristallsvärdet

andas

till

liv

detta är enhörningens fredsstav

ljus och värme sitter

vid vinterstrandens eld

i mjuka samtalsvindar bjuder de in

stormarnas vida oceansegel

lagar rispor

lagar hål med sömmar av smälta iskristaller

så ber de oceansegel snurra runt

rör vid det sömmade

vid vefårorna

och med ens

är dessa skimrande

vi

sömmade med livets tråd

allt är väl

väl är allt

och han utropade

förstår de då icke

den vilsenhet de planterar

varför

varför gömmer dessa sig i lönnfack

instängda

instängda i kvävande fack

i unkna odörer

han ber stormarna in i sina händer

förtäljer det han ser

ber stormarna öppna

fönster

rutor

dörrar och lås

stormar bejakar hans bön

skallrar gör rutor

knirkar gör dörrar

vrides gör lås

och glasen

rutorna

splittras

låsbrickor släpper stagen

i luften ljuder cymbaler

handcymbaler

zimblor

nycklar flyger mjukt in i hjärtskogens

uppklarnande

de vandrar i öknar

med törstande strupar

vi

väntar er vid brunnen

den brunnen ni skall finna utan att söka

den brunn ni skall finna i det edra irrfärder tar av sig

sina

stålhättor

och intet moln seglar skugga

de törstar alltmer

vågor sköljer sanden

i mjuka dyner

och enhörningen följer vandringen

i de röda sandstensklippornas målningar

ser hur ansikten skingras

skimras

huru huvuden böjs utan att kuvas

dessa huvuden böjs ty de hör källans ådror andas

ur sanden växa

kristalltemplens renklara skönhet

vi

stämmer

i dessa stunder

världsalltets

lyra

allt är väl

väl är allt

och visst är det möjligt stämma havens strängar

nycklar är i edra bröst

se

deras vandring

se genom folkens ögon

vad dessa ser

en man

en kvinna

vilken förtäljer

förtäljer vägen till härbärget

stallet

templet

och vallgraven fäller sina gjorda kors

herden vallar fåren i rosendalens korsriddarblad

och se

se

haven

och valarna

skall stiga upp ur sjöarna

spräcka isarna

sitta vid stranden

spela de djupa sångerna

sångerna ni vägrade höra

uir bottnarnas sjöstjärnevärldar

valarna skall

spela

spela ända tills ni hör

hör

ära vare andens ljus i själens värme