sjökvinnan

det brinner en eldkase på min trappa


du tände den till behov

du sade

kanske i de stunder dina händer fryser



inom mig

andas

tempelskogars värman

däri

är jag

välkomnad



utom



tystbladen

omfamnar mina händer

jag flyter bort

jag fryser

en skugga lyfter båge



en fackla sätts till

eldblad

omfamnar mig



livsåskåda

ning

livsåskåda



skådande liv



åskådare

å skådare

o skådare



skådare

skopa

doftar mazur



vilket är det hårdaste materialet

materian

mater i an

är det stenen, mineralet

är det stål, metall

och är dessa hårda eller innehar de en täthetsgrad

en minimal genomsläpplighet

ändock

vittrar de sönder

sägs det

jag säger de vittnar om stjärnsfärers bud

är dessa hårda eller innehar de en viss hårdhetsgrad

stenen mineralet stål metall

jag skulle vilja säga att det hårdaste är det stängda hjärtat



ser du sjön vid bergets fot

är det fötter eller

håller berget fram sina händer med sjö i

denna sjö är av så många vandringar

gråterskor har suttit vid dess rand

snö har smält

regn har

så många har och ändock i är

är bergen hårda

ur berg stiger stjärnor

mineral metall

röken stiger böljande

förtätas

skimmelhästar vita

med mjuka hovar skrittar de lätt in i

vildblomstrens ängsring



i sjö lever en kvinna

orakelkvinna

i hennes stämma ljuder varje droppes färd



kan du hjälpa mig se vägen

varför skall jag hjälpa dig

jag ser min människokvinna halta

visst är det min vilja att hjälpa dig

jag kan det ej ty hon är redan hjälpt

ännu orkar hon ej se stigen

vägen

stig in i mig människokvinna



människokvinna stiger med ömma fötter i

så lätta

strömmande

är hennes steg

hennes andedräkt skimrar själen in i rörelse

fåglar ser dimma sväva uppför berg

och berget är bruden skrudad i vitt

vår sommar höst förgår

vinter andas stjärngnistrande

däri släpper berg stjärnor fria

upptända nordans ögongrottors natthimmel



och kvinnan från skyn vandrar med mjuka mockasiner

breder vävda sjalar över kalkar urdruckna

in i vilosömn

det sitter en kvinna spelar på

ormbunksbladens strängar

ormbunksblad

susar dröm in i min vilande kropp



ur örnens ögon flyga korpvingar

lyfter skopan till spruckna läppars glöd

handen vilar lätt till nacke

källvatten fuktar ordens torka

skogen, skogen bär bladkorgen in i hjortronmyren



inom mig

andas

tempelskogars värman

däri

är jag

välkomnad



livet är stilla vatten

det är gott veta

vatten strömmar



vandrar sjövägen



de säger

spegelblank är ytan

det är gott veta

vatten bär



vattenfall är porten

rinner ur bergens himmelsdröm

vandrar sjövägen

genom fingrar

vattenfingrar

uppleva liv är min vilja

innan jag lämnar detta

når fridsstilla

möter blå bergsvallmo

i klockdalen

de ropar böner ur minareten



blådrömsgräset bär plymer

omfamnar

vildhästar vita

lyfter blicken

flyter in i vordna

vildblomstrens vandringar



livet

är

stilla



jag hör fjäder falla i mitt bröst

skriver upprepande

andas



och molnen flyter samman

är himmelsspann

draget av

tolv fjärilars ljustrådsband



hennes ögon är stjärnstrålande

ur händer häller hon regn

vattnar jordarnas veckade kjolar

hårt stärkta plissader

andas klockvolanger

de cirklar i fridsstilla



jag ser

läderhuden lösas upp

ser skönheten

genomsläpplig är hudens siden

skimmer i

sannhet



med silverne nål

rörs mitt finger vid

rubinröd bloddroppe är

bäckar vilka strömmar nedför

bergs sidenhud

ur dalen stiger vita hjortar

ur

den svarta pumans öppnade vingar



hennes leende

klingar



i trädens vristbjällror



jag hör fjäder falla i mitt bröst

skriver upprepande

andas