kuddvaren

i vintern

andas

kuddvaren

kudd

var

en

i vintern

andas

kuddvaren ut

drömdun

fåglar släpps

fria

in i flygaranden

dun till dun

läggs till vingars vävram

vingspann

släpps

samt sträcks

mönster träs

in i solvögon

trampor knytas upp

skeden kammar

håret

dun till dun

läggs till vingars vävram

vingspann

släpps

samt sträcks

mönster anpassas in i jämvikt

skaver ej

mot

skaver ej emot varandra

lägger sig mjukt spinnande till rätta

i skimrandeläge

ytterhöljen

varen

var

en

en var

envar

tvättas i floden

torkas i vinden

linor sträckas

segel andas in

andas ut

böljande vindar

skeppet lämnar hamn

lämnar skeppet

inte alls förbundenheten är

lägger sig till rätta i skimrandeläge

svanar

vingspann

torkas i vinden ytterhöljen

kuddvar

örn gott

vikes i

tvåspann

trespann

fyrspann

lägges i skåpet

i drömskåpet

den stora vida eken såg barnen, ser barnen, allt vandrar in i varandes

barnen leker, leker barnen frågar eken, barnen bygger lever är i är

bygger städer med torn tinnar brunn marknad av stickor barr bär kottar gräs fjädrar

bygger bondgårdar, rör med fingertrollspön vid kastanjer kottar och djuren mumsar betar lugn ro

barn skapar ängder skogar hagar

allt utmed

runt ekens rötter

så nära så nära förtroligt är barnens lek så vacker så allvarsam

visar vuxenbarnen vägen

varför ser de ej de vilka en gång var barn är barn är vuxenbarn

eken knarrade kärleksfyllt

släppte ned gungan

gunga

gunga dröm

åren var många komna

många gångna

eken suckade suckar djupt

mognaden är kommen till stammen min

eken harklade sina stämmor i tonarter många

sträckte ut en hand ett finger rörde vid

ett av barnen var kommen man

vuxenbarnsman

mannen lyssnade

det hade han ej glömt

ekens värnande händer

rötternas vida skålar

stammens höga klättervägar

ekollonens flygande färder, så roligt de hade tillsammans

ekorren

fåglarna

alla vilka alltid var i ekens närhet

nu viskade eken

din maka din älskade har behov av ett linneskåp

du har behov av ett skriftesbord

ni har behov av en samtalsbänk

jag har behov av er närhet

vi har behov av

varandra

ni har behov av en vagga

hjälp mig till

medvarande vila

så kom det sig att mannen lyssnade djupt, överskred ej det eken sade

med kärleksfyllda händer skapade mannen skåpet, linneskåpet, mätte sågade slipade, strödde finsand över papper mjukade allt mer och mer, fattade ömt silverbladet, snidade bilder av ekens vandring, så smorde han in skåpet med doftande olja, eneolja och lade hyllor in.

över makans ögon höll han händer, ledde henne fram

hon strålade i rosenskönhets safirregn

så fattade han hennes hand ledde henne till bänken

ekbänken

samtalsbänken

satte sig helt stilla

hon sade

vi är havande

i den stunden visste mannen vad händerna nu svarade till

han mätte sågade

sammanfogade helt utan spikar

snidade sagovägar

drömmar

lugn jämn rytm

smorde vaggan med all sin faderliga kärlek

hans hustru bäddade vaggan med all sin moderliga kärlek

barnet knackade på dörren

regnade in över tröskeln

lades i vaggan

håll stugan

eldstaden skimrande med det vilket är kvar

viskade eken

åter bejakade mannen ekens stämmor

vintern drog in

med vindar starka vinande ilande pilande

snö bäddade in stugan och mannen

maken och hans maka

gav lä till alla djur vilka kom

barnet steg ur vaggan

skimrande av eldens blad

inte i en stund av liv frös de

och djuren andades in det eken är

i stugan

snö började sakta smälta

droppar

skapar istappar

vackra

rena

klara

sjöar andas i markhänder

sjunker in

följer hennes hjärtas rytm till haven

fåglar syntes

synes återvända

på platsen vid ekens rötter står en bänk

många äro samtalsorden

många äro ekbarnen

skotten

träden knoppas

ängder blommar

vaggans barn

reser sig sakta

lär sig gå

fjärilsvingar lyfter

barnen

modern

fadern in i sommarängder

hösten nalkas

mörkret tätnar

slipstenen sjunger stegen skärps

dagar

nätter

flätas in i varandra

kylan tränger in

är det underligt att nordborna

längtar

till snöljusen

sidenjordarna

inbäddens vita