läste åter ordet
självömkan
ordet har levt med mig
och jag kan se vackra vingar lyfta ur detta ord
i det dess verkan ej fastnat
blivit en boja med taggar
självömkan
själv
ömkan
själv
öm
kan
självömkan
finns i alla färgskalor
säg mig
hur skall den ensamme trösta sig
om ej med självömkan
jag ser den kristallrena själen
i insikt om
hur nära det är till att brista – ej orka bära livet i sin form mer
hur denna kristallrena själ med ömhet omfamnar sig själv
och däri för en stund
erhåller
lugn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar