vem är väl jag
till att tala vinden elden
markerna
livet
så utarmad
svedd
så smärtfylld
vad har jag gjort
huden är torkad pergament
vari skriften utplånats
därav jag tvagade den i sand
däri jag tvagade den med sand
vilken av hettan blev glasflisor
vilka stack mig
kanske sökte jag skära ut
fingeravtryckens kartor
min hud
en stämpeldyna
bärandes solkiga segel
i lappade seglarkasar
står i ängen
gyttjan drar
håller
fast
så länge har jag försökt kasta fiskar uppför flodfåran
sett fjällen lägga sig glänsande ned
så länge sökt hålla elden vid liv
i mina handskålar
eldskålar
lågor
flamman
falnar
står i ängen
gyttjan drar
håller
fast
ängen möter mitt öga
fjolårsgräset bugar
vitklätt
vid varje insteg håller jag foten i luften
hängande
inlyssnande
för att icke skada
skönheten med mitt fotnedsteg
fjolårsgräset
bär vita blad
frostblad
kristallblad
sångerna hör jag
skär mina strängar av
tårar fryser till is
ser himlar brinna i väster
undrar varför det gör så ont
i öster andas violljus mattade purpur
sjunker allt djupar
ängen möter mitt öga
fjolårsgräset bugar
vitklätt
vid varje insteg håller jag foten i luften
hängande
inlyssnande
för att icke skada
skönheten med mitt fotnedsteg
fjolårsgräset
bär vita blad
frostblad
tystnade
kristallblad
i gläntande fingrar andas isar
isar vida
ljuder
ett barn slår med gren
söker öppna rännor
trummor
dova
istäcken med
fyllda
vattenskålar
undermarker
istäcken med
tömda
vattenskålar
undermarker
ekar tomma
trumslagen fortplantas in i mig
kokande
strömmar
stormarna antänder
lavan i mitt bröst
faller gör jag på knä
kalken jag drack ur har brunnit
stelnad är rörelsen av min hud
min kropp
en fallen
ruin
brunnen är kalken
muren ligger fast
vågor stiger ur bäcken
mellan knotiga smaragdstammar
kullvräkta
fallna
stelnade
söker lösa kalken den brunna
håller den fram till mina spruckna läppar
för sent
är jag värdig
finner du mig
i vinden
i elden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar