(ögontyngd)
som vore
synen
en ögontyngd
lyfter han
handen
stryker över
brunnslock
en sten faller
ekodjup
tonen
når
honoms
åminnelse
tårar faller
befrielseregn
tyngdlösta
ljuder
ögonsteg
*
(han lyfter)
han lyfter
boken
ur rotstav
ordsträvan
dansar i
jordkaskader
ädelstenskornen
glimmar
faller in i
djup mening
stavarna
ljuder
i vinden
*
(månsilverdalsträdet)
trädet
i månsilverdalen
rörde vid
drömtonen
i denna natt
flätades
silverne
gyllene trådar
samman
i bladen
med de tysta
orden
de ord vilka är
är
*
(vinden)
vinden
en av alla
mödrars
mödrar
havet ligger
stilla
vinden
kysser
havens blanka
sandvågor
böljar
vatten
vågor
yta krusas
för att djupen
skall kunna
uppenbara
det vilket
stiger ur stillheten
*
(hennes sistas)
jag
har tappat mitt
strå
min strimma
ögonen är
släckta
brustna
jag ser ej vägen
mer
älskade
den dag
i den stund du
kommer
hur skall jag
kunna
avkläda mig
naken
inför dig
när nakenhet
redan är min
klädnad
sarga ej min hud
den blöder
redan
ymnigt
tatueringarna
bränner
i ökenstormarnas
hetta
hagel
slår
ned
mina drömmar
jag smälter
haglen
med min kärlek
så
är marken täckt
med vita
rosenblad
så
är mitt sistas
sagda
jag
har
tappat
mitt strå
*
(”)
tiden
är inte någonting
utan din
medverkan
tiden är ett
parti schack
där du
egentligen för, lyfter pjäserna
för tiden är ett
oskrivet blad
innan den etsas
in i din hud
*
(”)
någonting är
illusionens avtryck
därav denna
eftertraktan att bli någon
hur skall du
kunna bli någon du redan är
jag är ledsen
att säga, egentligen glad, att du är ingenting
därmed allting
ty ingenting är
det avskalade någonting
lev med den
bilden var gång du skalar någonting
*
(”)
stillheten i
ditt hjärta når du
när tomheten
fyller dig
intigheten är
ömhetens moderliga vara
hon vaggar din
rädsla
lugn
(”)
och vilken slags
värld är du då du placerar världar i lådor
med etiketter hörande
var
det går ej att
lägga liv i lådor med etiketter
jo, det går
frågan är om de
i den stunden tillåts leva
även om det är
wellpapp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar