(storspov)
storspoven
lyfter
forsens mantlar
sju
blå
slöjor
lindas runt
tallen
martallen
vilken växer
i sprickan av
bergshav
graniten sköljer
marmorådring
penslarna
är
mjuka
i grånads
mästarhand
*
(gråsänke)
grå
sänker sig ned
över
in
i
bergsmoln
knäpper makligt
upp
rocken med djupa
fickor
knapparna
sju
snidade i ene
trådar
tvinnade
av björn av örn
grå
vidgar
vyernas insegel
*
(ftalo)
ftalo
ropar
in i hennes själ
så
är markerna
himlarnas
havets
blå
förenade
släpp ej sländan
din
tillåt
trådens silver
löpa
fritt
jag löser
knutarna
helar de brustna
stråken
*
(handkorn)
jag släppte
kornen
jag bar
i min hand
liknande
hopp
kornen
dalade
syntes aldrig
spira
det var
som
som
kornen
slöt sig
allt
hårdare
och jag nådde
icke längre ut
*
(rygg)
ser
min rygg
vandra till
klipphänget
ryggen
sätter sig ned
viskar
jag söker friden
vågen
vågen reser sig
hon sade
ser du vågen
den stiger ej
högre än detta
cirkeln är
vågens tak
vågens golv
om det går att
likna så
vågen smeker den
alltidvarande
kupolen
släpp in ditt
ansikte
det vilket
kallas framsida
vågen
vågen lägger sig
stilla
en spegel
i min hand
*
(klättring)
jag klättrade
allt högre
visste att
molnen aldrig upphör
aldrig drar
undan handen
någon sade att
aldrig och alltid ej finns ej är att lita till
det var i den
stunden fotfästet gled undan
*
(”)
hon sade
vågen är icke en
mangel
vilken löper
fram och åter
ser du hur vågen
klättrar
välver sig över
vågren rör vid
samt
är
kupolen
de så vackert
målar
beskriver i äldre texter
*
(”)
hur kan du veta
det du ej kan veta
vetet vet vad
vet är vad veto är
vetet spirar
utan en tanke på vet
ty vetet vet vad
hjärtglöden manar till
det
är
veta
*
(”)
vad förmår
kroppens samt tankens stormar utan
trådhållare
kanske är det
detta marionettmakaren insåg
och kanske var
det just då fen lät stjärnstoff
förverkliga
drömmen
(sagan om Pinocchio)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar