lördag 6 september 2014

den 6 september 2014

(karvar)

de
karvar

med silverne nål

i muren de rest

trapporna
bär halka
bär
tårade steg



fukten kryper
långväga in


ljuset släcks
ekon av
fordoms fångster

suckar i väggarnas
krypin


silvernålen
spräcker
muren de reste

de
andas

frihet


följer vildblomstrens
maning

*

(varför)

varför
bortser du

från ditt hjärta

varför
gör du
ständigt

det
vilket ej är din vilja

för att ej såra säger du

inser du icke att

du skadeskjuter ditt själv
dig


säg

nej

*


(eldbär)


höstnalkan
i kornsådds
kärnåker




havet

ytan rörs av
drakglöd




krusas
hör
du


djupens sånger stiger
ur järnklanger
givnas


vinterkraft



drakarnas vingar
välver




vinterfjärilar
är


dimmans silver





ur hennes givmilda
ädelhet


gyllensaffrans
beslöjade
oval




pilar
släpper ut långa svall

fingrar
spelar
vattenlyra


stämd i oktav




hon sitter
stilla
med vitnande knogar

jag
är det



pärlmusslan
landar vidsides




jag kryper in i skalet
slutes om



en hand vilkenkom
lägger mig



värnad i vinterkommande
andas
ut


tystrosor


järneken bär
röda
eldbär 
*

(nu)

nu
kysser

de komna

ängens fotblad


knoppar
ägg

lagda i grottor


hennes händer kupas


runt

drömsonaters
enad


nu

lyfter de

havets slöjor


sveper

mjuka droppnät


in
över

blottade  rotkorgar


nu

synes stigarnas
djup


läggas i mening


väktarna
i bergsvida


smider klangjärn

*

(lyfter)

hon
lyfter

nätets
nystan


knackar

med mjuka andetag


rutan
spricker


spegelns inre
synliggörs


ur moln
synes


pelarvägar


hon följer
den tredjes sjundes
niondes
insteg


i den trettonde klangen


höres
månlyran vibrera



är det kommet

du

vilken ej
kunde

skönja

henne
i kvinnodalen

*

(håller)

håller detta pärlskal

mig
samman


musslan
med pilgrimsvingar


havets rörelse
skrivermålar

vägarna mina


mandalas

drömfångaren

för mig
till

floden


så är skalet slutet runt mig


synes
gör jag ej mer


du kan icke se mig

*

(”)

det hände att havet steg
lyftas är icke stiga
nu lyfts havet
blottade skall djupen varda

*

(”)

människa
kan du verkligen tro
att du
är den enda levande i skapelsen
hör du ej stenarna tala
hör du ej klangerna

*

(”)

nu lossnar tänderna ur fästen
käkar gnager mjuka
nu
släpps alla förhårdnader

allt skall bäddas in i mening

Inga kommentarer: