hjärtsolen

hjärtsolen låg i solvaggeblad

helt nära, närmare bestämt i soleldens hjärta

månmoder satt vid spisen den svarta järngrytan på tre ben höll blixtar samman

omfamnade regnens pärlor

visst mullrade grytan ibland

rasslade lite i kedjor

grytor gör så i det värmen sprider sig

månmodern vaggade solbladsvaggan

med andan

månmodern höll sländan i hand

spann hölje till hjärtsolen

hjärtsolen lindades med trådar av stjärngåvor

grifter

denna grift är nedläggandet i jordebädd

hjärtsolen hade ej en tanke på

hade ej en tanke över

lagd över

den svarta järngrytan på trenne ben

nynnade sakta gemak

grytöga

vandrade i nattmolns

vändor

vändningar

röken

doften av

steg upp genom rökhålet

grytan skrev sagor för dem vilka kunde se

hjärtsolen hade ej en tanke på

hade ej en tanke över

lagd över

hjärtsolen var urtankens mening

solelden samt månmoder

satt i samspråk

stämde harpans alla strängar varligt

bad morgonvinden in

väckte hjärtsolens ögon

bad morgonvinden vandra med solen

intill det aftonvinden sträckte fingrar till solharpans sömnblad

morgonvinden bar hjärtsolen i solvaggsblad

visade härdarnas berättelser

lagom hem kom de till morgonvindens möte med aftonvinden

alla hälsade varandra  i ödmjuk vördnad

gav av hjärtans mötesglädje

det kom sig så att de alla samspråkade runt hjärtsolen

hjärtsolen drömde vaken med

människoblivarna såg himlar andas rosenvinden tolv i ring

detta samspråk varade både länge och väl

till stunden steg in

genom

öppna

dörren

in i jordebröstet

hjärtsolen lades i en kvinnas vård

denna kvinna var renats av eldens vindarnas

havens stjärnornas

planeternas

ögon

denna kvinna var allt och intet

den man vilken vandrade vid hennes sida

var snickare

visst var det så

mannen talade med trädens insikt

kvinnan visade mannen vägen uppför regnbågsbron

visade mannen hur denna bro är en cirkel

hur vi alla

vandrar i

mitten

skatten

är

liv

de flesta vet denna berättelse

vilken har givits upprepade

upprepande

gånger

hjärtsolen lades

i en grotta

var medveten i

skeendena

det kanske är så

att vi eftertraktar

ett slags nirvana eller

 fridstillstånd däri vi kan vandra strålande

hur kan vi eftertrakta detta

hur kan vi tro att detta är det vi kommer till

se ljuslärarna

mästarna

se deras vandringar

hur dessa i tillit kastade sig ut från klippan

slungades till – emot stenar

stenar vilka var block

slogs blodiga

stångades i kärlek med tjurar

rev murar – jordbävan

jordbävningar skallrade

se hur dessa mästare fann tröst i fåglarna i luften fiskarna i haven

djur blommor träd växter

allt det vilket ej är

tankespridda

vindar