mannen

jag ser mannen draga den väldiga stammen

såg mannen lämna redet i tidig gryningseld

hans ansikte glödde av purpurvinden

såg honom vända sig in i de fyras ansikten

sjöng dem sina drömsånger

i tackom i lovom

eurus gav ljuskorn att plantera

notus gav värme in i hans händer

sefyr gav sannhets ögon

borea ohion skänkte honom hopp

han svepte morgondimman runt kroppen

denna filt vävd av hans maka

bårder med livets växter

fransars pärlande tysta sånger

i varje pärla inviskat hennes kärlek till honom

hennes make

djuren hälsade honom

följde honom vakandes över hans stigar

solfinger pekade

han såg rötterna

blicken klättrade uppför stammen

kronan susade ålder

du är hög min vän

så är det molnen brukar leka med mina kronord

jonglera med dem

plantera dem i skogens värn

dagarna är komna nu

jag har väntat dig man

låt oss färdas

jag ser mannen draga den väldiga stammen

med rep över axeln runt midja

vid öppningen

i cirkeln

släpper han repet

och skogens blad

sjunger de tystas hörda

repet ålar sig in i solglänta

rullar sig samman i åseende

mannen talar med stammen

berättar vidarestegen

rådfrågar

lyssnar

svarar

sågar stockar

jag ser mannen begrunda

ådringars vägar

han lägger kilen an

lyfter slägga given av bergsfolk

släggan faller

möter kilen

stocken viker ut vingar

delar sin lekamen i tvenne

jag ser mannen urholka den ena

spånlockar krullar sig samman doft stiger

lindar fingrar om

sågspån pudrar marker

fötter stigar

stammar kronor

allt

bäddas

in

ser händer kännande

upplevande

den andra är till att värna dem

hans kvinna och honom i vinternätters issegel

denna väg

har vi

alltid

färdats

min älskade

molnblomma