det skär mitt hjärta

det skär mitt hjärta

bilderna

vilka

är

inristade i

näthinnan

förstod

inte

florstunna

vita

månblommor

höljer marken

sjön

vaktar

ännulågans

svaga

någon smyger förbi min ordträdgård

jag undrar

varför

bougainvillea

har jag planterat

uppför muren

gryning

droppar

ögontröst

var gång

bilder

vrider

om

det skär mitt hjärta

putsmoln

ismolns

glasklara

rutor

viker ut vingar

spröjsen så vackert vitmålade

hakar av mässingstoner

vingar

omfamnar

ögons vattenbäckar

för så länge sedan brast de

fryser så

i kastanjeträds krona

strålar

isblad

sluter skal

om

sig

hjärtat glöder

i

flikbladshänder

trä pärlor

vilka är alla dessa pärlor

av trä

pärlor är drömkokonger

vilka inväntar notus

eldtöckens

klarnande

de värmer sig

invid sakraleldens skapande ljus

vidsida

sida vid sida

vidsida

skrider vindens folk

vida äro mantlar av granitblå

silverkalla

ögon strålar

isande

klara

i det första ljuset

av sitt vara

befanns det sig helt nära intet

stenar rör vid

morgonstundens

stämma

han lyfter vassrörsflöjten

mjukt till sina läppar

andas tonande

var hälsad

vindar i cirkel

dansar med böljande

stormmantlar

kvinnorna rör sig i mitten

svävande silverblå

slöjor

huden skimrar

drömmande

regndrake rör vid moln

ögon kärleksfyllda sveper

regnfingrar smeker

blå hud

kvinnor sprider ut

leende solar

blå pärlor

i gräsvingefamn

än sova violer i ljusfingrar

allt blir

stilla

i kvällsstämning

ljuder lyrans nocturne

anmodansfri

hon vände sitt ansikte in i natten

blad regnade glödgade in i markens händer

utan anmodan bär

hennes fötter vägen

mossan sträcker fram sina händer

kroppen är stilla i sömnbädds mjuka dun

glödblad vackra

stjärnblad

sprider värme

i nattens indigoblå vita

helt stilla i sömn vilar ett kvinnoblad

glödbladen ur

himlaskogarna

trädsalars

mjuka ansikte

samlas i en glödande pupill

irisfältets cirkel är viloblå

hennes fötter bär

glöden

tanken väver ur hjärtats glöd

drömslöja lägges över hennes ansikte

ett träd böjer sig till

rör vid kolen

blåser

andas

hon är lågan vilken

följer

hon vände sitt ansikte in i natten

blad regnade glödgade in i markens händer

utan anmodan bär hennes fötter vägen