ögonherbarium

stegen leder henne till ett hus

en grind hänger

lös

gångjärnen är rostiga

så vackra ni är

gång

järn

blomstergirlanger av rödrost av grönärg

vinden rör vid grinden

grinden vajar

vida vingar

så vacker dina vingar är fladdermus

hon stiger närmre grinden

grinden hälsar in

ser du ramen vilken höll mig fast

lejonstoderna nu inbäddade i gräs

högt gräs

deras ögon

är godmodiga

vakarögon

ser du spetsarna jag bär

nej tro inte det är vare sig spjut eller pilar

se närmre det är blad

hjärtformade blad

ser du sigillet planetsigillet

vet du det följer planeters andning

prim sekund ters kvart kvint sext septim

bok ask körsbär

ek

alm

lönn

björk

ser du hur slingorna väver in i varandra i evig rörelse

stig nu in

hon ser en trädgård

skuggan av dess skönhet

rosengården

liljegården

stockrosor

riddarsporre

ack vi leja

fruktträdgården andas doftande frukter

humlor bin fyller luften

annars stillastående

med

rörelse

träden stiger en aning åt sidan

bilder för henne inträde

alle

huset stiger ur dimman

fönstren är slutna

dörren är anfrätt

hennes steg knastrar av grus skymt av maskrosor gräs och blå

och blå förgätmigej

hon försöker sick sacka så gott det går mellan blomljusen

vi är glada höra steg igen, det var så länge sedan

bekymra dig ej kanske vi är små vår glädje bär dig

hon når trappan

ser stenarna så vackert lagda nu med sprickor

vari åkervinda växer

väggarna är vita

den vita vackra färgen himlar

stundom innehar

och visst är dörren anfrätt

vi blir så av livets gång

långväga reste jag

färdades med skepp i vida oceaner

än kan jag höra hemskogen kittla i mina rötter

mahogny är mitt levnadsnamn intarsian är ek

inte ekande eko

inte ekan i vassruggen

ek

ja just ek sade eken

en gång fanns det glas inlagt ser du hålet

ser du glaset

splittret

det är så vackert må du tro

i det solen rör vid dem

hålet är inte helt hål

blyådrorna sitter ännu kvar

tag min hand säger handtaget av brons

lindat tvinnat

är du en gordisk knut

kanske det kanske

tag min hand låt mig leda dig in

det hennes ögon först möter är en hall

genom fönstren

ja det finns fönster silas sol

och dammkornen dansar gnistrande

damm stigen ur damm

i dammen strömmade näckrosor röda en gång

strömmade näckrosor vita en gång

och i hösten skänkte blåregn  löven in i dammen

ja det var ett hölje av rödskimmershänder

ibland hände det sig att svanar

ett svanpar landade i dammen innan de reste vidare

och nu seglar dammen här

så du pratar säger prismor matta i taket

vem pratar

jag pratar

vi pratar

dammkornen skingrades i pelarljus och uppdagade en trappa

en mycket vacker trappa

i mahogny

trappräcket var är ebenholts

hon andas in doften

papper pärmar

vad mer

stig uppför mig säger trappan

håll då i hennes steg

säg hur länge sedan är det egentligen du bar steg

så du pratar

vem pratar

jag pratar

vi

pratar

det är väl klart jag bär stegen hennes

tror du jag lurar henne in i ett sådant svindlande företag annars

kom nu stig in i mina händer

hon följer trappan

väggarna är skrudade med gobelängtapeter

hon kan skönja blomor girlanger

tusenvärldar

så når hon

fram

tackar trappan

jag väntar här på dig säger trappan

gäspar så mungiporna knarrar

en dörr visar en smal glipa

kom

kom in

en vind rör vid dörren vilken glider upp

hon står nu i ett rum

med ett kupoltak

väggarna är fyllda med tavlor

tårar tränger fram

ty det är ett herbarium

bortglömt

övergivet

växter

fjärilar

allt finns där

en suck drar genom rummet

plötsligt ser hon händer kupade framför sig

dina tårar samlar jag in

de skall fria de låsta

ur sitt hjärta gråter hon ty hon kan uppleva livens längtan

slutligen sjunker hon ned i sittande

kupolen är en krona

en krona i blått

regn

det tindrar stjärnor i rummet

virvlar

dansar

rör vid varje tavla

dina tårar är det

se

se

växterna

stiger ur ramar

fjärilar

lyfter

hon är i livets trädgård

i ett hus

vilket är en trädgård

livets trädgård

säg

varför grät du i mötet med oss

vad annat kan jag göra

de plockade er, fångade er med håvar

torkade er lade er i press

ramade in er samt slutligen täckte de över er med glas i ett vakuum.

ni såg ljuset solen kunde ej nå ut kunde ej uppleva doften av liv

ja – hur skulle jag kunna låta bli att gråta

är inte det vilket gjordes er likvärdigt med en fängelsecell om inte än värre

ni kunde se ut dock ej andas dock ej uppleva doften av det edra ögon registrerade

människan

är ibland en underlig varelse

samlar allt in och glömmer vandringarnas

upplevelse

nära

sluter rum

dörrar

reser murar

samt misströstar

jag tycker människan borde göra sig

ett varje stunds ögonherbarium

hon blev kvar i trädgården

vårdade livet med

sin stämmas

milda

värme