de vilka insåg hennes fingrar
såg in i alla kvistars ögon
hon läste varje
blads
ådring
med fingrar läser hon
hon bar
bär
en enkel fotsida klädnad
färgad av stammars livsbad
en del kanske kallar färgen brun
de har glömt
trädens
barkfärger
hur dessa färger skiftar i
modersvägarnas stigar
hon bar sällan
skor
fotklädnader bar hon
allt efter behov
sade en del
de har glömt
trädens rötter
hur rötterna skiftar i
modersvägarnas stigar
hade de
stannat en stund
givit sin iakttagelses kärlek tillstånd
hade de sett
hur fotklädnaden hon bar skiftade
skiftade med behov utan att övergiva källan
visst hade hon tagit för vana
följa markernas viskningar
markernas rop
hon hörde dem
så
tydligt
i varje
skälvande
sekunden
sekunden är en prim
primär
upplevelse
i de kyligas stunder
bär hon en långvida mantel grön
en del trodde hon bar denna mantel för egen del
de har glömt
livens behov
hur de skiftar i
livsvägarnas stigar
hade de stillnat
givit sitt inlyssnandes kärlek
tillstånd
hade de hört sångerna
glida ur manteln
vagga barnen
in i
sömnblad
detta är hennes mantel
höljande fröbarnens drömögon
in i spirandevilja
hade hon ett ansikte
visst har hon ett ansikte
och många fler
av bark kanske en del skulle säga
de har glömt
trädens ansikten
hur de skiftar toner i
stämningsvägarnas stigar
de
hon och han möttes i midnattsblå
stjärnaura
varje
nattima
i drömmarnas
skogstempel
delade
markernas
viskningar
vilka de bar
bär
i hjärtats kont
så högt älskade
älskar de varandra att
deras kärlek
helar
såren
tänder de glömmandes
fingerögon
så sade
modersträdet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar