förblindad hade vandraren lyft sina stigar
irrade i blindotöcken
det var så
stigen ringlade allt högre
berget vilket bar stigen
sände stenväktare
väck vandrarens fötter
vandraren snubblade
vaknade ej av detta
berget bar inom sig rötter
sträck edra fingrar runt vandrarens vrister
stupet är farligt nära
stenbarnen risslar
rullar
ned
och snart når vandraren kanten och följer med
rotfingrar
lade sig ömma runt vrister
vandraren stretade och drog
ännu ej uppmärksam
märkte ej att trädvagn drogs efter
stora ståtliga äldreträd
berget harklade sin stämma
hör nu starkvandrare avser du dra mig med dig också
fortfarande låg dövörat till
ett grässtrå växte i stigens en kurva
en liten spindel
rörde vid vandrarens fot
genast stannade vandraren
min vän
vad gör du på min fot
spindeln den lilla
ja större än ett knappnålshuvud var den ej
log helt stilla
jo jag kan ju inte spinna ett så
stort nät till dig
jo visst kan jag med alla mina bröder och systrar
det är bara det att det tar en stund för dem att nå dig
och det hastar du är ju på väg över kanten
och vänd din blick och se vad du släpar med dig
och se hur stenfåglar flyger
virvlar i luften
hur dammolnen blir allt tätare
din panna randas
jag kan räkna upp hur många tecken du inte ens i din vildaste fantasi kan tänka dig
hur är det har du fått en timmerstock i huvudknoppen
är det därför du ej kan fälla ut bladen
nej, jag menar inte en trädstock
jag menar en snarkstock
du märker ju inte ett ting
det var därför jag hastade fram
aha
så därför sitter du på min fot
ja du snubblade ju gång efter annan
kunde ha brutit båd ben och armar
och vem skulle spjälka dina brutna bärarben
det är väl klart att vi skulle ha lagt grenar runt brotten
lindat mina trådar runt
du sov ju hårt
ditt hjärta var ej med
jag svarade till bergets bön
det skulle jag ej gjort om vi ej visste din väg
berget harklade sig åter
och nu hörde vandraren och såg med ens
träden vilka dragits med
av vandrarens
sovarvilja
träden släppte nu vandrarens vrister
vad har jag åsamkat er
du har inte åsamkat oss
du sov ju hårt
ditt hjärta var ej med
vi lade våra fingrar runt dinas vrister
för att du ej skulle bli ett ras
så vi har väl åsamkat oss detta själva
eller mer vi svarade till bergets bön
det skulle vi ej gjort om vi ej visste din väg
vi stannar här en stund du behöver pusta ut i lite skugga
med ens genomfors luften av fåglar
stenfåglar
mjuka regnbågsfjädrar
fyllde trädens kronor
så jag rev upp er ur er sömn
märkte inte fötternas anslag
hur kan jag återgälda er
ack vandrare bekymra dig ej
du sov ju så hårt
ditt hjärta var ej med
visst hisnade det och pirrade i magen
så lyfte vindarna oss
och se så vackra färger vi bär
vi svarade till bergets bön
det skulle vi ej gjort om vi ej visste din väg
berget öppnade stämman
jag vet att det ej går att förhindra de stängda rikenas sömn
jag gjorde det vilket hövligt var
och se spindeln hörde du
luta dig nu en stund in i vila
vi skuggar din utmattade själ
vi vattnar dina torra läppar
sköljer dina torra ögon
rör vid din sargade hud
väcker dig vid gryningens tolfte solvinge
hon väntar dig
med månskålen
i skogsstjärnsringen
i min kronas
stenring
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar