han hade i årsvida med solstrimma
filat på fotbojan vilken lades runt vristen hans
det svarta klotet för tungt att släpa sårade jorden
solstrimma gick igenom
nu
lyfte han fotbojan av
han reste
vart
vart
vart
hän
invid stränder
skälver
ismjukt vatten
vid solvinds fingerberöring
är längtan dess skälvande tanke
en lövtunn
skål
andas i havet
varför skälver ismjukt vatten
varför skälver längtan
varför skälver lågan
innan den släcks
skälver ögat innan det slocknar
i ökenvarats skepnad
skälver ögat
innan
ögat
brister in i svarsvind
de satte sig
helt
lugnt
i förvissning
i skogens djupa tassar
de bär sorglängtan
i bröst
hon sluter händer
varsamt runt
dem
stenar sluter blad
runt de
sargades ansikten
vitskimrande hör stilla viskning
din stämma känner jag i mina vandringar
vitskimrande vet varifrån viskningen kommer
kan
hända
hör
du
ögonens skälvande
i ismjukt vatten
av viskningens sällsamhet höres
skynda dig
roten blöder
vitskimrande
låter mantel
glida av
det står en man i bergets linjer
avtecknas i himlar solvind
mannen stiger in i vatten
sjunker djupt in i hennes silverögon
det var länge sedan jag hörde de ropen
med drömhänder trevar mannen
de bär sorglängtan
i bröst
hon sluter händer
varsamt runt
dem
stenar sluter blad
runt de
sargades ansikten
mannen upplever stenskivors mönsterark
i drömstillhet ler han ser bergen
stiga ur hennes vattenmantlar
skogen susar stilla
bergets rötter skimrar hav
silvertärnor
lyfter
blad
molnrosor sänder
doftande
regn
hans ögon är slutna
in i fingrar
rör vid bergets
mönster
ark
här
är
det
klockas järnåder löjuder
mild mjuk
vem är du
bergsväktare
ödmjukt ber jag
giv mig tillstånd bruka er väg
ett rop hör jag kalla mig
ur nöd
porten glider upp
öga i havets väsen
var hälsad vitskimrande
med ditt namn i hjärtat
det är längesedan du här inträdde
länge sedan
nära
det gläder mitt hjärta att höra din stämma
så gläder det mitt hjärta att höra din stämma
deras ögon möts
brister in i varandra
han vandrar den långa vägen
brukar den med lysande händer
jag följde vägen
den bar mig genom urbergens
bedövande
dova
stämmor
vi bedövar de skenande hjordarnas
upprivna
virvelmoln
bergsväktaren följer hans väg
var gång han tvekar rör han vid stämman
av viskningens sällsamhet höres
skynda dig
roten blöder
mannen ser
skälvande
låga
helt nära
med mjuka steg når han platsen
faller mjukt på knä
lösgör roten
ur grepp
ur mesa
tar han
läkeblad
pudrar
stjärnord
om
lågan stiger
stenblad
vikes
upp
ur
ellips
kommer
hon
de vandrar den väg
bergsväktare
skriver
i jord
det gläder mitt hjärta att höra din stämma
så gläder det mitt hjärta att höra din stämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar