jag kan ännu uppleva
hur jag
stelnade i skräck
samtidigt hur jag
smädade dem
genom att ej fälla ned
blicken
kanske min blick trängde genom
ser knivblad av silver
skräckens stelnande grepp
kan jag ännu
uppleva
samtidigt ser jag
hur jag
smädade dem
genom min blicks lugna fråga
varför beter ni er omänskligt
de hade ej hjärtat med
därför förstod jag ej
förstod
jag
ej
kan ännu höra bruset
inom
ljudet av kolsyra
kolsyreeld
hur allt försvann runt mig
jag visste att detta var orätt – demoniskt –
sakta stelnade jag med ögon fästade
jag var för liten , för ung att ta mig förbi
det enda jag visste var att
detta är ej människa
jag hukade mig ned i gräset
inväntade vinden
vinden vilken lyfte mig över
farhågan försvann ej – den blev en kapsel i mitt inre
kanske lade jag mitt hopp däri
och nyckeln kanske är i harpans strängar
tilliten lever i barnet
till tråden jag fäste
vilken gav mig barnmod att
fästa blicken innan slaget stod
kinden glödde och allt
svartnade
det är märkligt
jag skriver barn
ändå upplever jag mitt väsen
i de stunderna vara
tusenfaldigt
äldre än
slagens händer
och jag tror att det väsendet skrämde dem
hur skulle du kunna veta vem du är
i dina barnkläder kunna säga nej
vad jag avser med dessa ord är
egentligen inte an avsikt annat än
se in i varje skepnad av
utmärkelser
och jag tror att det väsendet skrämde dem
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar