blåklintshav

åkervindan

håller samman

vägrenens

sprickor

sparvarna vaggar

i kornåkers

havreskallror

pelare

i molnhöga

sänker fingrar

in i marker

rötter

breder ut sina vägar

väcker

morgonhymnens

skira

stämma

vari

pelarfolken skrider

under de lyfta valven

skrider med

nalkandes

stjärnstavar

hon lindar

ögonblommor

runt

hans svidande

hand

leder

bojorna

låser hon upp

i det månskäran

ömt lägges i hennes händer

såren

synes helas

i morgongryningens kyss

var

var du

var

är du

barfota

med ländkläde

vandrar mannen

med sträckta händer

klipporna

saltstänkas doftande

skimrar glittrar

kom

han sätter sig

är ett med klippor

i en skål

i en kupa

andas källans

vatten

drick

tärnor

svävar gloriaring över mannen

av berg kommet

glider

seglar

ett rosenblad

når mannen

rör vid hans ögon

havet är manteln

vilken för deras fingerknoppar samman

i blåklintsängen

han

rör vid

stenens ansikte

ur stenen hör han en klang

från oceanen

öga öppnas i mattad glans

han

lyfter

en fallen hårlock

blickar in i hennes ögondjup

läser vägen

däri blåklinten möter

nyponrosens

vägrosens

svar