ser in i ögonen
av ett möte vilket ej är
viskar
bli
en vind drar genom dörren
kyler golvens kvistögon
i fjärran höres ett gastkramande
skratt
det är mitt skratt vilket sköljer
in över
min inbilskhet
kanske är det min mors
vassa ögon
vilka skarpt tillrättavisar
med ett slag
dubbelverkande av min fars hand
sluta
drömma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar