(ur jord)
stenar
lyfter ansikten
ur jord
ögonens gnistrande ädelstenar
ser
skymningen
målar marker med skuggor
en av skuggorna
stiger ur
dansar med vindens
milda armar runt sig
stenar följer kvinnans rörelser
skönheten stegrar sången
i stenarnas
drömbröst
*
(trädväntan)
i ödsligheten
fann
hon
ett träd
så trodde hon
trädet väntade henne
hon skär
armarna blödande
märker ej den röda markens tårar
hennes gråt
har varit tyst
så länge nu
smärtan är kniven
i hennes mattade hand
(buffelhjord)
molnbärare
skrider
hornen är tysta in i tankevävan
huvud
kysser bilden av
hennes
gaias gåvoskönhet
bufflar
vänder nu hornen
ymnighetstoner
befruktar de sinande flodernas
trennes
prärien är
ett hav
vaggande
böljande
smaragdstrån
vet du icke vadi dessa strån är
bufflarna lyfter blicken
vidseende
molnvita seglar
*
(må)
av eld
in i vattendröm
i origo möts stammar
rötterna
är
väckta
av stenars mjukandning
möts i origo
vattendröm in i eld
av
må detta
ske
*
(är inskriven i tystnad)
strandkvinnan
vars namn
är i vindens händer
i silverskärans rena linjer
är i tystnad
inskriven
och hon hörde
hans lindrande fötter
hon vilken
sköljt
ansiktet
i nattens slöjor
stjärnor bär hon i sitt bröst
trädet växer
i henne
allt djupare in
sänker hon rötterna
skåda
stigen
vilken leder
lindringen
till
och örnorden
landar
i hennes krona
ur öknarna kom detta träd
*
(inskriven i tystnad)
strandkvinnan
hon bär sandfärgade kjolar
eller är de av hjort
gjort skinn
strandkvinnan sjunker ned
är ett med sanden
oftast sitter hon med blicken in
i havet
och vassen susar mjukt
ekan
ekon
vaggar vind
havet sköljer sanden
hennes händer äro
utslagna skålar
bladen är
regnbågstoner
varsamt lägger hon
regnbågslotusar i havet
segla
lågor
segla
hon följer färden
ler
vid ögonmötet med stenen
långt därute
ändå
så
nära
stenen runt vilken vattnet lindar
sig
hon ler ty så länge såg hon detta
vara
en sjöorm
en sjödrake
så syntes en tärna landa
kanske är det en val
kanske är det en flodhäst
en noshörning
och hon sade
det var en gång det är en gång
kvinnan
lyssnar till havet
friden är kommen
infinner sig här
mannen ser henne
mannen står på höjden av backen
blickar in i havet
så gärna vill han
nå
hon är nu mer än någonsin
inlindad i sin kokong
sin sina sinande
hur skall han givas tråden
till nystanet
av eld
in i vattendröm
i origo möts stammar
rötterna
är
väckta
av stenars mjukandning
möts i origo
vattendröm in i eld
av
må detta
ske
så säger dig drakelden
trädet med blicken in i nästet
nästet av flätade fingrar
vari stjärnord väver i vindallen
detta träd är ett träd
fyllt med insiktsvingar
i de mörkaste
av nätter
strålar dessa lanternor
upplyser
drakarnas regnbågsvingar
ur opalers djupa grund
så säger dig drakelden
han räknade stjärnorna i händerna
tecknade konstellationer
de blå läpparnas herre
segelduken är lönnens krona
hårt lindad är domen
över läpparna blå
repen till gungan är avskurna
han hörde
tonen
spridas i kronans
befriade sjuklang
molnbärare
skrider
hornen är tysta in i tankevävan
huvud
kysser bilden av
hennes
gaias gåvoskönhet
bufflar
vänder nu hornen
ymnighetstoner
befruktar de sinande flodernas
trennes
prärien är
ett hav
vaggande
böljande
smaragdstrån
vet du icke vadi dessa strån är
bufflarna lyfter blicken
vidseende
molnvita seglar
säg mig trädgårdsmoder
hur kan dessa rankor växa så
lindandes
vindlandes
slingrandes
ur rotstockens barkliknande
fibrer
barken är livets trådar
livets trådar höljer stammens
mening
den kan du ej veta i denna stund
kanske näri havet vänder sina
blad
hur kan dessa rankor
med händer
stora gröna blad
flikiga en aning sträva
vindburna händer grävarhänder
näthänder
är o sträva
ty dessa händer strävar lyssnande
in i liv
huset
har tre dörrar
ingången utgången
utgången ingången
mitten
tolv äro vägarna
ekrarna
det trettonde är navet
origo
vilket läser vägarnas tolfte
trenne
jag ser en man
med trådar mellan fingrar rinner
virkar
kroken
fingerpåta
kedjan av garn
blir allt längre
linda
linda
sömma
luvan är en fingerborg
borgen har fönstergluggar
fem tornfalkar
vakar över ängen
ängshöken
skimrar fjädrar
i ödsligheten fann hon ett träd
så trodde hon
trädet väntade henne
hon skär armarna blödande
märker ej den röda markens tårar
hennes gråt har varit tyst så
länge nu
smärtan är kniven
i hennes mattade hand
än vilar hennes sargade hud
i det oskrivna bladet
fåglar pickar frön
i modträdets källa
hon sluter huden alltmer
beröring ger henne smärta
än vilar hennes sargade hud
det oskrivna bladet
inväntar markens kyss
stenar lyfter ansikten ur jord
ögonens gnistrande ädelstenar
ser skymningen målar marker med
skuggor
en av skuggorna stiger ur
dansar med vindens
milda armar runt sig
stenar följer kvinnans rörelser
skönheten stegrar sången
i stenarnas
drömbröst
strandkvinnan
hon bär sandfärgade kjolar
eller är de av hjort
gjort skinn
strandkvinnan sjunker ned
är ett med sanden
oftast sitter hon med blicken in
i havet
strandkvinnan
vars namn
är i vindens händer
i silverskärans rena linjer
är i tystnad
inskriven
och hon hörde
hans lindrande fötter
hon vilken
sköljt
ansiktet
i nattens slöjor
stjärnor bär hon i sitt bröst
trädet växer
i henne
allt djupare in
sänker hon rötterna
skåda
stigen
vilken leder
lindringen
till
och örnorden
landar
i hennes krona
ur öknarna kom detta träd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar