jag maldes sakta sönder av
kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren
vaggar mig
stilla
det vilket var jag
är icke jag
det vilket icke är jag
är jag
det malda
släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg
smärtan vilken jag levde i
lever i
är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla
vet att dessa toner skall klinga
ut
jag har slutat fråga
när
det enda jag kan säga är
må det ske
när mig
när mig med ögonvyer
hon kallar in stenarna
stenarna vilka rullar från åsarna
asarna
de böjda
vilka andas in stigarna
de seende
de ljushylta
de vilka släpper korparna fria
de vilka släpper hökar
falkar
fria
de vilka släpper kondoren
örnen fria
fria flyga de
återvändandes
andes
andandes
allt det dessa mött samt icke
mött
och stenarna bär buden
stenarna mal det osmälta till
smält
puderdofter täcker markerna
pollen är detta
pollen vilka befruktar
de sargade markerna
hon
med de vida kjolarna
vilka nu doftar ljung
sträva äro stegen
smeker krattar
reder ut
sommardansens ysterblad
hon nynnar tyst inom sig
barnen mina lugnro stillro kammen
reder ut tovor
gråt ej barnen mina gråt ej
höstbären är komna
korgar flätas hinkar skramlar
bären frukterna av sommarens dans
kjolar böljar
sträva äro stegen
tillsynes
andas in doften av ljungen
humlor
mumlor
honungslena
milda
äro orden
smält sötman i dagar nio
och stigarna i skogen
flätade hon
med varliga fingrar
neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden
i träden hängde hon eldlyktor
till att värma de vandrandes ögon
och jag kan höra de regnen
regnen vilka sköljer
solken ur fållar
det regn vilket
framkallar
ansiktens renhet
osminkade
avklädda
hon kallar in stenarna
manar in stenarna
sejdar
manar
ropar tyst in i vinden
stenar kommer från
här från var
stenar skriftrullar
lägger sig stilla
hon ser berget växa upp ur havet
hon vandrade
över det vilket benämns hav
huru
kan hon vandra över
jo havet har lagt sig stilla
brett ut
händerna
spegelhänderna
varje spegel är gjord av sand
ökensanden brinner
så många korn
så många droppar
havet är ett regnbågsprisma
i varje droppe höres toner
toner från här
från var
droppar smälter samman
säras
smälter samman
en andning
manetandning
böljande genomsiktlig skönhet
maneterna viskar
visst kan vi brännas
hur närmar du dig
positiv negativ
negativ positiv
joner
jo
ner
droppar sand
sanden kryper upp mellan hennes
tår
eller kanske är det
hennes fötter vilka kurar sig samman i sanden
eller kanske är det
tårna vilka i en stund förenas
med stranden
hon är ett susande träd
fåglar landar
för till henne toner
stigar
en man vilken sträcker ut händer
utan att lyfta dem
till kvinnofägringsblad
droppar
sand
sand
droppar
mannen har just mist en älskad
kvinna
sin hustru
hon den vackra
med de levande orden
sångerna
fåglarna förtäljer vidare mannens
saga
mannens
vilken älskar kvinnor
droppar sand
sand droppar
havet är en spegel
en silverspegel
månsilver
kvinnosilver
mannen stiger in i havet
kvinnor omsluter honom
havet är smekande händer
varje droppe viskar kom
kom du vackre
man
mannen lystrar
svarar
kvinnan sitter på klippan
uppstigen
ser honom
ser
honom
vi har alla sidor
ändock är vi
helt utan sidor
sidor sköljer den mötande in
beroende av var denne står
vad denne ser
hav vackra hav
höj din andedräkt
låt din mantel skölja linjerna
rena
hon ser mannens stigar skimra
sand
droppar
droppar
sand
mannen hör vattnet
ser stigande droppar gnistra
spåren
han känner dem
ur havet ser han en lotus stiga
sakta sluta bladen
så slutes ock vattnet
är en silverspegel
med ansikten
fyllda av regn
hon kallar in stenar
från här
från var
hon ser berget stiga upp ur havet
stiga upp
växa ur havet
havet lägger blad till blad
stenblad
skrifteblad
marken vibrerar
steg ekar ur
de vilka såg det vilket var i är
berget är en jätte
jätten sträcker ut en hand
sänker den till en man
hon med vandringsstigarna
vilka flätat markerna i oceaner
av intighet
hon är leendeskimrande silvermåne
och stigarna i skogen
flätade hon
med varliga fingrar
neg djupt inför orden
dukade sjuhundra borden
med sjuhundrasjuttiosju bär
mannen stiger i
jätten lyfter handen
det sitter en man i en jättes
hand
blickar in i vida
han ser det jätten är
han lyssnar till bergaorden
jag maldes sakta sönder av
kvarnstenarna
sitter i hjärtkammaren
vaggar mig
stilla
det vilket var jag
är icke jag
det vilket icke är jag
är jag
det malda
släpptes in i floden
dropparna slöt ögon runt
vi genomskådade
spikarnas
huvuden
såg spetsar
uddar
slipas skarpa
tecknen framsteg
smärtan vilken jag levde i
lever i
är var obeskrivbar
varje stund vaggar jag mig
beder om fridsstilla
vet att dessa toner skall klinga
ut
jag har slutat fråga
när
det enda jag kan säga är
må det ske
när mig
när mig med ögonvyer
hon kallar in stenarna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar