kindhand

i minnets tronsalar


vari

det sådda
gror

i hjärtsvar





du

lägger din hand
till min kind


det är
i den stunden

fönstret spricker


molnens
drömmar
spräcks


det är
i den stunden
molnen regnar ned

varandes
rosenblad






du gav mig
din hand


i dimman syntes handen
skymta


du ledde mig
över floden
vilket var in


i stugan brinner en eld
vid hjärthärden




du rör om i glödbädden


gnistor dansar


jag ser ett oss
vakna


jag är en flyende vind


varvid dörren
slår mig i ryggen



du viskar ömt
jag lade aldrig en tröskel
ty jag upplevde dig darra


fly mig
ej



vi är väntade i de vackra stigarnas
klangbörd




du ritade med ögon
mönstren


visade mig strandbården
lyfte vattenrosor

samt lade bården
höljande runt mina axlar



detta är mina händers
vilja ur hjärta


så löd
din stämma


vi är
väntade




jag stannar i ett av de flyende stegen

iakttager
hudens lyssnan



vattenfall lägger sig i floden
stillnar
vari


paddel
glider mjukt
in i vattensmycke


ringar
gives
i lovsångs hymnljus


floden
är en hand
ur hav


inom vilken
han för sin brud

till handledens mjuka
fjärilspuls


fingrarna är bladverkets
helhet


kanoten är
det vikta bladets djupinnehåll


sländan hör upp
skräddaren
korsar
åder
strimma

blottad


vind
vackra nattvind





dina ögon

omfamnar mitt sömnlösa


rösten din
räds mig ej



vaggar mina sömntoner

in i
regnvaggors
orkideskogar



vithövdad svävar
bär min vemodssång

livet
livet bär mig ej


jag förmår ej bära livet



du nynnar


vila
älskade vila i min famn

du förmår

i etthet




jag kan skönja

elden
i dina händer

förtär icke livsverken
svedjer icke
linjerna

skalen är
öppnade stjärnor


motsade sig icke
bladen


kryddar molnen


dina händer
bär elden


till hudens knoppning
i vakande
ögonrosor





dina

nakna fötter


andas morgondaggen
daggkåpeblad

vickar vinden lätt


du tvagar din morgonhud
under vattenfallets vingar


stiger
i regnbågsskrud

in i stamråds
leende


ansikten



du bejakar dina stigar
mossan är de uppenbarade mockasinerna


förbinder dig
med de glömda
visa


flyktigt
är
dina

ögon
skymda



av grå segel


nederbörd
knottrar handsjöar


essensen ur
örtagården

lenar
vandrarfötter


klarnande skyar
skimrar orange in i blå




bärfröjd
i kvistögon



flikfingrar
filigraner

skådar paraplykorgar

fågelspann
sträcker näbbar




korsvirkeshus
stiger upp ur sandstränder

grundstenen lades ur
kvartssonaters tornfalkar


tonfalkar



steglitsen
vallar smultronäng


sköljer
ur hav till




paradisfågel
svävar




träden är fyllda
blommande fågelvingeblad


sångerna vibrerar
luftens hetta


stammarna
släpper barken



stjärnkornen
doftar


paradiskorn fyller smakriken




stammarna
är blommande

nakna

tonhav




hon landar i örnens ögonvingar

i oblatsträdets vida
tonvita hav
sitter
hon



i minnets tronsalar


vari

det sådda
gror

i hjärtsvar




i kammaren

glöder
en udd


udden är av silver
bläcket är ur midnattssjön


sagoväverskan
skriver


stigarnas följen




i gryningen mattas
udden


tolv vita svanar
lyfter
arken

en trettonde
sluter vingarna om udden

om sagoväverskans
tonbörd





allt
dras
samman



kopparplåten
driven ut ur elds hetta


vilar stilla
i oblatsträdets krona


driven in i

nu

ljuder den vackra hammarens
mjukmöte


nålen vandrar

kopparplåten vilar stilla i
tjära


sänks i syrabas


tatueringar
framträder
ur grunden


arket
andas in mönstret

givet
av




senkommen rosenvinge
doftar

vinrankans fårade händer
vi drömmer

graalens
uppstigande






dina
vackra ögon
andas


sorgen i mitt hjärta


omhöljer mig i din frånvaro


du

lägger din hand
till min kind


det är
i den stunden

fönstret spricker



molnens
drömmar
spräcks


det är
i den stunden
molnen regnar ned

varandes
rosenblad





i minnets tronsalar


vari

det sådda
gror

i hjärtsvar


lägger du
din hand till