(genomsikt)
skymningen
skrudas
i slöjor skira
i genomsikt
purpur
i aning
eld i aning
in i sakta
slutande
violetta mantlar
träden susar
rosor doftar
koltrasten
lyfter
aftonblommans
stämma
in i ängsvidas
vilohand
*
(tonfågel)
tonfågel
strör
ädelstenar
i trädens djupa
bladens kupade
händer
andas
trädfolken
skrider med
ädla toner
till kvinnan
vilken slutit
sin livsvilja
livet
en kniv
skar hennes ögon
gången veks
samman
högt upp
på ett berg
ljuder
gonggongen
en man såg
hennes flamma
så
svag
han är den
mannen
vilken sände
tonfågeln
*
(vitskuggor)
det finns en
strand
där
skuggorna
skrider
vita
han målade
caligrafi
i indigonattens
havseld
i gryningen är
tecknen han
målade
vita
han vet
skogarna
vari tranorna
släpper
rörelsen
fri
ur hamn
*
(ömt i ömhet)
ömt
i ömhet
omfamnar han
hennes händer
så länge har han
längtat
som
vore
hennes handmöte
det sköraste
sköra
i tystnad
ser han
in i handskålen
vari en ros
stiger
upp
mannen
kysser
hennes händer
du är här
det är
sant
våra lågor
brinner lugn
äntligen
äntrar
haken
redet
så är det
näri flammor
ur mening
lyssnande möts
*
(planterar låga)
han kupar händer
planterar
lågan
varsamt
rötternas skira
så
älskar jag dig
kom
åter
hennes jordbröst
höjes
skälvande
vaknat
ur
övergiven
livshämtning
hon
reser
*
(”)
lyssna till vinden
i vinden lever allas stämmor
så lever din stämma i vinden
tag stämmans hand
*
(”)
droppar kan stelna i rädslan
det stelnade kan värmas i
ljusgivan
så stelnar allt i rädsla av
det sändas osedda
*
(”)
lömsk är ett askblad lagt
över svartnat kol
lömsk har slutit hörseln in
i fasa av det möttas osedda
askan tänder kolet
kolet glöder
lyser upp detta mörknade
stycke
tecknen glöder
lömsk är
leendeglitter
förlöst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar