(en gång alltid)
en gång
alltid
gömde hon sig
skämdes
så
lärd
skammen
inplanterad
i huden
nu
lyfter hon
kruset
ur havet stiger
en krusning
vandrar till
brunnen
detta
är min bön till
dig
med lov
hämtar hon
vatten
fuktar
läpparna
smak
ur jord
ur lera
ur de vilka
vakar
i nätternas
gryningar
hon vandrar
till
lä
släpper kruset
skärvor lägges i
ring
runt en kvinna
jag var jag är
jag blir
det jag är jag
var
nu är du kruset
vattnet
brunnen
jord
lera
de vilka vakar
i nätternas
gryning
så
älskar vi
varandra
solskärvor
månskärvor
våg
du vågade
vågar
våg
*
(lugnbete)
de betar lugn
där
under
silverträden
de
med de milda
ögonen
klövar andas
in klöver
frukterna mognar
i nattskärpa
sherpas leder
vägen
stigen
hjorten är
ett vakande
lanternaträd
*
(alltid velat)
så
har jag alltid
velat vandra
i skogslä
vid havets
spetsbård
uppleva havet
röra välkomst
vid mina fötters
närvaro
så
har jag alltid
velat vandra
dessa
vackra
stigar
där grindarna är
öppna
fästena ur
bergssmide
där det öppnas
är det slutna
det slutna det
öppna
sannhet
andning
ren
närvaro
med en hand
vilken
välvilligt
håller min
så kan vi stödja
varandra
näri mjölet
siktas
i kvarnen
näri
nöden
sviktar stegen
i visshet av
nådens
alltidnärvaro
så
har jag alltid
velat
*
(sommarfamnan)
och jag
famnade varsamt
sommaren
i mina händer
doft given
ur smultronblom
en svanvinge
löstes ur berget
rörde vid
mina ögon
rörde vid
de tystnade
dragen
åkervindan
binder
renfanans
solar
*
(vilandehand)
du
rör vid
den spräckta
linsen
böjer sakta
sakta
ut fingrar
slutna i kramp
grepp
en hand vilar
stilla
tillåtande
i din
visst darrar
handen
skälver
handen
ett slutaröga
du
rör vid den
spräckta linsen
i den öppnade
handen
sker
helandet
*
(näverkont)
berget
en näverkont
flätad av
släppta
barken
doftar
bark
doftar kåda
ur havets
uppstigna soldroppar
bärnsten
värnsten
*
(olifa)
det mattade
bestryker han
med olifa
så lyfter han
bergen
in i hennes
händer
djup
blå
svanevingar
höres öppna
flodens källa
varvid de
instiger
i sjöns
klarhet
*
(”)
säg varför flyr
ögonen skönheten
varför vänds
ögonen in i splittergranater
landminor är
dessa flyende ögon
tillåt det ni
bar med er i era händer
det är den gåva
ni bär att giva; skönheten
ert
allts
samarkand
förbind er med
dra hjärtan
*
(”)
dessa ord
ständigt vänder
orden i nedtecknandet bladmeningen
inte vänder som
så, möjligen till sådd av
eller till
seende
förbind
kanske är detta
ett förband lagt om sår till helande
kanske ett
förband med marscher
så låt det
städse vara ett kärleksförband
lyssna till
orden
tvaga dessas
pålagda negationer
se innebörden i
vidare perspektiv
kanske är detta
att likna vid att vaska efter guld i floden
eller givas en
opal i mörkret
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar