(snida)
och han snidar
nattens
ebenholts
alabasterbladen
andas
pärlemorstränderna
in i
hennes uppstigna
hud
han ler
kärlek
*
(sitter)
de sitter där
inunder
i rothavets
knäfamn
modern förtäljer
barnet
sagan
detta träds
saga
hur trädet
nalkades stigen
ur bergsöga
en kvist älskade
jorden
och barnet
sträckte
händerna
in i
molnen klarnade
jag är
trädet
*
(koppblad)
bladet
i koppen
seglar runt
cirklar
cirklar
vilar i lä
i sunnan
skådar
in i
mina ögon
bladet är en
bubbla
ett öga
vem lade
dig i
så undrar
den kvinnan
vilken lade
bladet
i vattnet
och ögonen är
icke mina
och är mina
*
(tecknad)
han
tecknade
hennes
ansikte
med kol
lyft ur elden
trädet bragte
bilden
han svarade
tonen
henne
väntar han
i kammaren
han tänder
eldskålen
var natt att
lysa hennes väg
bilden
bar ugglan
in i skogen
däri träden
susar
så var hans bön
till ugglan med
eldögon
*
(teceremoni)
porslinsväggar
så tunna
skimrar ljus
in
ut
bär värmen
in i händer
vattnet är
kommet ur källan
kannan
är värmd i elden
jag smulade
bladen varsamt
serverade
drycken
i kärlek
så
andas vi in
alltets
oändliga kärlek
så
andas vi ut
lugnets
tillitsceremoni
och jag hör
körsbärsträden
mogna
*
(tystnaden)
tystnaden är en vinge
vilken vilar runt min rygg
tystnaden är en vinge
fjädrar är
skimrande
i natten
sorgens vinge
bär jag runt
mitt hjärta
tystnadens vinge rör vid
stämnyckeln
lev i mig
och du skall se
gardinen fläkta
det
är
din andra
vinge
han sitter i lä
lutad till väggen
rest vida
från
bruset av stadskärnor
en cello
håller han lutad till bröst
varsamt har han
stämt
blodet i strängarnas
tonarter
han lägger vandringsstråken
till
i städerna
ljuder helande
öronbalsam
snäckorna i havet
ler stilla
så är det
tystnaden är
kommen
*
(”)
i allt det du
inmundigar lever allting
riskornet är
inte bara riskornet
*
(”)
se bortanför det
du tror är verklighet
befäst din tro i
det tro är
så öppnar
verkligheten
verkligheten.
det ni säger är
overklighet
*
(”)
se fröet i den
vida eken almen asken trädet
allträden
så kan du se
fröet du en gång var samt är
det så kallade
upphörda
är ej upphört
möjligen har du
släppt skalet in i spirande
*
(”)
jag ser alla
dessa vuxna främlingar
främlingar inför
varandra
och jag ser barnen
innan barnen blev främlingar för varandra
innan barnen
blev formade in i det uppväxande
det vuxnas
släkte
jag ser träd
gräs moln
hjärtat säger
det indelade var
ej urmeningen
i en stund
möjligen
för att snudda
vid delen i helheten
barnen vet
trygghetens skärpa
tryggare kan
ingen vara än guds lilla barnaskara
så höres sången
med avseende på
att ingen är allting är detta himlars vida
oändlighetens
vishet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar