förtäljaren

ditt inre följer ådringen

känner varje trädets rörelse
ådringen, blodet andas
varje rörelses sentens

dina ögon lindas runt grenen i ödmjuk innerlig gåvoglädje
du är uppfylld av denna tacksamhet
en tacksamhet vilken icke tynger

denna tacksamhet fodrar icke underkastelse av dig
denna ödmjuka innerliga tacksamhet gagnar trädets gåvovilja

Trädet vet att dess gåva icke är förspilld
trädet känner att du är i dess liv
känner att du upplever dess själ
känner att du är i
med dess
andevilja

din hand, den ena är under grenen, en skål, en trygghetsfamn, en stadga, ett fäste, den andra handen smeker grenen, ditt inre förmedlar att du vill lyfta fram dess innerliv.

Du förtäljer att du har en kniv, smidd av blad
blad från trädets rötters känningar
Du berättar om bergets innerliv, om ådror, mineralådror, om smidesfolkens gåvor.

Trädet känner, trädet vet.

Alla dessa berättelser är evig andning,

du tänker stilla, det tar många dagars nätter att förtälja dem alla,
du inser att alla dessa strömmar, bilder, passerar mellan, genom er i en hastighet vilken förlöper snabbare än ljudet, ljuset, vad du än söker för tidsangivelse.
Detta sker ty ni är förenade i er vilja. Är förenade i helheten.

Nu för du knivbladet,
du snidar fram, lyssnande

lyssnande med ditt hela väsen vilket är förenat med alltet,
med samtliga benämnda element, du har lämnat dig själv
du är i, du uppgår i livets flödesådror,
lyssnande snidar du fram
vackerdjup