Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, kände regnet skölja över huden, såg med förundran den öppna ljust blå himlen, visste att regnet var ur hennes ögons brunnar, tårar.
Hon såg spåren i sanden den brännheta leda bort, hon steg in i dem utan svårighet, följde dem gärna.
Hon kände alla greppande händer efter sig, hörde ropens bedjande krävande skall; stanna kvar, stanna kvar.
Hon kände alla greppande händer efter sig, kvarhållande.
Hon visste stegen.
Hon ruskade sig fri ur deras grepp, icke av illvilja av visshet, av åders vishet, de fann henne åter, åter, med mjuka bedjande ögon såg hon in i dem, bad;
Låt mig gå, se stegen de leder icke bort, de leder vidare, hem.
Räds icke kära, den siste av de kvarvarande insåg hennes vilja lät henne fri.
Öppnade fönstret, kände nattvinden andas, den vita tyllgardinens vingar andades lätta, hon vandrade in i dröm.
De såg henne sitta på klippans topp i väntan, hörde hennes fridssång.
Fylla dem med ljus med värme
Hon kände stunden, steg ur, ropade;
Moder tag mig i din famn, för mig hem
kastade sig ut i tillit
de såg vind omfamna
såg hennes vingar bära.
Nu är hon åter i hamn.
Vargmoder vit
synes vandra med sin make
i kärlek
vid sin
sida
sida vid sida i ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar