Människokvinnan hade vandrat evinnerliga vägar
innerligt sjöng hennes hjärtblod
visste att orädd hand fanns där
stegen fann ej fäste
vägen gungade
inte häftigt
mjukt
stilla
i gruset ligger två händer
skålar fyllda med grumsvatten
stegen var väntade
krusning knappt märkbar
yta öppnades till
stegen fann fäste
steg andades ut
*
Hade du sträckt ut din hand
hade jag
Hoppat in i den
hoppats
kanske inte i glädje, nej
i bidande tillit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar