hon minns

Hon sitter vid källan med vidjegrenar runt sig
hon flätar korg av pil

Hennes bröst gråter av övergivet hopp
han lämnade henne
med sorgesteg.

Hon flätar korg av pil, hon bär korgen på ryggen
korgen lyssnar till hennes kotsånger
vattenströmmar ringlar
söker giva liv.

Hon vandrar genom skogens skönhet andas vila
sol finner öppnar glänta till äng
hon böjer sig ödmjukt inför

smeker ängens örter ber varsamt om lov
plockar dem bär dem i
korgens händer.

Genom dagars nätter genom årens strömmar
vandrar hennes livssteg
hon möter ett barn
många barn
av livet

ser deras sårsorger
hon tar örter ur korgen, lindrar barnens plågor
hon nynnar sånger
till helande liv.

Hon minns det övergivna hoppets sorgsteg
Omvandlar det till
kärleks lov.