Min Själs Älskade

Det är så länge sedan, borde ha glömt,
Släppt vidare.

Hur skall jag glömma det vilket var visat av högre viljas mening.
Jag vet att vi en gång skall mötas vi har en uppgift.
Det vilket är av mening kan icke brytas av mänsklig hand.
För en tid, mänsklig tid ja –
Dock icke i gudomens tidssfär.

Jag är ett skepp utan segel, segel utan skepp.
Seglen är sönderrivna, skeppet irrar utan vind i iskalla strömmar.
Irrar, irrar, planlöst.

Denna natt var du åter hos mig, såg dig nära.
Så gärna ville jag sträcka in handen i drömmolnet, be molnet att låta dig känna. Jag gjorde det inte, ville inte störa.

Så länge har jag önskat hoppats på ditt svar.
Det enda jag hoppats var på ett svar.

Jag har fått svar, inte från dig av de vilka vakar över mig.
Borde nöja mig med det.
De visade mig vår kärlek, sade hav tillit det är ni.

Hur skall jag ha tillit till deras ord nu.

Jag älskar dem, har alltid varit och är deras dotter.
De visade mig vår kärlek, sade hav tillit det är ni.
Jag har fått svar, inte från dig av de vilka vakar över mig.
Borde nöja mig med det.

Djupt i det inre vet jag att deras kärlek är allevig,
Jag vet att den alltid ”segrar”.

Jag vandrar i varat med kvinnosteg tyngda grånade,
Du vet att jag icke smutsar eller tynger.
Min själskvinna bär de tunga stegen, min andekvinna bär mitt inre,
Jag är och är inte.

Jag vill inte längre vara sedan du lämnade.
Jag säger det inte till de omgivande, de goda vet.
De håller händerna runt mitt tomma bröst.
Platsen där mitt kärlekshjärta
en gång fanns.
Det hjärtat gav de till dig.
Visst är det så att jag har ett vidare kärlekshjärta, det har jag alltid haft.
Men, det hjärta de gav dig var mycket speciellt.

Du lämnade ditt hem, det hem du sade inte var ditt hem.
Lämnade det och begav dig till en annan kvinna, en vackerkvinna.
Minns du min själs älskade att du sade att vi snart skulle leva samman.
Du tackade mig för att jag ville vänta,
Minns du min själs älskade att du sade att vi snart skulle leva samman.
Det blev inte så; du fann en vackerkvinna,

Jag står med tomma händer, söker svar
Söker frid.
Ber om hemkomst.

Varje natt vandrar jag till stranden
Lyssnar, i natten lever jag stilla ljus.
Dagens ljus är för mig mörker.

Min själs älskade
Denna natt har jag skrudat mig i vacker klädnad
du ser mig ej, du känner mig ej,
vill mig ej,

Ville aldrig.

Du sägs vara en vis man en vackersjäl, jag undrar vad du såg.

Hon står vid stranden
Hennes hår ligger stilla silver.

Hon blickar ut över älskat hav
Ser vågor andas.

Vind smeker stilla hennes vita sidenskrud.

Hennes armar hänger viljelösa ned,
hennes fingrar
gråter

Längtans blod.

Hon blickar ut över älskat hav
Ser vågor andas.

Hon har givit upp
Sakta förmår hon lyfta armarna händerna till bön

Tag mig in i din famn
Moder giv mig frids stillhet

Hon stiger in i hav
Den vita klädnaden böljar vida kring

Hon är för en sista gång en vackerblomma
Försmådd av kärleks regn

I gryning seglar den vita Lotusen
Regnbågsljusets guld

Havet vaggar
hennes
ljus