svarskvastar

bergen


vilka ej var berg

reste

växte sig höga

skymde ögon



hon stod i dalen

dalklockan ljöd stilla

en fjäderstilla andning





gräs

tvenne strån

vilka ej var gräs

växte sig höga



greppade om

hon stod nu i ett dalgrepp

med alla vägar stängda



lyfte blicken genom

ett oförtäckt

hål



mindre än det minsta nålsöga

fullt tillräckligt



hon såg purpurmoln



andades in

djupt



dalgreppet ville inte alls släppa

vred hårdare åt

hon andades in djupare

dalgreppet ville inte alls släppa

vred hårdare åt

hon andades in djupast



vägarna öppnades



så vad väljer du

knarrade

illmar



väljer den väg

vilken ej höjer

sin stämma

över



den vilken ej kastar skuggor

vilken omfamnar

dubbelväven



hon hör tvenne grässtrån le

vända sig tillrätta

hör så åter

dalklockan

ljuda



blå i

purpurvind



hon vandrar i den ensliga skogen



ensamheten den kan jag andas

ensligheten är svårast



den är för att du skall kunna

uppleva rörelsen vidare

i den stund den anländer dig



en gren

föll ur

trädets hand

given



vindar bad vattenblad in i verkan



täljde barken

kvistarna av



skall jag få segel

vattenblad smekte ömt

det nakna livet



planterade bladen i jordning



vinden lyfter ögon

nosande

vädrande vida



vattenblad snidar

ornament



i det tolfte pendelslagets

mjuka klang

är staven redo



det vandrar ett väsen

en kvinna av kvinnovärldar

med månstav i hand



väcker berättareldarnas

svarskvastar sopar

golvtiljornas ostämda knarr rena



hon vandrar i ensligskogen





mörkersköljande släckta stjärnor

bär himlars flikar knutna

vindar sliter

rycker

drar

ber



hon vandrar

klädhöljen ramlar av

ett efter ett

tråd efter

tråd



hon når glänta

dig har jag mött tidigare

gläntan

ler



kvinnan

knäpper

ej med fingrar

släpper sträng lös

ur spänd



eldblad skriver

värmande

stämning



hon sätter sig med ansiktet

vänt in i elden

läser nogsamt tonerna

lyfter pensel ur

bröst

målar

dukens

liv



kvinnan lyfter trumman

rör mjukt vid

viskande

höres

hennes stämma

vakna

hon talar med trumman

är trummans skinn



kvinnan dansar

i natten



löser

mörkersköljande släckta stjärnor

bär himlars flikar knutna



i natten dansar kvinnan

med ensligheten i famn

trumman är hennes stämma



ur

planterade bladen i jordning



växer träddungen

över hans huvud

han hinner ej

stoppa den

lyfter tankekraften

in i hjärta





vinden lyfter ögon

nosande

vädrande

vida

när

hans

drömstenar





vattenblad snidar

ornament



i det tolfte pendelslagets

mjuka klang

är staven redo



han hör dalklockan

mjukt

ljuda



reser

ej





det vandrar ett väsen

en kvinna av kvinnovärldar

med månstav i hand





i gryningen stiger hon ur skogen

håller ensligheten ömt i hand

sluter manteln tätare om



drömbokens

skålar



kolibri



kysser bladen

fria



vinden bär dem

in i träddungens andning



hör så åter

dalklockan

ljuda



blå i

purpurvind



andas

örnens

vingar

ögonrumsträdgård

det står en blomstrande trädgård




yrvaken



i ditt



ögonrum

släckta rosenögon

en röst viskar från den högra regndroppen




mina ögonportar äro drömsjöar

vandrar i skogen

sjödimma är slöjorna

vilka skänker

värme



i det frusna



tjärnen svart

skimrande djupgröna skuggor

djup indigoblå



rör vid ytan



hör



jordögas

sånger



genom trädens rötter stiger de

glödbladen till eldgivan

ur hjärtsolens

bladregns



silverne

stämma

ren





sjunker djupt in i

lövhögars

lyktor





så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar



böcker har fallit ned

regnat ned



blad ur trädens kronor

vilka värmt mig

vilka tänt höstens eldskålar



glödfat i kammaren



över vilka jag hållit händerna

samt andats in värmen de avgivit



avgivna löften



av

givna

löf







så mycket önskar jag

att varje detta blad hade varit de

vilka planterade släckta fröskålar





i nattkammaren

sitter den liljevita



ett ljus brinner låga



hon ser lågan släckas



av en vind

vinddrag

av

vad



hon sover vila



de finner henne med släckta rosenögon





du säger mig att

det släckta kan tändas



och visst är det så



kraften har dock runnit ur handen

förmår ej lyfta stickan

till glödbäddens väntandevilja





en röst viskar från den högra regndroppen



det var en gång en kvinna

kvinnan vandrade i himmelsdalen



vandrar i himmelsdalen

i famnen bär hon en jordekvinna

ljustrådar spinnas

i handen håller själskvinnan jordekvinnan

rörelse tvinnas i handkorg

jag är den jag är

du är den jag är



det var en gång en kvinna

hon mötte mannen

från lindan till skildran

såg alla män i mannen

klor taggar slagskepp bödlar



så mycket längtade kvinnan efter

till mannen - den mannen



hon hade alltmer börjat se sig vara den kvinna

de flydde

hon såg ej bak om kulisserna

det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än

vänners ord rörde vid hennes hjärta

dessa ord hänger i hjärtträdet

de ljuder påminnandes om



det hon ser är

fly fläkta

kastade skal i

kolsläckta tjärtårar



benen bar ej

händerna lade hon i vedkorgen

hon satte sig i den gungstol hon ej hade, innehade

hon plägade göra så för att finna lugn i stormslagen

däri stillades vågorna småningsom



så kom det sig att vinden steg ur kvinnan, satte sig vid henne och kvinnan vaggades i vindens famn. så tung du är barn av jordstegan himmelsnära. jag har sökt lyfta dig ur stenrösena i ditt inre. ja – stenrösen ur den vinkel stenar vinklas, ses vara just tunga stenar, murstenar. vinden tystnade en stund av en vindpilande ström; tankerösen, tankerösen är det, tankestenrösen, föreställningar vilka inte är. nåja barn av jordstegan, himmelsnära jag säger dig detta sade vinden; dina stenrösen är vackra, de bär båd rosenbårder samt liljevita. det är för mycket, för myckna – pålägg, mer avskrap i jordstegsvägen. vandringarna dina har varit många utsteg med striglar bål piskor hålor bilor och annat upptänkligt tillverkat av rädsloväldens händer, de gör så mycket märkligt av sin rädsla och du mötte det upptänkliga - ändå steg du in igen och igen med dina godtrogna ögon



mannen förmådde lyfta en tillitsglipa

slog så tvärt den samman



hon lämnade chocken i brunnens ämbar

hämtade sig aldrig ur strofen



chocken

rädslan tog hon ej vidare med



det var det sammantagna vilket var hakarna i snörkorsetten



hon brukade väva



väva stigar mellan trädens solvtrådar



flyga upp i hasselns topp

för att se



i hasselns topp flög hon

till mönsterseende





skall jag så vara

kvinnan vilken talar med träd

talar med stenar

kvinnan vilken vaggas av

gungstolen

jag ej innehar



så må det ske





vinden lyfte henne in i solstänk

se din dröm



mannen

den mannen



är i skogens tuva

funnen vid



tjärnen



den vid



hägerns

bröst





röken ringlar

skimrande ur rökgången



dörren är vidöppen



fåglar andas skimrande värme

hör röster mjuka spinna

boplatsen bär en mantel av värnad

av hjärtdjup

av



skapandeskönhet





han sitter vid

stenringen

skriver

berättelsen av möte

hon sitter vid

stenringen

målar

berättelsen av möte





månmoder häller silvermantelsljus

över boplatsen

stjärnor tändas glittrande



mannens

kvinnans



ögon seglar in i varandra

till bädden beger de sin vandring

hudnära andas de

de andas livnära

berörelse



vandrar drömstigsförverkligande



i gryningen stiger du upp

hälsar de fyra

tillreder

dagens

stigar

till

mättnad



plötsligt

rasar taket in

mannen sluter kvinnan i sin famn

allt är väl, oroa dig inte, det ordnar sig





hennes kvinnoväsen strömmar ömhet

värme till, han uppfylls av djupvisshet





tillsammans lägger de

det öppna taket





är i gemensamandning



i aftonfågels vingar



sitter han vid

stenringen

målar

berättelsen av möte

sitter hon vid

stenringen

målar

berättelsen av möte





månmoder häller silvermantelsljus

över boplatsen

stjärnor tändas glittrande



mannens

kvinnans



ögon seglar in i varandra



de andas livnära



berörelse



vandrar drömstigsförverkligande







så må det ske





en röst viskar från den högra regndroppen



mina ögonportar äro drömsjöar

vandrar i skogen

sjödimma är slöjorna

vilka skänker

värme



i det frusna



tjärnen svart

skimrande djupgröna skuggor

djup indigoblå



rör vid ytan



hör



jordögas

sånger



genom trädens rötter stiger de

glödbladen till eldgivan

ur hjärtsolens

bladregns



silverne

stämma

ren





sjunker djupt in i

lövhögars

lyktor





så många skrifter har vandrat genom mina ögonportar





i nattkammaren

sitter den liljevita



ett ljus brinner låga



hon ser lågan släckas



av en vind

vinddrag

av

vad



hon sover vila



de finner henne med släckta rosenögon







en röst viskar från den högra regndroppen



det var en gång en man

mannen vandrade i himmelsdalen



vandrar i himmelsdalen

i famnen bär hon en jordeman

ljustrådar spinnas

i handen håller själsmannen jordemannen

rörelse tvinnas i handkorg

jag är den jag är

du är den jag är



det var en gång en man

han mötte kvinnan

från lindan till skildran

såg alla kvinnor i kvinnan

klor taggar slagskepp bödlar



så mycket längtade mannen efter

till kvinnan – den kvinnan



han hade alltmer börjat se sig vara den man

de flydde

han såg ej bak om kulisserna

det spelade numer, hjälpte inte hur mycket än

vänners ord rörde vid hans hjärta

dessa ord hänger i hjärtträdet

de ljuder påminnandes om



det han ser är

fly fläkta

kastade skal i

kolsläckta tjärtårar



benen bar ej

händerna lade han i vedkorgen

han satte sig i den gungstol han ej hade, innehade

han plägade göra så för att finna lugn i stormslagen

däri stillades vågorna småningsom



så kom det sig att vinden steg ur mannen

satte sig vid honom

och mannen vaggades i vindens famn



så kommer det sig att de slår lovar om varandra



tror du



att de stiger in i

det föränderliga



samt ser varandra

i kärlekens ögons strålar

röda tårarnas flod

så många dagar har jag nu vandrat


vid stranden av de röda tårarnas flod



jag omfamnar rädslan

lägger rädsla i ljusets stjärnkorg





segla lanterna



segla



upplys mig



i stunder av



glömska





heden breder ut armar

är ett vidöppet steghägn

hon träder ur skogsgläntas

solgläntning



heden bär ännu ljusskimmergräs

mjukhet välkomnar hennes bara fötter

flyter under hennes valv



varje steg är en svarsbro

frågebro

siarbro



i den stund hon viskar frågan

är svaret redan givet



hon vandrar den vaknes stigar

hon hinner endast plantera tåspetsen

in i heden

så sluter dimman om synbarheten

breder böljande sidenaning



hon andas in doften så ren

så fylldtonande



hon anar byggnader

stiger in i dimmans

vägledande

rörelse



fötterna upplever stenar

mjuka runda med gräsbårder



vid brunnen sitta barden

andas toner vida

vid trädet

i cirkelns mitt

stiger druiden in i rotfästesgrund

sländan spinner

lufttrådars

silke



doften stiger upp var gång hon rör vid rörelsen



händerna är öppna

kännande

med fingertoppar vandrar hon

stannar

följer allt



fingrar möter



läser de fyllda bågarna



läser in det detta är

ett tempel



en ruin

ett slott

en borg

en koja

ett hus

en kropp

ett tempel



de lyfter dimman



hon står i mitten i ringen av

valvens

valvbågarnas förening



upp stiger valens sång

skrudar baldakinstjärnor



kaskadljusen möter



varje



druiden ler rör vid

bardens stämma





vindar viner sveper

regn hagel far



stormar stiger höga sjunker djup



druiden stiger in i krona

väcker bladens

körsbärssång



stilla

stilla



susar bardens stämma



ur ökenhav

stiger djinnen

med stavens

flamma

skimrande



stormar rullar in sig i mantelveck



trenne lärda

frågar

sländan

råd



väcker purpursegel

ur snäckfolkens händer

strömmar pärlamor



hon ser de blå seglen

solfärgas



omfamnas av

granens skimmergröna

djupfingrar



så många dagar har jag nu vandrat

vid stranden av de röda tårarnas flod



jag omfamnar rädslan

lägger rädsla i ljusets stjärnkorg





segla lanterna



segla



upplys mig



i stunder av



glömska

i öde

kvinnan


står



i

öde

trädgården







dörrfästet

är mjukbugande

spalje





murgröna

stiger uppför





blommar du

ja för dig bär jag vita blad

in i rosenvinden







väggarna har rämnat

av vindar





stolpar

har slagit rotfäste





träd växa med kronor i jordbörd





blommande

körsbärsfjärilar

flyga i



bröst





av grund

ligga stenar mjukmumlande

berättargärning





se vi öppnar oss för dig

stig in i kristallgrottans djup



drick din törst

släckande





taknocken

bär vingar



kondoren sveper regn

möter den vithövdade





ur stormar

lyfter de

ögon



brister in i varandra

varande





kvinnan

stiger

ur





kristalldrömmen



i öde

träd

gården



stiger den sista rosen

in i hennes ögonhand





med långa släpande kjolar

vandrar kvinnan



till





vattendragets

klara



välkomst





en kvinna

förenas med





vattnets

strömmar





möter sjö





den sjö

vari bergen mötas







lägereld

målar sjöfjädrar

rödskimrande







en man smeker

trumman





till

sång





sakta falnar eld

in i stjärnglöds indigo









mannen

glider ned

i sjö







hon rör vid hans hjärta

med rosenfingerblad

pingviner

nattfolken


spände segel



flög ur bergs

kammar



spelade strängar

klara

elfenben

in i ebenholts



pingviner

smälter

isarna



nattfolken särade fingrar



släppte vindar

fria



fria

bredde vindar mantlar vida



lyfte droppar

regnbågsskimrande

in i

höjdande



pingviner

smälter

isarna

hon deras fjäderblomma

hon deras fjäderblomma


dog på vägen

flög in i

kronbladsvinden



låt mig säga dig orden



regnfolken skrider

molnskogsstigar



bär

pärlörhängens

havsvingar



plocka

plocka

plockar



regndroppsbär



i molnhedars

ljungdoftande

nektarskålar





och ljungen sporde

varför klär ni mig i skulds skor

det är ej mitt språk



huruvida det ej är en av de trenne



lyss till humlorna i vinden

huru de lyfter fjällen

hur ditt bröst häves

befriat ur hacken



hör karavanens vaggande gång

huru vattensäckarna lyftas ur skuldror

vattnar öknens brunn



hör bjällrorna runt hennes vrister

se vinden lyfta ansiktsslöjan

en aning lätt

skymta hennes ansikte





andas in doften

av fikon

av dadlar



och asken susar krondiamanter

in i sandhavs vända ögon





regnfolken släpper stämda droppar fria

in i nattens mantel





pärlskrudar dansar i ängens

höstglöds milor



kolaren lyfter ögon

in i himlaspann



räcker henne rosenorden

ur sitt bröst



det svärtade arket

tvagas av regnfingrar





tolv korpar skimrar

i livets cirkel





han sträcker handen in i molnvinden

tar emot staven vilken skriver honom resvägen

murgröna växer med stegen uppför staven





i skogen sova de

tror du

när inte någon ser

strålar stenögon



när ingen svarar stenögon

ingen

ingenting är

allt

alltings sekvensrörelse



tror du stenar sova i skogen

vakna är de

stenarna

detta vet jag





hon deras fjäderblomma

dog på vägen

flög in i

kronbladsvinden



skarorna

de med regnbågsfjädrar

flyger in





gråterskorna väller ned

från bergen

samlas i markers snäcka

förs in i sjöpärlors förenade händer



gråterskornas

kvedosånger är lotussjöns knoppar



inväntar skarornas

regnbågsord



hon lever

deras fjäderblomma



sjunger i ljusfestens början

stearinhav

jag målar mina drömmar


i eldskrift

med penslar givna av allvärldar





jag vet att ni undrat



samtliga ljus har eldpinnar antänt

befinner mig i ett lågande

stearinhav



värmeforsen böljar skimrande

väggbladskvistar skriver ljusbörd



nej älskade

jag slutade aldrig skriva

insåg väl mina slocknade blad

lade dessa annorstädes



vattnar bladen

klangbladen i månkällan var natt

lyrans strängar stämmer jag i varje insteg



mina fingertoppar blöder

rosenblad

det var längesedan jag slöt lyran

såömt till mitt bröst



i smedjans glödögon

stiger gnistregnen

befriandelösande

mitt brösts

taggtrådsknut





vi har alla rätt att drömma

inte slå in

banka in drömmarna i stenar

ty stenarna är vackra

sensibla kronfingrar

bär

varje vår andning



trädens kronor

inandas

stenblads tystleende

människa

du är

träd

träd in i ditt yttres verkan



och ängeln sade



se



se jag steg in i dig

lindade sidendimma runt din hud



nu stiger jag ur

i omfamnandes

tröstevingar



träd in i ditt yttres verkan



nej älskade

jag slutade aldrig skriva



mina kristallblad brast

oh

ve

ve denna smärta



i månsilverfloden

helas kristalltonerna



i det mina fingrar

smeker lyrans strängar



färgas

skruden

röd

skällor

purpurvinden




lyfter



henne

ur



kovändningsskällan





hör



kossornas

skällor



ljuda mjukvackra





rinnande

nedför



bergssidornas



grönblad

vägkorgen

svanen


den ensamma svanen i begynnande grånad

låg i viken

vagga

vagga

vaggandes vind



vaja mina pennor fria



i viken

i det vikta bladet



ligger den ensamma svanen

i begynnande fjäderskrudsgrånad



helt stilla

med halsen böjd

med huvudet under vingen



stundeligen

kisar svanen ut genom



säg

skall du inte resa frågade syrsan svanen



vart skall jag fara då min gemål

ge mål försjunkit in i rutmönster med pjäser

sade med en handspark matt och lämnade mig vilsen



syrsan lade det ena sprötet på sned vidgade blicken i grönskugga

låt mig följa dig i resandevägens kast

tag mig med i din vita famn



ack

vit är den ej längre

så många flagor föll över den ur eldens pyreld

så vacker brann elden

den tog sig ej hur mycket jag än

andades

hur mycket jag än

bad



något

något vred ur de vackra lågornas lyster

skurade golvet det smutsade



syrsan lyfte

stråken till

strängen

spelade mollackord

in i septim



tag mig med

jag ber



svanen lyfte huvudet ur vingen

ur kisandegallret

rätade ut halsen



vad var det

vad var det



lätet



det var knutlåset i ditt bröst

knutlåset brast då syrsan rörde vid den knutna strängen



är det din vilja

din verkligvilja följa mig



det är min önskan

min vilja

ej utbytbar

så svarade syrsan



sätt dig mellan mina vingar så bär vi i vägkorg



syrsan satte sig till rätta

svanen lyfte dem båda

och med ens lämnade grånaden den vita svanen

då de flög in i notus händer

purpurvinden

aftonstjärnan kupade händer


slöt nattviolen nära sin vänstra axel

vek undan

varsamtundan

draperierna



se

se stjärnängder blomma

i hennes vida kjolar



morgonstjärnan kupade händer

runt

jorden



trenne

droppar

av



nattviolens nektar



vätte

torkade lerkulor



morgonstjärnan formade skålen av

röd lera till mina händer



sattes i gryningsfjärdens snipa med

skålen

i händer



lyfte denna ur hennes viskning

och den första solstrålen



rörde vid

klangsegel



hon lade trenne fjädrar i skålens solklang



lade denna i dagtoning



måla

människodalens fingrar



ljusa

inomallt

om jag


ser

dig



i varje möte



kanske



kan

ske



du



når



mina händer







vi andas



allt



vi andas

alla



hennes moderliga vara



vi andas



nu



hennes

andning



kärlek i hennes bröst



sömkvinna

stiger in i




mellanrummens

upphöranden





tätar

brustna kvistar



kvistögon



breder ut näthinnan

över regnbågsfloden



lägger sidenlakan vita

över rosenbäddens var



in i

sömmen

stiger



en kvinna

stämviskning

oh älskade


viskar

stämman



se jag vandrar i månregnen

stegen

avtrycken



är



nyvordna

lotussjöar



så

varsamma



sätter jag ned mina fötter

planterar jag mina rosensteg



vid varje steg ber jag



skänk

intrycken

ömhet



i sannhet



oh älskade



viskar

stämman



se måndroppar i din hand



mitt

enda



kvarvarande blad

och haven

och havet är alla hennes tårar


ur den djupa källans brunn

i molnmörka händer lever ljus lever värme

moder




molnen är såmörka



låt mig se ljuset värmen



skimra i



mörkrets händer

vilsen

en vilsen vandrar
i det mörker
vilket sluter tätt om

i den ena handen bar vilsen ej en lie
bar vilsen en fjärilshåv

i en händelse
av en händelse
slängde vilsen upp fjärilshåven
i luften
kanske såg vilsen en fjäril vilken vilsen ville fånga
det svischade i luften
nät svischar med en speciell sång
i det nätet far genom luften
kanske består nätet av tusende ljudtunnlar

i en händelse slängde vilsen upp fjärilshåven i luften
detta utan att släppa taget om
handtaget
skaftet av bambu

bergen ligger insvepta i mjuk dimma
regndroppsdimma
fuktdimma
skogen andas moln
träden
vajar
sakta
susande
lugn

rörelsen lever i träden
en sakta rörelse i svart och vit
vit och svart
pandor
mumsar
bambublad

vilsen fångade en stjärna
slöt nätet om
vilsen sade
slink inte ut genom maskorna

markerna var böljande rörelse
ur maskhålen slingrade
ringlade daggmaskar sig upp
se våra ledringar
hör klangerna
vi myllar jorden
så dina frön
se frön spira

slink inte ut genom maskorna sade vilsen till stjärnan

stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning

vilsen sökte i lådor
i skåp
i hörn
i vrår
fann sig
böjliga slanor

böjde dem i valv
i bågar mot golvrundeln
en dörr vek vilsen upp
lirkade med håven
satte stjärnan i bur
stängde skyndsamt dörren
vred låset nionde varv

stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning

för varje stund vilsens ögon såg in i stjärnan
klarnade mörkret en strimma

en fjäderstrimma målade ljuskvist
med solfågel spelande solharpa

sakta vande vilsen sig vid skimret
började alltmer känna sig hemma
närmre hem

stjärnan teg
lyssnade in i vilsen
skimrade mörkret till aning
kände sig
instängd

mattades en aning
hörde vilsens inombord
sträckte viljan en aning längre
skimrade mörkret till möte

det kom
det
mötet

vilsen såg klart in i mötet
stegade fram till buren
vred låset
nionde varv
vek upp dörren
släppte stjärnan fri

sju vita
duvor flög fria in i själens bröst

ledde vilsen in i bo

kärleken

kärleken kan ej uppfattas


kärleken är ett skeende av en verkan

sepia är en vacker ton

sepiaregnen




andas

milda



ögonskogars grumliga vatten



rörs

av



sepiavindens fjärilspenslar mjuka



pupillen vidgas



solskogar bildar ring



runt sovande



ur kvinnodalen

kom

hon



drömvandrerskan



uttröttad sjönk hon samman



förmådde ej bära

fotvägarna längre

i händerna



sepiaeld mildrar

uppgivenhetens ensligskugga



det gångna håller lågor upp

i östan



eurus

tar emot

var



sepiagnistor dansar i vindalle



det vilket är

blir det kommande



av sefyrs

hågkomst



strömmar nedin

ur vänstra handskålen baldakin



den vilande gnyr

rullar ihop sig



ännu

ett varv



sepiaregnen skrudar

ögonskogens diamantängder

strålande



månsilverflamma

flyger



in i hennes bröst



nu



vaknar hon



i ringen av träd

i mossans bädd



bär krans av myrtenkvistar

med vitblommande gryning



hon sträcker sig varsamt ur sömnen



kransen löses

upp





i ringen av träd

växer blommande myrten



stigen ur kvinnodalen



sepiaregnen

smeker bladen

skimrande

dervisch

regnen sköljde


smutsrandade



oklarheter



kylde

stegrande

motvals



iskristaller faller



hon dansar

sidenfras



dervisch



vitskrudad



kristallkronor målar rörelsen



han för henne hem i



trädens kronor andas

isblommors

tysthängen



han kysser hennes



sörjande

vingar



fria

havsvändning

hon sitter vid klippregnen




valar stiger upp

upp till

ytan



valars sånger

djupa

sånger

öppnas



ljuder likt enorma

ragduns



i fingertoppar

håller hon

kristallbladszimblor



renas



klanger

svara



valar



havet vänder mantel



hon sitter vid

havets fotrand



bär snäckblad i



händer

seklart

dimman rinner nedför bergen




solfåglar sveper



mörkerblänke ur ögon



kupar händer

runt

regnöga



lyfter

häller ut



vattenfallsmantel



lägger sig i

fårad panna



flodens lotusblad

andas

visande



dimman stiger uppför bergen



månfåglar sveper



ljusblänk ur ögon



ser



klart

drömblad

drömbladet
faller

hopvikt

i hans hand

höstskimmer
kisar genom
grenverk

med yttersta fingertoppar
viker han
ut

drömblad

möter henne i handen

i handkrona

dansar de i

vinden

pärluggla

pärluggla
vakar

med

natten i vingar

intet passerar obemärkt förbi

skogen vidgar
ögonstrimmas
ljusinsläpp

glesnar gör fransarna
träden

vindmoder andas ut pärlslöja

hjorten lyfter huvud

ur tjärnens bjudhänder

droppar
hänger
kvar

vid mule

kanske är det spindeltrådar
med silverpärlor

drömpärlor

hjorten hör stegen komma
nalkas

vandraren nalkas

kommer
stannar

tillåter hjorten smaka

doften av
hans närhet

med låg stämma ber han hjorten stanna

tillåts röra vid

hon står vid tjärnen i hjortskinnsklänning

hans hand
rör mjukt vid hennes kind

i halsgropen vilar
en kristall
ren
droppe

de stannar i skogens hägn
så länge
morgonsolenselden brinner

strör sand över glöd
vid dagens inträde

hör röster säga;
dimman är tät

de ler
mannen kvinnan hand i hand
i det de läser

rökens
danser

morgonhälsning

hon stiger
tidigt
ur bädden

andas mjukt in i glödbädd
ber elden in

viker undan tältfliken
stiger in i morgonvinden

vänder sig in i fyra vägars bjudandevindar
tackar natten
tackar morgonvinden

vandrar till floden

stiger i

tvagar sig i flodens rena
virvelsånger

solhänder torkar hennes kropp

hjortskinnsklänningen faller mjukt ned
över kroppen

pärlbroderier nynnar stegrytm

hon når tipin
viker undan tältfliken
stiger in

sätter sig vid elden borstar håret mjukt
blankt

flätar det stilla
in i skimmer

hon är redo


väcka sin älskades

ansiktsljus

drick dig in i liv

trädet

i lunden


vid ängens skogsdiadem


vinkade stegen till sig


hon svarar
stannar inför träd



åldershand vacker
sträckes
till


höstens sista
glödandelöv


är fyllt med

regndroppspärlor


du har vandrat sörjande länge nu


drick
dig

in i liv

fastkilad

så länge hade jag vandrat


en främling

förfrämligad

för mig själv



skälvande

fann jag en plats



så länge hade jag legat där

under en av tallens rötter

fastkilad av växande



så länge

ända sedan förstlingstallen anlände



en del av berget splittrades

föll i små partikelkorn

ännu kan jag uppleva smärtan

vi föll in

där

dit tallen anträdde sin färd



myrfolkens pärlrader

helade mig i saktmodsregnen



knådade

föstte samman var smula

inväntade havets stigande regn

knådade



tallen visste mig



hur jag numer

gömde mig



för världen





det ligger ett sandkorn på stranden





hon har sjunkit

så djupt in i



att ej

vilja synas



det ligger en pärla



på stranden

blickväntan

det ligger ett sandkorn på stranden






hon har sjunkit

så djupt in i



att ej

vilja synas



det ligger en pärla



på stranden



väntar

din



blick



väntar din hands



lyftande

vilja



till

*

(underseende)



kanske rädslan är fasettens öga



kanske ser rädslan

bak

stängda



ser

under



unders jordiska skeenden



ting



kanske rädslan

ser mer än

orädslan



visst gör den det



ty rädslan är

den nakna huden



din



sårbarhet

i den stunden

och då du vandrar


där



på stranden





med



dina vinterögon vackra





med



höstglöden i din hjärtgård





se





ett sandkorn



gnistra







i den stunden



bär det



mitt

namn

trådväntan

fingerborgen


ligger i nåldynans närhet



blickar in i



ögats tomma ellips





väntar



trådens



inträde



till

söm

novembervallmo

frostängder



frostträdgård



diamanter

i



leendeljusfyllnadsvärme



hon står i trädgården



en vallmo röd

cinnober



i frostskrud



så

vacker

ur ishinna

i skymningslandet



ur skymningselden

stryker vingsegel



turkoser ur soltempels ögontrappor





tornen flyga

vida

cirklars



skarpögdas

klariakttagelse



kyla sveper in



isblåmantlar

purpurkindade



gnisteldar



bär



kristallstavars

fjäderdunsblad



trädgården i månsilverdalens höjder gnistrar





nattljuden

andas

vid tjärnens tunna ishinna



möts de oskodda





vita

skimrande

pärlljus





i det första gryningsbladets skrift

sveper långa vita manar





diamantstrålar

ur





det ryker ur vidgade doftgångar



hästar

vita



väntar in



tjärnen



släpper

ishinna



in i solhänder

bjuder de oskodda



morgonnektars solpärlor





mjuka moln höljer trädgården



släpper



fjäderdunsblad



in i kristallvindens lovsånger

vackra samtal

de vackra samtalen


stiger

ur



tystnadens



nakna

hon längtar

tänd mina ljus


mina eldskålar



upplys

släckta

fönster





hon längtar



djupt





till den arm

vilken lägger sig mjukt om



hennes axlar



frysande



sägande



allt är väl

han målar henne

han sluter ögonvingar om tankefågel




ställer sig i väster



flyg in i

solhavseld



lyft

månpensel



in i



minhand



ur hav stiger vitt ark





han målar



sin älskade



in

i



kroppsgestalt

i höstbladsregnen

himlar brinner

i höstbladsregnen



viskar

ropar



upplev ditt hjärtas liv



räds icke

styrkan av



ditt inre

sulor

håller en hink i mina händer med




sulor



förs snabbt bakåt

ur ett av husfönstren lyfts en hink

slaskhinken



ljudet når mig

av innehållets möte med kullerstenarna



plask





staden ligger bakom mig

livsflödet





floden omsluter mina ögon



kastar mig i

bortflytande

du




flyter bort



från

mig



ensligheten omsluter mig

allt mer



står vid stranden



floden vackra

rör vid stenar



stenar

blanka stiga ur



stigande

ur



du



flyter

bort



från mig



sträcker ut min hand

når

ej



ensligheten



är



kvarstående

du flyter bort från mig

hon såg mannen på avstånd


ja, först trodde hon det var en man

skymten av näverkorgen såg hon

trodde först det var grova nävar



hon hade genom årornas tag blivit alltmer skygg

kika oftadels ut

mer in

mellan granbarrens kisande ögon



där kunde de inte se henne

där behövde hon inte dölja sitt anlete

behövde inte se den fallande blicken

ned

slående

ned

slå

ände



ibland hände det att vinden

lyckades taga ett krus av doft av henne

inte mer än en smula fullt tillräckligt

det var då de såg sig om började vika undan grenarnas höljesvärn



det enda de såg var hennes flyende

brådska



de såg inte vart hon tog vägen in i sitt hjärta

de såg aldrig jordkojan

ormbunkarna

gömde den väl

trädens nedhängande rothår

dolde den väl



däri behövde hon inte dölja sitt anlete

de behövde inte drabbas av att se

henne





hon hade slutligen lärt sig



det var de där orden vilka kommit att stiga in;

”om kärleken finner er värdiga bestämmer den er väg”



så var det alltså kommet i denna enslighet



hon ville ej mer nu



förr hade hon ofta

du dagdrömmer – drömmer du nu igen hade de

hånfullt ristat in i hennes ögonhudar

hon hade ej drömt

det de ej kunde se

var

allt runtom strömmade in i henne

hon strömmade in i allt

hon fann stunder av frid

av välkomnan

av blickar vilka ej vek undan vid åsynen av henne

med blickar vilka ej slog ned



det sägs att den slående blixten är ofrånkomlig

den slår ned där den andas grums

ödet säger de

slumpen säger de

hon visste denna blixt bud

hon visste smärtan



smärtan vilken sakta

skalar av skalen

frilägger kärnan

fruktköttet

doften

aromen



så många gånger hade hon sett väsendet sitta vid elden

silverbladet vilade mjukt mellan fingrar

skaftet av horn vilade tryggt i hand

frukten

frukten låg stilla

darrande visst var det så

så är det att stå inför det okända vilket alltid är det kända

egentligen



hon såg skalet rinna ned i långa spiraler lockar

doften steg ur

såg den nakna frukten i handen

handen vilken sträcktes fram

bjudande



smärtan

levde i luften

det gör ont

i hudlöshet



allt blir så mycket vackrare

de såg inte vart hon tog vägen in i sitt hjärta

de såg aldrig jordkojan

ormbunkarna

gömde den väl

trädens nedhängande rothår

dolde den väl



däri behövde hon inte dölja sitt anlete

de behövde inte drabbas av att se

henne





hon hade slutligen lärt sig



det var de där orden vilka kommit att stiga in;

”om kärleken finner er värdiga bestämmer den er väg”



så var det alltså kommet i denna enslighet



hon ville ej mer nu



det var i den stunden ho skymtade det hon trodde var en man

skymtade näverkorgen vilken hon trodde var grova nävar

varelsen rörde sig saktavarsamt i skogen, lade handen till stammar, hon kunde höra viskandestämman höra träden bejaka, varelsen skalade av träden näver, lade kåda till skydd, kåda blandad med plantiago, varelsens händer sköljde helelse om stammar tackade samt vandrade. hon följde efter med mjuka tassar inte en sticka inte ett strå gav ljud avslöjande hennes väg, de upplevde hennes behov så djupt inom och hon upplevde deras behov inom, vävare är allt. varelsen visade långa vida kjolar vilka smekte varje steg med nynnandegång, däri visste hon med ens att detta ej var en man. hon såg varelsen sätta sig ned vid stenringen hon så ofta sett med svartnade kol samt pyrande ännu varmrök. varelsen knäppte med fingrarna och kolen vek ut blad släppte lågor fria. utan vändelse svepte hon handen ut hon upplevde inbjudan varm. hon följde bjudhanden. gott att du stannar ej böjde av vägen sade kvinnan ur ålder ty det var det är en kvinna hon ser in i, ett kvinnoansikte med pepparkärleksögon, pliriga varma skådande in, ansiktet är fårat rynkigt heter det visst en bördig åker så vacker- i varje fåra skymtade livsfrön med de vackraste skrattrynkor faktiskt solar månar runt om, händerna svarade väl till ansiktets göro mål, gärnings mål. gott att du ej böjde av vägen. hon såg kvinnan varsamt lägga ut nävern, varje linda läste hon noga, då och då i nu tillförde hon ett tecken, en avriven runa. hon frågade varför skriver du till – inte skriver jag till jag ser det vilket fattas lindan följ mina händer. hon såg ur ålder stigen fläta korg av näver begrunda hennes ansiktes linjer. hon såg fåglar uppfylla lufen med rörelse i näbbar bar de allt det ur ålder hjärtviskat till dem att bära hitom. allt detta släpptes in i korgen så gav ur ålder den till henne. lyssna nu väl till stämman framförd av min röst innan du öppnar korgen endast vid behov, din väg förtäljer jag dig nu, den väg du så många gånger böjt av. nu var det ju gott, du har vävt många vackra mattor, av gräs av vass av strån av det du mött till dem att vandra på för att de ej skall riva sina fötter, för att deras vägar skall vara behagliga. ja, visst var det och är det gott det är bara det att du sakta släckt dig själv och det är inte bra för dig, lyssna nu till min stämma framburen av min röst och hon lyssnade till tonandesången vilken endast hon kunde höra, vid den utklingande tonen skimrade hennes ansikte av eldbladens doftregn.



ur ålder bad elden krypa in i kolen

fattade hennes hand



res dig ur askan

kom

vandra med mig



hon såg sig stå vid floden



floden

vilken lindade sig runt stenar



stenar stiger upp

stenblad fläktar

månvinden in i hennes ögon



floden kallar henne

hon ser sig

stå vid floden



ser så många stiga ur sig

ur sin kropp

ser dem flyta med floden



hon ryser i

undran



vad är detta



så många kära



slutligen tar smärtan över

hon kastar sig i



hon upplöses

blir ett med floden



når en strand





hon ser sig

stå vid

floden



du flyter bort från mig



ja, jag flyter bort från dig

flyter in i ditt inre

för att du skall känna

livets rörelse

uppleva

dig



de har flutit bort

slagit ned blicken

vänt sig

bort

ty de vägrade släppa skalen



vi skalade av skalen

skyndsamt virade de skalen om sig

igen och

igen





res dig



askan

blommar



i gryning



och jag är du

av ur ålder stigen

floden

floden omsluter mina ögon



kastar mig i

trädgren

jag håller dig




i min

hand



gren av träd



ditt ansikte träder fram



det växer ett träd

i min

hand



älskade



måla mina nakna grenar

blommande



låt mig

en gång



få



uppleva



min blommande hud



av dina

fingerpenslars



ljusrörelse

penslar

penslar




målar

svart



svart är rymden i denna vackra natt

diamantstrålande klarhet

skär

rent

smutsade

inrutade

rader



penslar målar svart



ur eld



stiger

gnista



svart skimrar

orangeriet



slår

ut

i



blom



honungsdroppar

fuktar



spruckna



läppars



tystade

rödbröst

rödbröst

lade händer om kinderna

mina

jag var i kina

denna natt

mötte

mandelträdens blomning

stenfrukter

kallas dessa

helt

vist

ser du mitt skimrande

cinnoberbröst

hör du kastanjerna

spela

jordtrumma

spela jordtrumma i hagen med

bokens fyrvägsskålar

ensligheten

hon vandrade

i skogarnas ytterkanter

sökte höra  vatten porla

andades in grönskan

upplevde mossan

mjukgröna mockasiner vilka bar henne

lera

doftade

in i hennes händer

bar i löfte hem lera

formade leran till en kruka

ur dig kan jag bjuda vatten

till min älskades törstande

krukan ställde hon i eldugnen

i stenugn

byggd av hans händer

en gång

i gryningslunden

ännu förde vindar doften av hans nära

innan han vandrade vilse

undan

sedan den stunden stod  hon i enslighetens

sörjandeskov

ensamheten har jag ej svårt med

ensligheten

andas mig

illa